tisdag 31 januari 2017

Blåsigt

Just nu känns det lite blåsigt. Det är motvind på flera fronter samtidigt. Det är inte bra, för de boostar varandra. Strulet på jobbet gör att jag är mer känslig för den iskalla vind som drog över skridskoisen, som i sin tur bara ökar på hur jag reagerar på stormen i vattenglaset som råder i mina ideella åtaganden, som sen gör att jag inte orkar deala med det som händer jobbet utan får mig att med kraft stänga dörren till det mesta just nu.

Ja, jag är kanske känslig och tar in  för mycket och reagerar för starkt. Problemet är nog egentligen att jag knyter näven i fickan för länge och sen när det kommer ut, ja då är det alldeles för onyanserat. Japp, jag är en känslomänniska i en ingenjörskropp  - det är ingen bra kombination. Jag resonerar för mycket inombords istället för att reagera, eftersom jag vill vara en logisk människa. Å det är jag. Logisk. Men som sagt, en logisk person med känselspröt långa som en istid.

Febrilt försöker jag finna min handlingsplan. Ska jag strunta i det som upprör mig, för jag verkar ju ha svårt att hitta ett sätt att tagga ner, ett sätt att undvika att varningssignalerna lyser rött titt som tätt? Eller ska jag kämpa på? Jag har ingen bra verktygslåda att ta till, som det så fint heter numera.

Tur jag har skogen. Där är allt grönt.


lördag 28 januari 2017

Jäkligt ocoolt, faktiskt

Glöm det förra klämkäcka positiva inlägget om långfärdsskridkor. Det var så förra veckan.
Hela veckan har jag gått och längtat efter dagens tur. Fy fasen, vad gött det skulle bli!
Igår köpte jag till och med ett par skridskor till, som passar till mina vandringskängor. Egentligen skulle jag vilja ha en turpjäxa och bindning med lös häl, men det tillåter varken ekonomin eller utbudet här nere i denna landsänden just nu. Det är lite både mitt eget fel och landsändens. Om jag varit mer på hugget tidigare i vinter, hade jag kunnat åkt ner till Team Sportia här i stan och handlat i ett fett utbud och med Friluftsfrämjandets fina rabatt. Eller kollat på XXL eller liknande när vi julhandlade.
Istället får jag ringa runt och kolla vad som finns kvar och inse att det varken finns rabatter eller storlekar kvar. Suck. Bor man i en avkrok, är det långt till vissa affärer. Mycket långt.
Så, jag köpte skridskor igår efter jobbet. Kanske inte riktigt de jag ville ha, men fullt dugliga. Skruttafis som ville med och åka, skulle överta mina gamla kängor och skridskor.
Vi packade igår, la fram termosar och kläder och framför allt ställde vi in bindningarna på de nya skridskorna, helt enligt manualen. Attans så duktiga.

Tidig revelj och samling vid den vanliga samlingspunkten, sen en bilfärd på över en timme, innan vi kom fram till sjön Törn som ligger i sydöstra Småland. Rejält dimmigt var det hela vägen dit och även vid sjön.

Öppnar bagageluckan och ta daa.... inser att vandrarkängorna står kvar hemma i hallen. Ah mäh!
Går och kissar i skogen och funderar på hur jag ska lösa detta.
Precis när vi kommer fram till sjökanten, så kommer en tjej som jag känner från orienteringen och jag frågar lite så där halvt på skämt och halvt på allvar om hon inte råkar ha några kängor med sig extra? Jodå, hon har åkt dit i sina vandrarkängor och de är i min storlek! Jippie!
När jag äntligen får på mig skridskorna inser jag att vi gjorde en jätteblunder när vi ställde in dom - jag har knäppena på insidan av fötterna. Stor risk för att snubbla på sina egna fötter alltså. Så kan det inte vara! Men de har redan samlat alla åkare på isen (säkert 50 pers) och jag hinner inte ställa om det nu. Jag får helt enkelt vara noga med att inte köra med fötterna nära varandra.Stressar ut på isen och missar hela genomgången där det berättas om turerna.  Precis när jag kommer dit, åker alla till sina grupper och jag frågar en person vilken som är den lätta turen. Hon pekar ut gruppen och jag och Skruttan åker dit.
Det går skitdåligt att åka med mina nya skridskor... Det är vingligt och jag känner att jag hade behövt justera dom på både längden och bredden. Fan.
Det är rätt högt tempo i gruppen och det tar inte lång tid förrän jag är toksist. För Skruttan går det bra.
Jag tänker att det var ju rätt dumt att både hon och jag åker på skridskor som inte är personligt injusterade. Eftersom hon är åkstarkare än sin gamla mamma är det kanske bättre om hon tar mina nya skridskor och jag kör med mina gamla, väl beprövade?
Vi stannar gruppen, som jag redan känner är lite stressade av nån konstig anledning. Framför allt känner jag att ledarna tycker vi/jag sinkar gruppen i stort. Det måste jag säga är en helt ny känsla för mig, har aldrig haft den känslan på deras turer innan, men detta var för mig nya ledare.
De konstaterar också att vi borde åkt i lätta gruppen. Va, är vi inte i den? Jo, men inte i lättlätta... Jaha, det fanns två olika lätta turer, det hade ju vi missat där i stressen.
Vi byter skor och skridskor jag och Skruttafis och nu tycker ledarna att det är bättre att hon har spännena på rätt fot än att hon står rakt på skenan. Jag håller inte med, men hon har redan fått hjälp att få på dom på "fel" fot och det känns inte som läge att sinka gruppen mer med att stå på mig att hon ska byta.
Mycket riktigt, stackars lilla tjejen kan ju knappt åka sen. Jaha, konstaterar ledaren lite surt, vi får justera om när vi fikar. Och sen drar han och gruppen iväg i samma tempo som innan.

Det är ju inte hållbart med en grupp som inte håller ihop, så efter några jobbiga kilometer till så beslutas det (över huvet på oss) att gruppen ska vända om och köra tillbaka oss till stranden. Jag tyckte vi kunde åka själva tillbaka, men nej det fick vi inte. Nä, det är möjligt att det är mot principerna och ett säkerhetsskäl, men hej, vi är väl inte livegna heller? Jag är ju dessutom inte alls nybörjare och kan väl följa en strandkant hem på is som är fullt tillräcklig för bilkörning? Så hela gruppen vänder om och lämnar av oss på strandkanten. Så jäkla surt och skämmigt. Skämmigt för att ja, jag kände att vi sinkade gruppen med att vi inte hade ställt in skridskorna innan, men självklart hade vi gjort det på is innan om jag bara hunnit. Innan om åren  har alltid erfarna ledare hjälpt en med sånt snabbt och smidigt på turerna. Och, framför allt har jag aldrig nånsin känt att jag sinkat om jag behövt ändra nåt - herregud i alla år innan har väl folk fått  ta tid på sig att justera remmar, ta kort, ramla, ta på en socka till och allt annat som kan hända. Tillråga på allt var det tre ledare med på denna turen, kunde man inte delat av gruppen ytterligare, den var rätt stor?
Jaja. Just då var jag inte så besviken utan kände mest att jag var orsaken till allt, men senare kom det över mig: så här har det inte varit innan. Det var ingen trevlig stämning idag. Stressat liksom. Så vill inte jag ha det när jag åker? Det var ju dessutom en lätt grupp vi åkte i, inte den avancerade, snabba turen.
Väl på stranden tar vi sen en mycket behövlig fika. Skruttafis som haft ett otroligt bra humör trots misären  över att jag fått "snilleblixten" att byta med henne, surar nu ihop och vi båda behöver en macka och lite choklad. Jag hämtar verktygen jag haft i bilen och ställer om skridskorna så spännena sitter utåt och försöker justera dom lite efter hur det kändes innan. Vi tar en egen tur på några kilometer, men det är ingen åkglädje alls. Dimman är tät och vi är både trötta i fötter och i huvudena.
Kliver av sjön, tar av utrustningen och sätter på skydd. Ska stanna min GPS-klocka och inser dessutom att vi åkt 9,9 km. Till och med det var tvunget att bli stolpe ut idag. Inte ens 10 km (ja, jag är lite siffernörd).
Vi tar en fika till och värmer oss med lite te. Den lättlätta turen kommer tillbaka och de hade kört 14km i ett rätt makligt tempo, vilket ju hade passat oss bättre. Suck.
När vi packar in i bilen, lättar dimman... Tack för den liksom.
Så nej, idag var det ingen bra dag på isen. Självkänslan fick sig en rejäl törn faktiskt.

onsdag 25 januari 2017

Tog det coolt

Det här är vad jag gjorde i helgen - åkte långfärdsskridskor! Tre olika turer. Nåja, två rejäla och en liten kort introduktionsrunda för barnen. Totalt ca 32 km. Lägg därtill 8 km igår på den konstfrusna bandyplanen.
Älskar att åka skridskor!

På't igen

Förra veckans träningsvärk var massiv, hujedamej.
Idag är det dags igen. På förmiddagen idag gick jag 90 minuter i mestadels obanad terräng. Jag rekar inför en nattorientering senare i vinter. Var alldeles för varm klädd så det var tungt idag.
Nu har jag suttit här hemma och ätit som en häst. Är så hungrig idag. Kanske inte två helt smarta draga inför kvällens övning. Först rejäl promenad i skogen och sen äta mig proppad med mat.
Hujedamej, igen.

Nåväl... på't igen.

lördag 21 januari 2017

Lagd sak ligger

Lägger eller tappar jag nåt på golvet går det ligga kvar idag, så enkelt är det.
Annars går det åt rätt håll.

I övrigt ingen höjdardag. Några saker på jobbet börjar bli en parodi på sig självt och jag uppbådar all konsultmässighet och allt tålamod jag har i min kropp (och knopp).

torsdag 19 januari 2017

En stilla dag idag

Rörelse undanbedes. Länge sen jag hade sån här träningsvärk. Just resa sig är inget jag hör i onödan. Har jag väl kommit upp går det ganska bra (efter en stund), så innan ikväll kom jag ut på min dagliga promenad. Kidsen följde med som moraliskt stöd och det var mysigt. I övrigt är det som sagt inte mycket annat som är mysigt med rörelse idag.
Jag fasar för dag två.

På förekommen anledning

Aj.
Det är långt ner till marken idag.

onsdag 18 januari 2017

Snart dags

Senare i dag är det dags... dags att göra comeback på gymmet.
Gulp.
Är faktiskt en smula nervös. Det blir i formen Small Group Training, med 6 deltagare ungefär. Jag har ingen aning om vilka de andra är. Jag har ingen aning om hur nivån blir, mer än att ledaren anser att jag skulle passa i denna gruppen för icke-nybörjare. Jag har ingen aning om hur mycket min rygg kommer samarbeta med mig. Sist men inte minst: jag har ingen aning om hur mycket jag har tappat sen jag var på gymmet sist i juni.

Direkt efter träningen är det dags för en dubbelbokning. Ska vara på två möten samtidigt på klubben. I samma hus, så det blir att springa mellan. Det kommer nog bli lite svettigt, så här i tider av ett annalkande årsmöte och med planeringen för kommande år i full gång. Svettigt kommer det definitivt bli förresten, för jag kommer inte hinna duscha mellan gymmet och mötena. Såna här dagar har jag inte så ofta, tack och lov.

Så, vi får se om jag orkar lyfta händerna till tangentbordet imorgon. Vi hörs!

lördag 14 januari 2017

Roadtrip till Schweiz - del 5, On the top of the world, typ

Orientering - etapp 5
Så är det så dags för den högsta etappen på Swiss O-week. Den nästsista etappen, sista för mig som bara ska springa etapp 2-5.
Och nu vill jag passa på att varna jag känsliga läsare, för ett mycket långt inlägg.

I vanlig ordning åker vi buss. Tidigt denna morgonen. Vi ska nämligen upp på berget med kabinbanan och inser att ju tidigare vi kommer dit, ju kortare tid får vi köa till liften. Det säger sig själv att flera tusen löpare och en kabinlift blir en logistisk utmaning för arrangören.

Vi har tur, vi köar nog bara en halvtimme innan vi får åka upp. Arenan ligger vid dalliftens toppstation,  halvvägs upp på berget, på ca 2300 möh. Utanför själva stationen finns i vanliga fall kossor, men just idag har man satt upp lite staket i området över stationen. Kossorna står på andra sidan och glor. Där i den branta backen slår vi upp vårt lilla paraplytält och vår klubbflagga. Det lutar. Rejält.  Det är även fullt med koblajjor. Vissa av oss hinner upptäcka det i tid, men andra gör inte det. Tvättmaskin i lägenheten - guld värd ibland, hehe.
Solen skiner och utsikten är bedövande vacker.

 
Det är dags att gå till start och det är nu vi liksom bara baxnar... Folk går i serpentiner uppför backen, så brant är det. Vi ska upp 215 höjdmeter bara till målområdet och sen ytterligare 50 höjdmeter till starten. Bara att börja traska och utnyttja varje Kodak-moment till att ta en liten paus. Efter en halv evighet och redan trötta ben (luften är tunn här) når vi målområdet. Arenan är alltså nere vid toppstationen, sen är målet en halvtimme till upp för berget. Därifrån ska vi sen vidare uppför berget till starten. Så start och mål är inte på samma ställe om arenan. Oftast i orientering är starten en bit bort, men målet brukar vara vid arenan. Inte i detta fallet alltså, på grund av att det är för brant den sista biten ner till arenan.
Silverräven, Skruttafis och Pillerill som gick lite före mig och som inte har pausat lika mycket har redan varit vid målområdet en stund när jag kommer dit. Silverräven upptäcker när han kommer dit att han inte har kompassen med sig... inte läge att gå ner och hämta och sen gå upp igen. Som tur är stöter han på en klubbkamrats dotter som har sprungit klart och som kan tänka sig att låna ut sin kompass. Pust.

Uppe vid målområdet
Tillsammans lämnar vi målområdet och beger oss den sista biten upp mot starten. Det är så jäkla backigt att vi nästan går på tårna uppåt i gruset. Då kommer tre elitkillar från Haldens OK och springer om oss. Imponerande och knäckande. En liten kissepaus på Bajamajorna, det är inte var dag man går på en Bajamaja på 2600 meters höjd.

Hur högt upp ska vi egentligen?!

Äntligen uppe vid start
  

Starten går vid toppen av en släplift. Här är det faktiskt ganska flackt. Eller, det är nog vi som är miljöskadade, hemma i Sverige hade vi nog kallat det kuperat här. Första sträckan går bredvid en liten sjö, det är gudomligt vackert och väldigt likt svenskt fjällandskap. 1:an ligger i norrläge och en bit bort ligger det ett område med snö kvar. Till 2:an springer jag stig och bara njuter. Sista biten är en klättring upp till en övergång över en ganska bred bäck. Vackert, överallt bara vackert och det här känns verkligen som belöningen för allt slit innan i veckan. Alla höjdmetrar till start är förlåtet, all skitterräng på tidigare etapper likaså. Den här banan är värd alla semesterspengar. Så värd. Vägen till 3.an börjar rätt bra. Jag går på en kant och koncentrerar mig på att inte tappa höjd. Tappad höjd är jobbig att ta igen och här är det inte läge för extra höjdmetrar. Jag koncentrerar mig lite för bra så helt plötsligt har jag missat att det hade varit bättre att ligga lite lägre på kanten. Jag ska följa kanten runt till min kontroll. Nu är jag helt plötsligt ovanför kanten och där är ett stenblocksfält. Det är alldeles för brant att ta mig över kanten och gå runt lite lägre ner. Bara att börja klättra, skutta och hasa sig över fältet. Det äter tid, men jag försöker peppa mig med att jag ändå är precis där jag vill vara, på orienteringstävling på en bergstopp. Hittar kontrollen efter lite letande, det hade helt klart varit bättre att ta den lite mer nerifrån. Dessutom är det som det varit innan i veckan några gånger, jag ser kontrollen men har ingen susning hur jag ska ta mig dit, de sista metrarna är ibland de svåraste. Klättra, hasa, chansa lite...
Vägen till 4:an är rätt lätt och det är nerför. Enda smolket i bägaren är att här ska vi passera ett dikesbygge. Alltså, här håller några på och gräver ur ett stort och framför allt djupt dike. Det är brant ner i diket och lösgrus. Här blir jag lite feg och tvekar länge hur 17 jag ska komma över. 4:an och 5:an ligger nära varandra och nu är det dags att vända lite uppåt i backen igen.
En av veckans snyggaste kontroller, mellan två stora klippblock

Stenblock överallt. Knappt nån markkontakt, utan det är bara klättra och hoppa mellan stenblocken. Dessutom börjar det regna lite smått. Några minuter senare regnar det mer än lite smått. Det är inte långt mellan kontrollerna här och jag ser att jag efter 7:an kommer få lämna det här jobbiga stenblocksfältet. Ska bara hitta 6:an och 7:an först. Nu börjar det bli kallt av regnet, men va fasen? Man är väl orienterare och van vid regn?
Vid 7:an ringer Silverräven och säger att tävlingen är stoppad. Va? Det börjar mullra ungefär samtidigt som han säger att det är för att åska och regn kommer. Jaja, jag har ju bara några kontroller kvar och de ligger nästan på rad på vägen mot målet. Jag fortsätter säger jag och avslutar samtalet.
Nu börjar jag frysa. Alltså regn som kommer på den här höjden är inte alls som varmt sommarregn, snarare som regn i mars.
På väg mot 8:an kommer en rejäl stigning. Backen tornar upp sig som värsta slalombacken hinner jag tänka innan hjärnan hinner ikapp. Jag är ju mitt i ett skidsystem och rantar runt. Står till och med rakt under liften.
Skitväder
Börjar fundera på om det verkligen är klokt att fortsätta. Det regnar och det mullrar rätt rejält. Ska jag ta närmaste vägen mot mål eller ta den här jobbiga backen upp mot 8:an? Velar en stund.Tittar åt höger som är närmaste vägen  och ser ett moln komma mot mig med hög fart. Nä, jag ska nog bryta. Byter riktning  och tar sikte bort mellan bergskanten och sjön, där ska gå en stig upp som leder mot målet.
Sen blir det vitt, typ.
Bilden tagen 40 sek innan nästa bild

Ojdå, var tog bergen vägen?
Åska och regn och dimma. Sikt 1,5 m. Jag tackar min tur att jag hann ta ut riktningen innan dimman kommer. Jag vet att håller jag bara rakt kurs nu, kommer jag ha en sjö på höger sida och så ska jag hålla koll så jag inte missar stigen som går åt vänster upp för backen och sen mot mål.
På väg upp i backen ringer Silverräven igen och kollar hur det går. Pillerill är jätteledsen och orolig för sin mamma och vill höra min röst. Jag är mest blöt och kall och försäkrar honom om att det är ok.
Jag berättar inte att jag just såg skenet av en blixt. När jag kommer upp mot krönet kommer motvinden. Jäklar vad kallt! Regnet känns som kallt hagel och jag ser inget och blir rädd att linserna ska sköljas bort. Jag vet att jag behöver springa  dels för att  hålla värmen och dels för att komma undan regnet och åskan så fort som möjligt. Men springa uppför i motvind - fy fasen vad jobbigt.
När jag kommer fram till sjön innan målet slutar vinden och dimman. Jag tar mig tiden att ta några foton, men de blir suddiga på grund av regn.

Kommer till målet och stämplar mål och sen måste jag ju springa nerför den där branta vägen ner till liftstationen. Fy fan vad jobbigt och kallt! Det rinner vatten längs med berget och jag är stel och iskall om hela överkroppen. Springer och funderar på om jag har tillräckligt med extrakläder med mig att byta med. Jag tror att jag har det. Hoppas att jag hittar familjen och alla grejer när jag kommer ner. Jag ser att nere vid liftstationen är det proppfullt med folk. Ca 4000 personer som vill undan från regn och åska. Liften är stängd och ingen får gå ner pga åskan. Äntligen framme! Vi klämmer in oss i pistmaskinsgaraget och jag får byta om till torra kläder efter ett bisarrt besök på bajamajan. Jag kämpar som en tok för att få av mig byxorna med stelfrusna fingrar och byxor som klibbar mot kroppen. Där inne på bajamajan är det faktiskt nästan varmt och jag önskar att jag hade kunnat byta om där inne, men tyvärr fick jag inte med mig väskan in. Knör mig in i pistmaskinsgaraget igen och byter om inklämd mellan okända människor. Underbart med nya torra kläder!
Nu vet vi var pistmaskinen bor på sommaren

Efter en timme kommer beskedet att nu är det 90 minuter till nästa åska, så please gå ner NU.
-" We strongly recommend you to walk down the mountain, it's an easy walk of 30 minutes".
Bara att följa strömmen nerför berget, på leriga små stigar. En lustig syn, med flera tusen orienterare som går på serpentinstigar ner för berget. Men en halvtimme? Tjoflöjt. Alla går skitfort för att komma först i buss-kön., men likväl tar det 65 min. Ett rejält träningspass till, det är rejält brant och tunga ryggsäckar och väldigt lerigt och halt.

Utstirrade av ett gäng alpkossor



Vallfärd mot bussen
Vi har tur och väntar sen bara 25 min på bussen. Den är knökfull och kör inom alla småorter och det tar väl en timme att komma till Samedan där vi byter till vår lokalbuss. Där får vi vänta 15 minuter till, så all go värme vi arbetat upp på den snabba promenaden ner för berget är nu bortblåst. Så, 3,5 timmar efter att vi varit uppe i pistgaraget är vi sen hemma i lägenheten och kan duscha och lägga oss i våra sängar och pusta ut.
Ett äventyr, minst sagt. Ännu en etapp utan att jag fullföljt, men ändå ett positivt tävlingsminne. Kallt och lite läskigt, javisst, men den dagen glömmer jag aldrig!

Är det inte typiskt?

Åker till grannstaden för att fixa några ärenden. Efter kör vi ut till havet och en liten ö för en promenad. När vi är som längst ut på ön, ca en halvtimme från bilen - ja då slår det mig:
- Kaffebryggaren!!!

När vi var hemma, preppade jag kaffebryggaren, slog på den och gick ut i hallen. Väl i hallen glömde jag att jag skulle ha kaffe, klädde på mig och vi åkte iväg.
Jaha, där är jag alltså en halvtimme från bilen (nja, kanske 10 min och jag hade sprungit) och sen en halvtimmes bilväg hemifrån...
Varför kommer man alltid ihåg sånt  när man är som längst bort?
Ringde Silverräven och frågade om han visste om vi hade auto-stop på bryggaren? Jodå, han lovade dyrt och heligt att så var fallet. Pust. Mycket riktigt var den avstängd när vi kom hem, men det var lite svettigt där en stund när jag kom på att jag glömt den.

I övrigt, en fin promenix med Pillerill ute i naturen.

onsdag 11 januari 2017

Medan jag kommer ihåg

Har tänkt att sätta upp lite visioner och mål för halvåret som kommer. Ni vet: gå ner alla kilon, börja träna, laga nyttig mat varje dag, gå upp tidigare, ta trappan istället för hissen och allt det där som most certainly ain't gonna happen baby.
Nä, jag ska försöka sänka ambitionen lite och dessutom ha med en del små surdegar som jag bara skjuter upp eller glömmer bort eller prioriterar ner men som ändå retar skiten ur mig.

Jag har dock ett problem om jag säääääkert är alldeles ensam om: när jag väl sätter mig med papper och penna och ska skriva min lista, ja då är huvudet blankt.
Idag poppade det upp tre saker, så jag skriver ner de här så är det kanske nån vänlig själ som kan påminna mig nån gång ibland?

1. Jag ska korta av gardin-fan i tvättstugan. När tvättstugan inne i huset var klar hösten 2012 eller så, satte jag upp en gardin jag köpt som stuvbit. Den är inte så bred, typ 50 cm och var alltså redan sydd som kappa. Hängde upp den och tyckte att den gick ner för långt ner i fönstret. Hade inte tid och lust att lägga upp den då och tänkte att "det gör jag sen". Sen är första halvåret 2017. Tidåtgång: tja, låt oss gissa på max 30 minuter (ja, om vi räknar bort att jag förmodligen med all säkerhet kommer bli tvungen att spola ny undertråd).

2. Skaffa Självscanning på Maxi. Det kom till vår lokala Maxiaffär precis när Pillerill föddes. Min amningshjärna klarade inte att ha koll på en bebis, en fyraåring, en vagn, en inköpslista och sen dessutom scanna varje vara. Nu är Pillerill 10 år gammal och jag har inte ammat på 9,5 år så nu kanske jag klarar av det?

3. Byta min värdelösa plånbok till den jag efter moget övervägande köpte i somras (!?). Så slipper jag svära varje gång jag tar upp plånboken.

Så, nu är det nedskrivet. Nu ska det bara göras också. Wish me luck.

söndag 8 januari 2017

Hej där!

Nämen hoppsan! Det var värst vad första veckan gick fort. Är det så här vi ska ha det? Att vi liksom bara blinkar till och så har tiden rusat iväg.

Jaja. Hur var årets första dagar då? Vi tar en kort sammanfattning av vecka 1, före vi tar tag i att samla ihop resterna av 2016.

Denna veckan har jag jobbat. Just nu är jobbet rätt piss faktiskt. Det är massor att göra och kommer vara ett tag framåt. Om det hade varit klart utstakat vad som ska göra och hur,  hade allt varit lugnt, men så är det inte riktigt. Känsla av icke-kontroll, oklar riktning och en hel del tid som läggs på konflikter(andras - inte mina). Nej, inte optimalt alls.

Vår övervåning är lite kaosartad. Pillerillen får nya tapeter och nånstans måste ju hans möbler stå under tiden. Det blir fint som snus och vi är alldeles strax klara.

Vi har fått tillbaka strömmen i garaget och förrådet. Ett fel på kabeln mellan huset och garaget har gjort det strömlöst där ett tag nu. Försäkringsbolaget ska ha tack! Nu kan vi ta tag i att rensa upp därute så vi kanske kan få in en bil ibland?

Jag insåg häromdagen att jag uppenbarligen kör nån form av walkstreak.  Sen nyårsafton har det varit dagliga promenader. Senaste dagarna i kyla och snö. Mycket skönt.

Gymmet som la ner i somras (alltså jag har glömt att skriva om detta), la ut info om att de skulle starta upp i mindre skala med Small Group Training och jag anmälde mig på stört! Att jag skulle bli så himlans glad för att få styrketräna igen, det trodde jag inte. Börjar nu på onsdag och jag längtar.
(inte tränat styrka sen i juni, så på torsdag blir det nog inte fullt så skoj).

Vi har snö! Klubben håller på att spruta snö också så snart kanske skidorna kan få komma ut och rastas lite?

Tja, det var väl det hele?
Nu ska jag jobba vidare med att sammanfatta Schweiz-resan och kanske till och med hela året.