Träningsmagi

Igår och idag var det orienteringstävlingar i Hällevik, på Listerlandet. Pa Lister som di säger.

Upploppet gick från stranden, in genom staket, in till utomhusbadet.
Igår tittade jag på min familj som sprang och tog DM-plaketter i sprintdistans - åh vad mammahjärtat svämmade över där!
Idag var det långdistans och jag tänkte gå en runda i alla fall.
Över 2 km att gå till start och hujedamig vad varmt det var! Ångrade mig lite där en stund.
Efter start var det uppför, upp på Stiby backe. Där hittar jag, tänkte jag, eftersom vi häckade där rätt mycket förra sommaren när vi hade husvagnen på eftersäsong i Hällevik. Vi plockade en abnorm mängd björnbär där bland annat.
Det hjälpte ju föga idag. Virrade lite i alla fall.
Men framför allt - jag joggade lite! Kunde bara inte låta bli, det var ju så tråkigt att gå fort.
Joggade kanske en tredjedel av sträckan och det gick riktigt bra faktiskt. Jag kommer säkert få fan för det i morgon, men den smällen får jag ta då. Nu är jag mest nöjd.

På vägen hem båda kvällarna har det varit helt underbart fint ute. Solnedgång och månuppgång på samma gång. Synd att systemkameran var hemma...

Det kommer, det kommer

Den där utmaningen. Ett träningsinlägg om dagen i hela juni.
Jag halkar efter hela tiden. Det finns varken tid eller skrivlust just nu. Men skam den som ger sig, jag tar det helt sonika i min egen takt.
Så, det kommer, det kommer.

På träningssidan är det också ganska så skralt just nu. Den där ryggen som jag trodde var på bättringsvägen, den samarbetar inte med mig igen.
Jag är så lack på det så ni anar inte. Känner att den begränsar mig nåt enormt.
Min träning just nu består av promenader och stretching. Rehabövningar har jag, men är urusel på att få de gjorda. Så jag ska kanske inte skylla på ryggen egentligen. Det är väl mer latmasken som borde få sig en lavett.

Ett intervallpass

Backintervaller.
Det är ju för jäkla jobbigt, eller hur?
Nyttigt, men både jobbigt och trist.

 

Nöta backe upp och ner tills lungorna vill hoppa ut på utsidan. Våffå gö di på dette viset?

Eftersom jag drivs av upptäckarlusta och har svårt att följa ett träningsschema - är inte backintervaller så vanligt förekommande. Tyvärr, för de gånger då jag faktiskt kört backintervaller lite mer än sporadiskt, har det faktiskt hänt grejer! Det har ju hjälpt.

Jag kanske ske utmana mig själv att genomföra ett backintervallpass i veckan i september eller nåt?

 

Efter träning...

... är jag HUNGRIG.
Jag kan äta hur mycket som helst, det finns liksom ingen hejd.
När vi är på orienteringstävling är det prio 1 efter målgång - att gå till Markan och köpa nåt att äta.
Det är nästan magiskt, att det som jag äter då, det försvinner ut i kroppen innan det hunnit landa i botten på magsäcken. Det känns så  i alla fall. Jag kan svepa en hamburgare, några kakor, en macka, lite medhavda morötter, en korv och är fortfarande hur hungrig som helst. Små ponnys som går bredvid och ser goda ut, ligger risigt till... Nädå, men nästan.

Så jag önskar att jag kunde skriva om mina stretchövningar för ryggen, om mina nöjdhetskänslor och annat som jag gör eller känner efter träningen, men icke. Här är det bara en abnorm drift efter mat just då.

En träningsform jag älskar

Eftersom jag är en nyfiken typ, älskar jag träning där jag samtidigt ser nåt nytt.
Att upptäcka nya stigar, skaffa sig en överblick över ett nytt område eller bara testa en runda från andra hållet...
När vi är på semester älskar jag att cykla omkring och inventera alla stigar och grusvägar. Jag gillar överblick. Nån psykoterapeut skulle säkert förknippa detta med nåt slags kontrollbehov och det stämmer säkert, men det är nog minst lika mycket förknippat med nyfikenheten. Tänk att vara på ett ställe och inte se sig omkring? Man kan ju missa hur många fina ställen som helst!

Det är förmodligen en av anledningarna till att jag älskar orientering.
Själva definitionen av sporten orientering är att hitta sin väg i obekant mark. Det har onekligen berikat mitt liv! Vi har sett så många härliga platser sen vi började för några år sen. Inte bara fin skog, utan alla andra ställen som det för med sig. Campingplatser, utflyktsmål, kulturmärken, restauranger - ja allt som man stöter på längs våra orienteringsresor.

Ikväll var vi ca en mil hemifrån och provsprang orienteringsbanor inför en tävling klubben anordnar i augusti. Där i närheten sprang jag en nattorientering för två och ett halvt år sen, men då var det snö.
Idag var det regn och grönt. Ett rikt stignät som gav löften om fina löpar- och cykelutflykter. Minsann såg det ut att kunna vara en hel del svamp här i höst.
En timme ute i okänd mark, helt underbart!

Lite så där dagen efter

Jag ligger en dag snett i Sofys Uppochhoppaijuni.
En titt på bilden över månadens inläggstitlar ger mig titeln "träningsform jag älskar".
Ahhhh, jag tyar inte. Orkar inte tänka efter idag. Det är lite dagen efter idag, helt klart.

Veckan som var, var liksom ända in i kaklet. Öppnade starkt med att vara i Norrland på semester.

En "Fjällfie"

Direkt hem på tisdag morgon och kl 11 stod jag sen i givvakt på jobbet. Därifrån direkt till jobbets sommarfest. I samma stil fortsatte sen veckan och igår, ja då var det ju midsommar hemma på vår altan.
En mycket trevlig vecka måste jag säga, men så himla utmattande.

Imorgon hoppas jag komma lite ikapp med själv och kalendern. Det blir förhoppningsvis en långpromenad i skogen, lite matlagning och annat trevligt.

Hur träning förändrar mig

Ja, inte fasen blir jag mindre i omfång av träning i alla fall. Inte med den mängden skräp jag glupskar i mig...
Annars då, tja alla andra som är med på Sofys utmaning och bloggat om hur träning påverkar, har ju sammanfattat det ganska bra:
Jag blir gladare, lugnare i sinnet, starkare och lite annat på samma tema.

Nu ska jag försöka smälta lite av den abnorma mängden midsommarmat som konsumerats.
Glad Midsommar på er!

Sport på TV

Hm.
Orientering är ju ingen stor TV-sport (än), tyvärr. Alltså tittar jag inte på sport på TV.

Nej, skämt åsido. Det gör jag ju.
Vasaloppet är ju ett måste.  OS och VM-finaler likaså.
Världscupen i skidor går an och ibland även landskamp
Ja, om Sverige är med förstås. Det är regel nr 1, jag tittar bara om Sverige är med.

Såna som inspirerar

Nån speciell favoritinspiratör har jag inte, men väl en hel drös som om olika plan inspirerar mig.

Min dotter som tränar allsidigt och som inte bangar för såväl hård närkontakt i judon som att kissa i skogen mitt under tävling. Som senaste året visat att trägen vinner.

Personer som gör saker över lång tid, utan att ge upp. Som cyklar till Kina, springer Kungsleden eller bara orkar se mål som ligger längre än några timmar bort.

Jag blir inte så inspirerad av de där  värstingarna, som springer fortast upp för Mount Everest, eller som gör 50 triathlons på lika många dagar. Nej, det är mer de där ganska vanliga människorna som i ganska mänsklig takt tar sig före nåt extraordinärt.
Så om du som professionell rallyförare kör Paris-Dakar med värsta följebilen och miljoner sponsorer, då ligger du i lä för den där småskoleläraren som tar tjänstledigt och till fots går från Umeå till Ystad bara för att testa om det går. Inget ont om att köra Paris-Dakar, det är en jäkla prestation det med, men jag blir mer inspirerad av folk som är som folk är mest.
Som genomför tävlingar trots att träningsmängden inte blivit som önskat på grund av att livet kom mellan. Som har en liten dröm om nåt stort och som vågar testa om det går.
Såna där som drivs av nyfikenhet och av glädje för det som de håller på med.

Drömträning

Just nu är min drömträning den träningen som går lätt.
Där jag känner att jag kan göra det jag vill.
Där jag kan cykla så långt som jag vill.
Där jag kan springa, utan att det gör ont, eller känns slitigt.
Där jag kan reglera takten.
Där jag inte är begränsad.

Mina löparskor

Jag skall inga andra gudar hava jämte mina Inov8 X-talon 212.
Det var kärlek vid första löpsteget. I skog är de underbara.

Hälsohets

Nåt jag stör mig på just nu i hälsosvängen, det är det här med att man måste vara så professionell i allt man gör.
Det duger inte att bara ge sig ut och springa längre, nej det måste finnas ett träningsprogram med ett specifikt mål. En coach måste man också ha som kör löpskolning. Det måste finnas ett intervallpass, ett backträningspass och ett distanspass och allt vad det heter. Tappar man en dag för att det är göttigare att pilla naveln eller gå på afterwork, ja då ligger man hjälplöst efter. I min värld blir det bra ytterligare en stressfaktor som tar död på träningsglädjen.
Alltså, när jag började springa lite mer regelbundet, inför Tjejmilen 1998, då åkte vi upp till elljusspåret, drog en runda där i maklig takt och sen var det bra med det. Inga tider, inga ökningar, inga intervaller. Vi var glada att vi orkade runt. Efter ett tag blev det två varv och när vi totalt tröttnat började vi leta efter roligare elljusspår.
Det gick det med. Vi kom runt Tjejmilen och till året efter gick det till och med fortare.
Sen jag började tänka på alla tänkbara parametrar runt löpning så har jag liksom tappat fokus. Jag blir oerhört stressad och provocerad när folk i närheten vill problematisera löpträningen.

När det gäller den hälsosamma maten är det likadant. Det är så många pekpinnar och förbud och påbud och knepiga dyra ingredienser att jag går vilse. Jag irrar bort mig i jakten på det ultimata receptet med mest nyttigheter i. Jag irrar mig bort från spisen och ner i ett teoretiskt träsk som jag fan inte hittar ut från. Istället för att lägga fokus på att faktiskt laga mat, så hamnar mitt fokus på att jag måste laga maten så bra och nyttig som möjligt. Matlagningslusten äts upp av kraven (mina egna reds anm) på att maten ska vara näringsmässigt perfekt.

Så, det är mina tankar om hälsohets. Vi (jag) sätter upp så stora krav på kvaliteten på träning och kost att vi helt missar kvaniteten. Good enough har bytts till Must be perfect.

Favoritmusik när jag tränar

Hm...
Jag tränar väldigt sällan med musik numera.
Att skärma bort ljud som kommer från trafik, djurprassel och andra människor känns helt befängt.
Till råga på allt missar jag ju i så fall alla mysiga ljud - fågelkvitter och sus i träden till exempel.

Däremot nynnar jag ju gärna för mig själv när jag åker utförsåkning. Det är mer av pepplåtar som började på den rädda tiden när jag fick försöka prata mig själv ner för backarna. En liten peppsång funkade ofta och sen har det bara fortsatt.

Har jag nån gång musik på när jag springer, ja då har jag en Spotifylista som jag nästan alltid kör. Det är en blandning av lite ny musik och en hel den musik som jag hade på mina Blandatband på kassett.
Alltid, alltid återfinner vi här två låtar:

• What I am  - Edie Brickell and the new Bohemians
• Full Steam Spacemachine  - Royal Republic

Det här vill jag träna i sommar

Min Bucket List för träning i sommar:

• Dagstur på fjället
• Mountainbike på Blekingeleden med blåbärspaus
• Orientering i regnigt Borås
• Promenad vid Stenshuvud
• Cykeltur på Själland i kvällssol
• Orientering på kvällen vid Brösarps backar på Österlen

Min bästa träningskompis

Jag har många olika träningskompisar, beroende på vad jag gör.
Däremot är utan tvekan min absolut bästa träningskompis nån som hänger med mig nästan överallt:
Naturen.

Ett brev till min gympalärare

Ja, jag ligger efter i Sofys UppochHoppa-utmaning. Hjälplöst efter på allt just nu.

Men här kommer i alla fall gårdagens inlägg, fast i dag då:

Hej Gympaläraren som jag hade tredje årskursen på gymnasiet.
Tyvärr har jag glömt ditt namn, men jag gick bara på din skola i ett år så jag hoppas jag är förlåten.

I vilket fall, som helst...
Tack!
Tack för att du såg mig. För att du nånstans under ytan av skoltrötthet och morgontrötthet och kärleksstrul och kompisstrul och allt annat krafs såg en flicka som var nyfiken. En flicka som gärna ville prova annat än spela fotboll och springa till Vais-torpet. Som såg utvecklingsmöjligheterna i en flicka som gärna provade trampolin, aerobics, spjut, kula och alla andra sporter du erbjöd men som så många avböjde att prova.
Tack för att du såg det och gav mig en fyra i det så viktiga slutbetyget, trots att jag alltid i alla år innan alltid fått en trea. Den där trean som jag alltid fick för att de andra lärarna inte såg mig. Undrar ens om de visste att jag fanns?
Så tack! Du fick mig att inse att träning var mer än fotboll och springa. Att man kunde testa sig fram och ha roligt längs med vägen.

Träningskläder jag minns

Mina hängselcykelbyxor. De där man var så himla cool i när man gick på aerobics på mitten av 1990-talet.
Eh, nej. De minns jag inte längre. Har raderat de ur minnet (och garderoben).

Nån gång

En framtidsdröm jag har är att fixa den där Räven.

Jag vill uppleva hela sträckan, även de jobbiga bitarna. Jag vill slå mygg utanför tältet. Jag vill kyla mina stackars fötter i en iskall fjällbäck. Jag vill slå upp tält i skymningen och riva det igen i den fuktiga gryningen. Jag vill äta frystorkad mat tills det står mig upp i halsen.
Jag vill gå mig rejält trött. Jag vill svära över stenskravel och tung packning.

Jag vill dra in frisk och klar fjälluft i lungorna. Jag vill fylla minneskortet i kameran med storslagna vyer. Jag vill skriva hälsningar till de andra deltagarna i loggböckerna utefter vägen. Jag vill tjata hål i huvudet på mina vandringskamrater. Jag vill sitta i lä mot en stugvägg och bara njuta av lugnet.
Jag vill sitta i tältet på kvällarna och studera kartan och nästa dagsetapp. Jag vill korsa Tarfalafloden på den rangliga stålbron. Jag vill gå och låta tankarna vandra.
Sen, sen vill jag gå i mål i Abisko och gråta en skvätt och bara vara lycklig (och trött).

Sist men inte minst vill jag ta en välförtjänt öl på Trekkers Inn

Alltid i min träningsväska

Det här får bli en tvådelad historia - en inne och en uteversion.

Väskan för inneträning ligger längst in i garderoben. Det är inte så mycket träning som jag utför inomhus. Jag är lite periodare på STAC (bästa värsta gymmet) och det är den enda träningen som är inomhus.
Med andra ord är den där träningsväskan inte så välanvänd i omgångar. Just nu har jag en svacka, dels för att orienteringssäsongen är i full gång, dels för att jag kom av mig i vintras när jag började arbeta på bästa STAC-tid.
I min inneträningsväska finns alltid mina five-fingers. Ja, det är väl typ det som alltid kommer med. Jag önskar ju att duschgrejor, vattenflaska och ombyteskläder kunde få följa med lite mer konsekvent, men ack nej, så smidigt funkar det inte i min värld alltid.

Uteväskan då? Ja, den är lite mer varierande. I bland består den av en rulle sporttejp och en vattenflaska i en ICA-kasse, ibland är det hela stolsryggsäcken.
I stolsryggan finns alltid en viktig detalj och det är Ampelmann.

Och varför bilden lägger in sig upp och ner är för mig en stor gåta...

En grön plastlåda jag köpte i Berlin (Ampelmann är Berlins variant av Herr Gårman). Lådan köptes egentligen till nåt av barnen som en souvenir, men när jag kom hem med den insåg vi hur förträfflig den skulle vara till kompasser och SportIdenter. Grön som skogen är den ju också.
Alla i familjen refererar till denna låda som just Ampelmann och den har liksom blivit en kär klenod. Nu har plastspännet gått sönder och ingen av oss har nåt ärende till Berlin. Att byta ut Ampelmann mot nån helt vanlig tråkig låda går ju bara inte?!

Favoritcitat

Utmaningen från Uppochhoppa- Sofy ger oss idag titeln Favoritcitat eller motto.

Hm...
I vår familj har vi liksom med åren fått ett eget motto:
Vi är aldrig först, men ofta sist
Inget vi helst applicerar på orienteringsresultaten ( jo jag gör nog det dessvärre), men liksom på saker vi företar oss. En tur till Ikea - vi sladdar in två timmar innan stängningsdags och blir utkörda ur varuhuset när de stänger. Packar bilen och när vi kör iväg är vi sist iväg.
Handlar på Maxi och tar första varan när en högtalarröst meddelar att varuhuset stänger om tio minuter.
Ja, ni fattar.
Det helt omvända har ju faktiskt hänt. Barnen pratar fortfarande om den gången.

När det gäller träning är nog min egen favorit följande:
Pain is temporary - pride is forever