lördag 24 november 2012

Oh oh, orientering! Del 1

Ny kategori här på bloggen. Ja, rubriken talar ju för sig själv egentligen, men jag kände att jag vill särskilja ut och fokusera lite på mina relativt nyfunna intressen. Det kommer mera kategorier med andra ord.

Jahapp. Det här med orienteringen alltså. Innan i mitt liv har jag väl haft ungefär samma erfarenhet som de flesta. Några orienteringsrundor på friluftsdagen i skolan. Inget direkt pedagogiskt upplägg av lärararna mer än att de visade hur kompassen funkade. En klapp i rumpan ( eller nä kanske inte va) och sen iväg med er ungar! Tacka fasen att det är så många vuxna idag som tror att de verkligen inte kan orientera  -  med den upplevelsen i bagaget. Jag kommer ihåg att vi sprang jättelånga rundor och väldigt svåra. Nånstans på mitten blev vi alltid omsprungna av Henke som gick i parallellklassen (och som jag nåt år var lite kär i, hrm), och som var en "riktig" orienterare. Han sprang om och försvann lika fort, men vi hörde hur han fnös åt oss. Eller, nä. Han snöt nog bara ut lite snor, men det kändes som en fnysning.

Tillbaka till det där med det icke-pedagogiska upplägget. Men hur galet tänkte man på 80-talet?! Jag hoppas verkligen inte att det är så man gör i skolorna idag. Att skicka ut ungdomar på långa, svåra banor med en kompass och karta i handen utan nån vidare upplärning innan, det är ju som att skicka ut ungdomar i en segelbåt och bara berätta att repet heter tamp och att fören sitter fram. Hejdå och lycka till liksom...
Kompassen är ett hjälpmedel för att passa in kartan mot norr. I första hand. Sen läser man av naturen och jämför med kartbilden och på så sätt tar sig fram. Det är när naturen inte innehåller tillräckligt med tydliga tecken som man använder kompassen som ett komplement till att ta sig fram. Att bara gå på kompassen mellan två kontroller - det är ganska ovanligt.
Det är också så som man lär ungdomar idag. Man passar kartan mot norr, sen går man efter naturens ledstänger och riktmärken fram till kontrollen. I början är banorna upplagda efter väldigt tydliga ledstänger och riktmärken, som stigar, stigkorsningar, stora stenar och klara gränser mellan exv skog och åker. I takt med ålder ökar svårighetsgraderna och det blir färre och färre klara ledstänger och kontrollerna flyttas gradvis ut längre bort från stigarna.
Man bygger upp svårighetsgraden successivt. Man släpper inte iväg barnen själva i början och man lär sig karttecken efter hand.
Jag tror att väldigt många av de vuxna som idag hävdar att de inte kan orientera, bara har fel bild i huvudet: de ser sig själva mitt ute i ingenstans, vilse redan från början i en skog som bara innehåller träd (och inte en kotte att fråga ;)

Som sagt, många vuxna som idag inte tror att de klarar av orientering, har nog bara haft erfarenhet av att fått kliva in på helt fel svårighetsgrad. Mitt råd till de som vill börja orientera: åk till den lokala klubbens barnträning och häng på där. I vår klubb får de föräldrar som vill börja orientera vara med på barnträningen och arbeta sig uppåt i svårighetsgraderna, med hjälp av ledarna.

Det var så jag började. När Skruttafis började kunna springa utan oss föräldrar och istället sprang med en ledare som skuggade, ja då fanns det helt plötsligt tid över för mig att testa en bana själv. Sen anordnade klubben så kallad Motionsorientering, där man som vuxen kunde testa lite olika svåra banor och få lite hjälp vid behov. I flera, flera år innan hade jag varit lockad av att testa. Jag har alltid gillat att vara ute i skogen, det var jag mycket som barn. Mitt lokalsinne är om jag får skryta ruggigt bra och jag har lätt för att scanna in det jag ser och min kärlek till kartor är enorm. Så nånstans inombords visste jag nog att orientering skulle passa mig.
Så som sagt, efter många år av längtan efter att prova, så vågade jag ta steget: först via barnträningen, över motionsorienteringen och sen rakt in i hetluften.
Nu är jag fast!

Det går inte riktigt beskriva känslan där i skogen, vad det är som gör att jag formligen älskar det. Men det är nåt visst med kombinationen motion, karta och natur som blir nåt magiskt, helande och upplyftande. När jag är ute i skogen tappar jag all tidsuppfattning. När jag stämplar i mål och de ger mig tiden, blir jag alltid lika förvånad. Jag har verkligen ingen som helst aning eller känsla för hur lång tid det har tagit. Det kan vara 25 minuter, likaväl som 84. I vanliga fall är jag väldigt medveten om tiden, men inte när jag orienterar. Det är samma sak med MTB-cyklingen faktiskt.

Just nu är det lågsäsong för orientering, men under vinterhalvåret finns nattorientering. Inget för mig trodde jag, som är så mörkrädd. Oj, så fel jag hade! Men det skriver jag om i nästa inlägg under denna kategorin.


Objudna

Vi hade bjudit in goda vänner på besök, men fick istället objudna gäster. Skruttafis gick hem från hockeymatchen igår med ont i huvudet. Jaja, tänkte vi, inte så konstigt i det larmet.
En kvart senare ligger hon i soffan med feber och frossa. På natten feberyra och på sennatten hörde vi det icke-önskvärda ljudet av en dotter som körde buss till Gustavsberg.

Nu ligger stackaren i soffan och vi andra, vi förbereder oss mentalt för att eventuellt få whatever she's having.

När det inte riktigt blir som planerat, ja då finns ju inga ursäkter för att inte ta tag i surdegar. Silverräven har köpt lister till taket i köket och jag får en målarstund.

fredag 16 november 2012

Nåväl

Det där inlägget om nattorientering, det kommer nån gång. När andan faller på.

Just nu är det mycket jobb.

tisdag 13 november 2012

En gång är ingen gång...

Så därför pallrade jag mig iväg till veckans backträning.
Gick dit med målsättningen 60%, precis som förra veckan, men med hela intervaller denna gången.

Uppvärmningsjogg följt av 5x2 löpskolningsövningar uppför.
Därefter skulle vi springa i snabbt tempo upp för en brant kullerstensklädd backe, i stans gamla fina kvarter. När den branta delen är slut svänger vägen och slingrar sig in mellan de låga gamla husen och planar ut först när man kommer fram till kyrkomuren.
Nånstans längs med denna sträckan placerade sig tränaren och vi skulle springa tills vi hittade honom. De tre gånger som han stod framme vid kyrkomuren, tog min ork slut ca 30 meter innan, men annars sprang jag hela intervallerna, men hoppade över 4 av de 10 vi skulle springa.

Efter det var det minsann inte färdigt alls, nejdå, då skulle vi spurta uppför den första branta delen, 5 gånger. Även här sprang jag varannan, helt enligt min 60% plan.

Till sist gick vi över ån och ner för en lång trappa. Givetvis skulle vi springa upp för trapporna, 5 gånger à 51 trappsteg. Tre gånger sprang jag upp och de där 5 upphoppen som vi skulle göra när vi kom upp efter varje spurt, ja de hörde jag nog inte riktigt att tränaren sa ;)

Så fruktansvärt jobbigt, men så roligt och peppande.
Extra roligt var det att LindaLottaPusing (även känd som storasyster) var med och visade en enorm kämparglöd. Sketakul, syrran att göra detta ihop!

Nu har jag tränat tre dagar irad. Imorgon blir det vilodag. Då ska jag skriva ett inlägg om nattorientering,

söndag 11 november 2012

Man lär sig

Den hårda vägen kan man lära sig mycket. Ett bra exempel på såna saker är att när man cyklar nerför i fullfart på lerig skogsväg: då håller man munnen stängd.

lördag 10 november 2012

Äpple i folie

Mullebarnen fick i dag elda lite. De fick testa att tända en tändsticka och vi förklarade hur man gjorde, vad man bör tänka på och framför allt betonade vikten av att man aldrig aldrig får tända en tändsticka utan att en vuxen är med.
Lite intressant, hur avancerat en sån simpel sak är när man ska lära nån annan. Vad många olika moment ett tändande av en tändsticka består av. Hur mycket man liksom "bara gör" med ryggmärgen, utan att tänka på det. Det blir så väldigt tydligt just när man ska förklara det för någon annan som inte ens en gång testat att öppna en tändsticksask. Alla barnen fick eld på stickan vid första försöket. Lite senare skulle jag repetera allt och visa igen, sakta och pedagogiskt, och till exempel visa att man måste hålla lågan uppåt för att slippa bränna fingrarna osv. Tror ni jag får fjutt på stickan då?
Nä, självklart inte, utan får dra stickan på plånet flertalet gånger innan det tar sig. Nåväl, barnen var roade.

Sen tog vi äpplen (med kärnhusen borttagna) och la i foliepaket som vi sen ställde i glöden. När de var klara stjälpte vi upp äpplena i kåsor och som tillbehör hade vi kanel, vaniljsås och sirap. Det såg kanske inte jättegott ut, men det var det!
Lite kladdigt, men med några extra plastpåsar i ryggsäcken, så fick vi med oss hem både alufolieskräp, kladdiga kåsor och sirapsflaskor.
Inget skräp får lämnas kvar, lämna skogen som den var!

onsdag 7 november 2012

Tvetydigt

Hur ska jag tolka faktumet att den enda träningvärken jag har är lite längst ner i vad/vrist?
1. Jag tog inte i ordentligt.
2. Jag är så himla vältränad.

Alternativ 1 gör en Obama och tar en förkrossande seger, det är min gissning.

tisdag 6 november 2012

Premiär!

För första gången någonsin har jag varit med på organiserad löpträning!
Orienteringsklubben kör backträning på tisdagar. Nä, usch och fy, det är nog inte min grej, har jag tänkt ett tag. Det är bara för de "riktiga" orienterarna.
Men om jag nu siktar på att bli en "riktig" orienterare, då kanske det kan vara läge att gå dit eller?
Nä, usch och fy, jag kommer inte orka i deras tempo.
Men om jag nu vill kunna orka i deras tempo, då kanske det är läge att hänga på så gott det går ett tag och kanske förbättra mig?
Man blir inte bättre på backintervaller om man inte tränar just backintervaller. Enkel matematik.

Så jag svalde rädslan och åkte dit. Just Do It, fick bli mantrat.

Upplägget var följande:
Samling vid sporthallen. Uppvärmningsjogg i en omväg till parken och den stora långa backen.
Löpskola 5 x 2 övningar.
Upp för backen 200m, där 20 sek vila, sen fortsätta 150m till uppför (inte lika brant). Detta 10 ggr.
Sen utfallssteg 20 x 4. Avsluta med nerjogg tillbaka närmaste vägen till sporthallen.

Det upplägget var ju inte direkt anpassat efter min förmåga, det var ju lätt att inse. Så jag tänkte att jag sätter min egen nivå och håller mig till den. Nivån skulle vara jobbig, men genomförbar.
Så jag skippade uppvärmningsjoggen och parkerade i parken direkt och tog en kortare uppvärmning.
Löpskolan var jag med på precis som de andra.
Själva backintervallerna, där fick det bli 60%. Struntade i de sista 150 metrarna och sprang 6 gånger istället för 10.  Utfallsstegen gjorde jag 20 x 2 istället.

Sketanöjd, sketatrött och sketastolt över mig själv idag.
I morgon förmodligen sketastor träningsvärk.
Men hey! Jag gjorde det!

söndag 4 november 2012

Söndagsnöjen

Fira Pillerill med andra sidan släkten.
Cykla två timmar med Treken, till en sjö jag länge spanat in på kartan. Som bonus upptäcka  riktigt härlig natur på vägen dit. Stora stenar (berg), diken, bokskog, trollskog i en salig blandning.
Bli skitig från topp till tå.  Hämta hem massor med energi inför en ny jobbvecka.

lördag 3 november 2012

Sött och blött

Idag mötte vi Mulle i skogen. Barnen satt som små ljus och lyssnade när han berättade om hur man hanterar kniv på ett säkert sätt. En härlig stund, även om regnet öste ner. Efteråt visade barnen sin koja under stora granen för en nyfiken Mulle som höll hårt i svansen.


På vägen ut ur skogen sen frågar Pillerill om jag visste vad Mulle hette.
- Öh, Mulle?!
- Jamen, jag menar i verkligheten.

Sen ikväll har vi firat den bästa 6-åringen i världen. Söt är gossen och söta var även spökmarängerna.
 
Njutningsfulla November startar rent officiellt först på måndag, just på grund Pillerillens födelsedag.
Men då! Då blir det minsann andra bullar, eller inga bullar alls. Silverräven hakar på Njutningsfulla November, fast med lite darr på rösten - för det betyder att han får avstå sitt livselixir julmust.
Så på onsdag när jag har akut abstinens efter allt gott, ja då kan jag kanske finna styrka i att han förmodligen har det ännu värre.

Tre fjärdedelar

Bara en liten knatte kvar i familjen att frälsa. Vi andra tre springer numera i Inov8-skor och stormtrivs.

Önskar bara att jag kunde hitta lika goa skor för asfaltslöpningen.

fredag 2 november 2012

Så retligt

Sitter och läser träningsblogg efter träningsblogg, med folk som åkt till New York för att springa maraton på söndag.
Sladdar in på Expressen och ser att man idag tagit beslut om att ställa in det.
Så retligt.

torsdag 1 november 2012

Avdelning: Dra och böj

Dagens yoga: det går bättre å bättre dag för dag, bättre å bättre dag för dag, tralala.
Mina positioner ser inte riktigt likadana ut som ledarens. Inte riktigt...
Men det går åt rätt håll i alla fall. Den där spända fiolsträngen som låg där första gången, hon har mjuknat en smula i alla fall.
Tankarna far som skottspolar hit och dit för det mesta, men det kommer även stunder då jag kan fokusera på bara andningen.

Dra och böj, dra och böj.