lördag 31 december 2016

Dagens pyssel

Gott Nytt År på er! Nu lämnar vi 2016 bakom oss.  Ett år med både högt å lågt.
Vi välkomnar det nya året men fokuserar också på att vara här och nu lite mer.  Till er som läser här - ha det underbart ikväll då hörs vi 2017.

På bilden ser ni dagens uppdrag som barnen fick - fixa en nyårstavla.

fredag 30 december 2016

Roadtrip till Schweiz - del 4

Orientering etapp 3 Diavolezza
Det är dags för den tredje etappen, vilket för mig blir nummer 2. Bussresan går alldeles förnämligt. Lokalbussen stannar bara strax utanför vårt hus och sen åker vi med den till nästnästa by, där etappbussen har sin startpunkt. Väldigt smidigt att vara de första som kliver på, det betyder sittplats från start. Bussen går upp för berget upp mot Berninapasset, parallellt med järnvägssträckan Bernina Express, som är ett världsarv. Det är svindlande serpentiner och makalösa vyer över snötäckta berg. Vi hoppar av vid dalstationen till Diavolezza, vi är på 2093 möh. Det är 40 minuter (ca 3km?) att gå till start och bara den stigen hade fått vilken traillöpare som helst upp i brygga. Det är relativt platt men med kossor, getter, porlande bäckar, stenbumlingar och framförallt är det galet vackert. Precis innan start korsar vi tågrälsen.

På väg mot målet
Vid starten ser man alla löparna och vilka olika håll de går ut på. Vi roar oss med att kolla på barnen när de springer iväg. Det ser lätt ut, men de springer ju nästan direkt åt höger, längs med berget. Det gör inte de vuxna, de springer mer rakt fram. Ajdå.
Från start går det uppför. Väldigt mycket uppför faktiskt. Ser kontrollen redan vid starten och hujedamig vad det är mentalt tufft att se den där långt uppe. Precis vid start såg det inte så brant ut, men nu när vi strävar uppför berget så...

Första och andra kontrollen går bra. Det är visserligen stenigt men jag ser var jag sätter fötterna och det underlättar. Just där och då svär jag lite över stenigheten, men det får jag äta upp senare i veckan. Att se ojämnheter är bra mycket bättre än alternativet - det är lärdomen av denna och nästa etapp.
Nåväl, på väg mellan kontroll 3 och 4 slarvar jag rejält. Ser två stora stenar och en fotograf. Passerar bara några meter därifrån och tänker att: jaha, där ligger han och tar foton.  Men hallå, dumsnut - det vet jag ju egentligen att fotograferna ligger gömda vid kontrollerna. Jag är på väg mot en kontroll vid två stora stenar... En kontroll + två stora stenar = min kontroll. Den matten får jag inte ihop just då utan travar vidare. Sen börjar snurret. Virrar runt i stenfältet alldeles för länge innan jag inser mitt misstag och då är jag en bra bit högre upp. Sträckan mellan 5 och 6 går rakt över berget och det är att välja mellan runt till vänster eller höger. Det är pest eller kolera och jag väljer högervägvalet. En evighet att ta sig runt och när jag kommit runt ska jag över en ravin och ta kontrollen, som jag ser på håll. Döm om min förvåning när jag kommer dit och det inte är rätt kodsiffra. Inser att det nog finns en kontroll lite mer åt vänster och japp, där är den. Nu ligger sen resterande kontroller lite på rad hemåt mot målet. Det är tungan i rätt mun som gäller, men jag upplever att det är lättare på den sista delen av banan. På slutet går det nedför berget och den allra sista biten in mot mål är faktiskt till och med platt. En halv evighet tar även denna etappen, men jag inser att det är nog så det kommer vara. Det är svår terräng och mycket kuperat och sen ska vi inte glömma faktumet att vi är på rejält hög höjd och rantar runt.
Vi tar bussen ner för berget och vid bytet bestämmer vi oss (nä, Silverräven bestämmer) för att ta tåget sista biten. Våra vänner som bor i byn bortanför oss hakar på. Frun i den familjen protesterar lite mot valet av avgång, men hon blir nerröstad av oss andra. Tåget kommer och vi hoppar på. När tåget susar förbi både vår och deras station inser vi att vi borde lyssna lite mer på henne och lite mindre på Silverräven. Vi hoppar av så fort tåget behagar stanna och slår oss ner på bänken utanför stationen. Jahapp, när går nästa tåg tillbaka då? Hrm, om en halvtimme eller nåt. Tja, nu har vi ju även fått se tågstationen i Zouz...


Men, det var ju inte hit vi skulle?
På eftermiddagen kör vi och de två andra familjerna från klubben till Livigno på utflykt. Uppför Berninapasset, förbi dagens tävling och sen svänger vi av norrut mot Livigno. På vägen stannar vi flertalet gånger för här finns det hur många fotovyer som helst. Lago Bianco, kossor med bjällror, serpentiner som ska förevigas och sen är det en massa geocacher som måste hittas. Ingen brådska, bara härligt turistande.
Lago Bianco och Bernina Express

I Livigno är det varmt och ... brunt?!  På vintern är här säkert hur mysigt och vackert som helst, men på sommaren vet jag inte... Jag upplever i alla fall byn som tämligen färglös och tråkig. Allt har samma brungråa nyans och bergen är inte så dramatiska som i St.Moritzdalen. Skitsamma, det är en trevlig, men väldigt varm utflykt. Lite mat och sen kör vi tillbaka över bergen igen. Vi lämnar av barnen hemma, sen tar jag och Silverräven en tur med bilen upp för berget som jag ser från mitt fönster i lägenheten. Det går en serpentinväg upp mot Albulapasset och vi är lite nyfikna på att se vår by uppifrån. Göta Petter vilken väg... smal och inga räcken. Jag blundar på vägen ner.




Vilodag i Italien
Dagen efter är det vilodag och vi drar söderut. Det är blå himmel och galet varmt. Vi har siktet inställt på Lago di Como men tar oss ingen större brådska. Alpvägar kräver sina fotostopp helt klart.
Vi passerar Maloja, där vi ska tävla nästa dag. Här ligger det fina sjöar på rad, med härligt turkost smältvatten.
Utsikten från Maloja

Efter Maloja börjar sen en serpentinsträcka neråt som tar andan ur oss. Vi kör förbi nån cyklist som är på väg upp och vi skakar på huvudet. Jamen hej hopp, just den vägen hade min kompis Sofia cyklat dagarna innan. Imponerande är ordet! Vi stannar till i Chiavenna och tar en bit mat. Det är varmt som sagt, men jag har inte mer ambitioner för dagen mer än äta glass, bada och slappa, så jag njuter för fullt. Liten restaurang, 2-3 bord ute på den trånga gatan, värme och kall dryck och god mat. Ni hör ju, njutning på hög nivå.
Vi kommer ner till Lago Como och till Bellano. Nu är det hög tid för italiensk glass. Vi intar ett bord på en uteservering precis vid sjön. Det är så varmt, så vi kan fasen inte göra annat än slappa idag.
På slingrande vägar tar vi oss norrut och jag blir som jag alltid blir: Oh, hit vill jag igen, eller vi kanske kan bo här ett tag? Eller, jag är faktiskt sån hela dagen, det började redan innan Maloja.
Vi stannar till vid en segelklubb, där ser det ut att finnas en liten strand. Dags att bada! Jag skrapade upp skenbenet på etapp 2 så jag får sätta lite vattentätt plåster på. Bakteriehalten i en italiensk insjö litar jag inte på...
 
 
 Gott att bada lite. Vi softar lite på en av våra filtar vi fick i tävlingens goodiebag och här inser vi att min miss på kontroll 4 är med på filten! Motivet är nämligen en orienteringskarta, just över Diavolezza. Så retligt att just min bom är med.
Ett stopp till, i Colico Piano, där vi ...*trumvirvel*... äter glass. Ska det va, så ska det va, eller hur?
Ja, sen kör vi tillbaka samma väg som vi åkte ner och vi stannar och fotar och jag vill tillbaka till alla ställen och cykla och springa och turista och bo där och ja, allt det där. I Chiavenna stannar vi för att handla lite mat. Oj, vad mycket gott. Meloner stora som pilatesbollar och Skruttafisan hittar Lemon soda som hon fattat tycke för i Livigno. En fin vilodag. Nu i efterhand när vi frågar barnen vad de kommer ihåg från den här dagen säger de: Det var jättevarmt, vi åt glass 2 ggr och drack Cola 3 ggr och det var jättehärligt att bada och det var jättevackert. En bra sammanfattning.
Helt omöjligt att motstå lusten att fotografera här

Orientering etapp 4 Maloja
Nu är det dags att springa igen. Jag öppnar dagen med att av misstag hiva ner min hackade selleri och ingefära i bananpannkakesmeten istället för i den gröna smoothien. Det blir verkligen inte alls gott!

Don't try this at home
Vi åker till Maloja fyllda av förväntan - där var ju så vackert när vi körde förbi dagen innan. En arena på en alpsluttning, med kossor som betar - vad kan gå fel liksom?


Jag bara älskar det här fotot av en taggad Skruttafis innan start

 Allt går fel. Jag går i mål, storgråtandes och svärandes och nej, den etappen går inte rätt in i hjärtat. Skitorientering, and that's all I have to say about that. Jo, en sak till. De längre banorna - eliten, de springer mestadels lite mer söder om arenan och där är en helt annan terrängtyp. Fubbigt.


Äh, va fan!





Vi vänder blad och beger oss till sjön vid Silvaplana. Det är dags för SUP-paddling! Först klämmer vi årets dyraste pizza och sen är det dags. Premiär för oss alla fyra och var ska man inte testa detta, om inte i en sjö med smältvatten? Förvånansvärt varmt faktiskt och jag ramlar bara i en enda gång och det är när jag sittandes vid strandkanten ska lyfta ena benet över brädan. Men SUP-paddling är precis lika vingligt och roligt som vi misstänkt. Vilken höjdareftermiddag det blir. Det är precis rätt medicin mot överjävliga orienteringsskogar och på kvällen ligger vi glada i våra sängar med träningsvärk i kropparna och dammsuger Blocket efter tillsalu-annonser på SUP-brädor.

 

torsdag 29 december 2016

Så var det jul igen

Den gick fort, julen. 
Var ledig dan före dopparedan och då åkte vi till Kalmar. Vild panik med julklapparna, typ. På eftermiddagen tömdes det på folk. Ett mellis med extra allt på Ikea vid sexsnåret var en riktig höjdare. Nästan folktomt och en glad och stressfri stund. På riktigt en stund jag kommer minnas som en av julens höjdpunkter, just för att där och då fanns ingen som helst julhets, bara mys och julefrid. Att vi sen hade en del att fixa när vi väl kom hem, sent som fasen, det är en annan historia.
Julafton var social och trevlig. God mat hemma hos min syster, som det alltid är hos henne.
Juldagen och Annandagen gick i lugnets tecken med pussel, promenad och allmänt slappande. Gött. I tisdags körde vi till Kalmar igen för att byta några klappar och vidare över bron gör att hälsa på svärmor.
En lugn jul. Kort, men naggande god.

måndag 19 december 2016

Roadtrip till Schweiz - del 3

Orientering etapp 1-2
Vi lämnar Penzberg i södra Tyskland på förmiddagen på lördagen, efter att  vi provianterat lite. Eller, för att vara exakt, vi proppar bilen fullständigt full med mat och dryck. Vi var förvarnade om att priserna i Tyskland är mycket mer trevliga än de i Schweiz, så vi går all in.
Svänger ut på autobahn med riktning mot Garmich- Partenkirschen och sen, ja vad tror ni, jo det tar stopp. Ett tvättäkta stau. Luttrade efter en vecka med liknande vägförhållanden så svänger vi av på första bästa avtagsväg och försöker hitta en alternativ väg. Det är vi ju inte ensamma om, så här är det om inte stau, så rejält med trafik. Det går i alla fall framåt, vi tackar.
Efter Garmisch lättar det och nånstans där i skogen med Zugspitze till vänster, så kör vi in i Österrike. Himlen är blå. Vafalls? Det är nästan skrattretande, att den dagen vi inte planerat att vara utomhus utan sitta i bilen i många timmar, ja då är det fint väder, efter en hel veckas vädermisär.
Ett spännande vägavsnitt över Fernpass, där vi kör som i en ringlande orm av bilar nerför de slingrande serpentinvägarna. Lätt frustrerad är jag bakom ratten, jag kan inte stanna och fotografera, utan här finns bara alternativet att koncentrera mig på bilkörningen.

Vi pausar i Landdeck, där vi ska svänga ner söderut mot St. Moritz. Bergen ligger tätt och dalen vi kör i är verkligen inte bred, men det är vackert som på ett vykort. Det ligger fästningar och fort i dalen, uppe på små sockertoppar, så otroligt häftigt. Vi har inte tid att stanna till nånstans, vi har en tid att passa för att få nyckel till vårt boende i Schweiz. Vi passerar vägen upp mot skidorten Serfaus och snart också gränsen till Schweiz. Nu öppnar dalen upp sig lite, men vägen flyttar sig istället upp på bergskanten. Det tar en hel evighet att komma fram, men det är nog mest vi som har lite fel på tidsuppfattningen av att köra i Alperna.
En kissepaus strax innan vi är framme väcker munterhet. Inte var dag man kissar med en utsikt över snötäckta berg. Idag är det varmt, men dagarna innan har det snöat, så alla toppar är vita, även om vi har stekande sol på oss.
Vi kommer fram till La Punt-Chamues-ch, byn som vi ska bo i. Den ligger nån mil norr om St. Moritz. Två gator bred och nån kilometer lång, några kyrkor och byn ligger liksom på tvärsen i dalen.
Fina kyrkor är det gott om
Vårt hus är lätt att hitta, men här är det ingen som öppnar. Vi ringer uthyraren och får reda på att vi för det första plingar på dörren till fel lägenhet och att vi för det andra ändå måste hämta nyckeln inne i St. Moritz. Vi ska ändå in dit för att checka in på tävlingen, hämta nummerlappar och köpa mig ett busskort. När vi bokade tävlingen kunde man bara köpa busskort för de som bokat hela tävlingen, inte för de som bara ska springa några etapper.
I St.Moritz är det ju helt galet fint! Det ser dyrt ut och japp, det är ju ett jetset-ställe av rang. En hel evighet tar det att få tag på nummerlappar, enstaka tävlingsdagar till mig och det där busskortet. Schweizare är säkert bra på mycket, men att organisera en smidig tävlingsexpedition, nja där har de lite att lära av exempelvis O-ringen. Just det där busskortet är inte smidigt att få tag på. En extra kö att stå i som inte rör sig alls. Det är varmt och vi börjar bli trötta och hungriga och som ett brev på posten också allmänt irriterade. Till slut får vi allting fixat och kör tillbaka till byn och vår lägenhet. Den ligger högst upp i huset, två långa smala trappor upp. Jag är trött, seg i benen och allmänt pestig när vi kliver in. Lägenheten är skitliten och mörkt och allmänt sunkig och jag lackar ur. Trappan till loftet är superbrant och vi inser att här vågar vi inte husera Pillerill som ibland är en nattvandrare. Där uppe är dessutom varmt och passar inte mig som har svårt för värme. Det finns knappt nån förvaring, så den lilla golvytan i rummet upptas av packning. Badrummet rymmer 1,5 person som max och dörren går dessutom inåt. Öppnar nån dörren när någon annan sitter på toaletten slår man dörren i knäskålarna och hyvlar tårna. Med matbrist och sen med den underbara stora fina lägenheten i Tyskland i färskt minne blir jag som en trulig tonåring.

Jamen, hur kunde jag bara vara missnöjd med det här?!
Så här i efterhand skäms jag nästan lite för min reaktion, men där och då var det verkligen inte lätt att ta saken med jämnmod. Efter nån timmes tjurande och en pasta carbonara i magen inser jag att om några dagar kommer jag säkert älska lägenheten. Mycket riktigt, alltså det är ju en helt underbar liten lya! Jag orkade inte se det där och då, men så är det ju. Köket är nästan nytt och bakom en kökslucka gömmer sig en tvättmaskin, vilket är en gudagåva när man som familj är på orienteringstävlingar flera dagar i rad. Sängarna är himmelsk sköna och från min och Pillerills sängar har man fin utsikt ut mot bergen i väster. Uppe på loftet där Skruttafisan och Silverräven får bo, där är ett takfönster som visar både stjärnhimmel och bergen i öster. Och sist men inte minst, vi har ett fasligt stabilt och snabbt Wifi!
Dagen när vi kom var det vitt på topparna. Bilden tagen från min säng.


Lite vackert väder senare såg det ut så här...
Så kommer så första tävlingsdagen! Shit, vad nöjd jag är med beslutet att hoppa över just den etappen. De andra far runt som skållade troll och är nervösa, medan jag kan chilla lite. Vi bor utanför zonen för tävlingsbussarna, men just denna etappen ligger åt vårt håll, så tävlingsbussarna stannar i byns andra ände. Bussresan tar sen bara en kvart eller så och arenan ligger inne på ett militärt område. Nere i en liten svacka, varmt som bara den. Från arenan ser vi löpare som går till start, på  led uppför bergen. Det ser långt, varmt och jobbigt ut bara att ta sig till starten och jag och de andra i vårt sällskap som inte ska tävla, vi sträcker ut oss på filtarna och bara njuter. Allt är väldigt likt en lite större tävling i Sverige, med undantag för två saker: speakern pratar tyska och ibland engelska, men säger egentligen inte så mycket om själva tävlingen, samt att priserna i markan är helt sjukt höga. Över fyrtio svenska kronor för en flaska vatten och orienteringshamburgarna är istället korv för tredubbla kostnaden.  Familjen kommer i mål med lite varierat resultat, men ändå nöjda att ha klarat av första etappen.

Kön till bajamajorna är lika lång i Schweiz som på en svensk tävling
Vi tar bussen hem och vi lagar mat och sen däckar vi i varsin säng. Nä, vi somnar inte, men allt vi orkar göra är att vara sociala på nätet - inte med varandra.
På kvällen ska vi sen lösa morgondagens bussresa. Eftersom vi bor utanför busszonen, får vi ta allmänna kollektivtrafiken till nästnästa by för att sen byta till tävlingsbussarna. En tidtabell på tyska och lite dålig lokalkännedom och dessutom ingen aning om hur långt innan start vi behöver lämna lägenheten... Det blir tidig revelj för att vara på den säkra sidan.

Etapp 2 ligger i St.Moritz och nu ska även jag ge mig in i leken. Vi går från tågstationen till arenan, längs med sjökanten och med byn på andra sidan. Bergens inramning och en fullständigt blå himmel, ger en nästan overklig känsla, nästan som om det bara är en sån där kuliss som Musse Pigg har bakom sin husvagn på Kalles Jul. Ja, ni fattar.

Vägen från arenan till start går uppför och jag börjar fundera på vad jag gett mig in på. Det här kommer nog bli jobbigt? Från start är det sen än mer uppför, men jag är glad att jag inte visste att det här bara var början på en jobbig vecka. Hade jag vetat det då, hade det nog inte blivit mer än en etapp för min del. Det är ganska jobbig terräng, det som ser ut som böljande fina kullar är istället nån ljung på anabola med varierat underlag under.
Många höjdkurvor...
 
Det tar tid, framför allt. Efter halva banan kommer jag så in i ett mer lättsprunget och väldigt fint område. Jag njuter och orienterar även rätt bra. Tyvärr har jag glömt slå på GPS-klockan. På väg in till nästsista är det ett hygge och här snubblar jag på slyet. En fet gren slår i mitt skenben och jag blir liggande en stund. Satan, vad ont det gör! Jag ser genom strumporna att jag har skrapat sönder mig också, fan. Tanken var att bada lite i den där sjön efter tävlingen, säkert iskallt, men det är ju inte var dag man badar i alpmiljö. Med ett färskt sår på benet är det kanske inte tillrådligt? Springer i mål lite haltandes och upploppet går dessutom uppför. Men humöret vänder uppåt igen, när jag pustar ut på den underbara arenan. Sitter där och tittar ut över sjön, mot den där kulissliknande vyn över St.Moritz och försöker bara fatta att vi faktiskt gör detta. Vi orienterar på 1800 meters höjd i Alperna! På vägen till bussen hittar barnen en håv nere vid  sjön och sen är det ingen unge som är torr längre...
På eftermiddagen upprepar sig gårdagen med dusch, resorbdrickande, tvätt av kläder, matlagning och sen sträcka ut sig i den underbara sängen, slösurf och till sist den stora frågan: hur fasen åker vi buss till nästa etapp?

söndag 18 december 2016

Balsam och rivjärn

Var idag ansvarig för klubbens distansträning. Det låter nog mer avancerat än vad det var.
Jag ritade in en 15km löprunda på en orienteringskarta, med två avkortningsmöjligheter. Så 6km, 10 km och 15 km kunde man välja. En närvarolista att skriva upp sig på och en samlingsplats. That's it. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Sju löpare gav sig av och sen jag då, men jag gick.
Valde den korta banan som väl var en tredjedel vardera av asfalt, grusväg och skogsstig. Lagom kallt, tunt underställ, kortärmad tröja och sen min reflexjacka. Mössa och vantar så klart. På fötterna mina Salomon Fellraiser som funkar utmärkt som promenadsko, men inte mer.  I vanliga fall brukar rundorna vara strax över halvtimmen, men idag blev det betydligt längre.



Otroligt skönt med en långpromenad, som balsam för själen (om man ska vara klyschig). När jag vände vid avkortningen, såg jag en löpare som valt mellanrundan. Precis innan jag kom tillbaka till klubblokalen, kom de löparna ifatt mig som valt den långa rundan. Okeeej, de sprang alltså 15 km medan jag gick 6 km... Jag får skylla på en felnavigering, en paus för att kolla på Google maps och flertalet fotostopp. Ja, jag gick fel. Japp, det var jag som ritade rundorna. Hur är det ens möjligt? Jag hade ingen karta med mig, det är min ursäkt. Men faktiskt, jag gick där i skogen och konstaterade att jag nog använt dessa rundor på en distansträningen innan nåt år och jag har ju rört mig på dessa vägar många, många gånger genom åren, men jag har faktiskt aldrig själv gått eller sprungit denna specifika runda förr.
I alla fall, en mycket trevlig stund i skogen, förutom faktumet att mina skor och hälar inte gillar varandra riktigt så länge som denna rundan tog, trots förebyggande tejpning. Balsam för huvudet, men rivjärn för fötterna.
Update: Haha! När jag visar rundan för Silverräven, ser jag att jag gick ju helt fel idag! Jag gjorde en extrakrok på rundan som inte skulle vara med. Så min runda var visst 7,5 km idag, inte konstigt det 75 minuter...

onsdag 14 december 2016

Hade suttit fint nu

För några år sen var jag rätt flitig med längdskidorna, tro't eller ej.

Längdskidor kräver sin snö och det har vi inte så gott om här nere. Natursnö var det länge sen jag såg "pau rikktit", det vill säga så där i drivor. Konstsnön kräver minusgrader och grader under noll var det tyvärr också länge sen vi hade, i alla fall flera dagar i rad.
Men, för några år sen hade vi rejält med snö och då var jag flitig. Runt 2005-2006 hade vi några fina vintrar och jag åkte en hel del. Sen kom Pillerill och jag la energin på pulkaåkning. Sen 2009-2011 gjorde jag "comeback" igen och de vintrarna var längdskidåkningen min huvudsakliga träningsform. sen vet jag inte riktigt vad som hände, egentligen. Jag kom av mig. Jo, jag åt upp mig ett gäng kilon och tappade både orken och lusten. Några gång var jag ute och körde med vänner, bland annat en helt galet fin, rolig och oförglömlig tur i elitspåret - tre personer och endast en pannlampa. Men utöver det, var det futtigt. Skidorna har nog inte ens varit utanför garaget senaste 2-3 åren.

Nu har faktiskt lusten kommit tillbaka. Jag har ett rejält gäng kilon att rasta bort och har återfått suget efter att glida fram i spåren. Vill, vill, vill!

Hm, sen var det ju den där detaljen med snö. Det hade suttit fint nu med lite ymnigt snöfall.

måndag 12 december 2016

Oh, the joy!

Hoppsansatralalala, det är änteligen måndag igen, som jag har längtat.
Fy fasen.

Nä, jag har inte slagit några frivolter av glädjefnatt idag. Har sovit ruggigt dåligt några nätter nu, med både problem att somna och mardrömmar (?!). Det göder inget positivt måndagshumör, inte.
Nåväl, förkylningen är bättre men inte träningsbra än.
Annars ska jag inte klaga egentligen, men har liksom ingen lust till nåt.

Nåt som piggade upp idag i alla fall, var att F17 flög över stan idag i granformation. I efterhand visade det sig en av piloterna var min kära kompis man. Hade jag vetat det innan hade jag ju vinkat, hehe... Kul med ett litet avbrott i vardagen för att se elva Gripenplan komma i sakta mak förbi. Läste i tidningen och på Facebook att folk påstod att det hade bullrat. You say what?!  Okej att jag är väldigt härdad på just flygljud, men hur man kan stå mitt i exv Malmö och påstå att det bullrade? Med allt det bakgrundljudet som är i en större stad, kan det knappt hörts nånting. Kom hit en torsdagskväll när det övas över Blekinge, så kan vi snacka buller sen. Idag var det mer som en smygning.

Jaha, vad ska jag mer gnälla om när jag ändå förpestar min blogg? Tja, det gamla vanliga kanske? Att det är köer på vägen hem. Inte på grund av att det är tättbefolkat, utan för att nån inte håller avstånd utan för in i bilen framför och för att E22 är en 2-1-väg istället för motorväg. Köa, eller köra en omväg på flera mil, det var frågan för eftermiddagen.
Jag kan slänga en känga åt att mailen inte funkade idag och gnälla lite om svårigheten i att skicka ett mail till Helpdesk när just mailen är kaputt? Eller grymta lite om att vissa i min perifera omkrets utövar härskarmetoder och att jag inte klarar ta det som en vuxen människa utan blir både tonårstjurig och barnledsen på samma gång. Att jag inte bara på ett bra sätt ber personen dra åt fanders utan istället vänder det inåt och låter grubblerierna ta över min hela tankebild.
Småproblem. Jag är mest bara måndagstjurig egentligen.

onsdag 7 december 2016

Rackarns envis

Det var en rackarns envis förkylning jag fått. Jag trodde i fredags efter fyra dagar att den skulle ge med sig, men ack nej. I helgen när jag kanske borde vilat, sprang jag runt på stan och badade i simhall och en hel del annat. Rösten försvann där nån gång på lördag morgon och kom tillbaka sent på söndagen igen. Men snoret, det försvann inte. I bihålorna ligger det och ruvar, helt klart. Blä, jag ska bespara er detaljer.
Veckan har gått i vilans tecken. Jag anar att jag denna veckan får sota att jag envisades med att gå till jobbet trots att jag inte kände mig pigg och att jag som sagt inte vilade på helgen heller.
Nåväl, det går över. Gilla läget är veckans devis.

Fel sida men ändå rätt

Östra Öland. Sug på den. Där är man inte för ofta, helt klart.
Vi åkte dit förra helgen.  Ja jag vet, östra sidan Sverige ena helgen och västra sidan (Halmstad) helgen efter, såna är vi.
Anyhow. Vi åkte dit på söndagen och kollade på en sommarstuga. Ja, ni läste rätt. Vi kollade på den dagen innan vi skulle köpa den där villan. Vi köpte även en spis den dagen. Ett black friday-fynd på en söndag, till en villa vi ännu inte köpt, några timmar efter att vi kollat in en sommarstuga vi nog inte ska köpa. Hängde ni med? Nä, vem gör det?
Jo (kom till saken kvinna!).  Vad jag egentligen tänkte skriva om var att där på östra sidan hittade vi en strand vi aldrig hört talas om. Den ligger utanför den lilla byn Bjärby. Helt underbar var den. Ni vet när man kör på en ganska dålig grusväg i en halv evighet och bilen skumpar och man undrar om det verkligen var en så bra idé det här. Det är oftast då man hittar en pärla i ostronet, när förväntningarna är låga. Vinden rufsade bort alla intentioner om en frisyr, kylan lamslog fingrar som försökte föreviga med mobilen och havet röt så vi knappt hörde alla våra glädjeyttri ngar.
Dit ska vi definitivt åka fler gånger. På sommaren, ska tilläggas.

söndag 4 december 2016

Fem minuter senare

Det tog väl kanske åtta minuter om jag ska vara ärlig, men sen var fatet tomt. Två vuxna och två barn som badat på Sannarpsbadet i Halmstad hela dagen, det är fyra hungriga personer det. Huggsexa om bitarna blev det och förbannat gott var det också. Vi krönte det hela med att åka till Riccardo och äta glass... Hasselnöt och pepparkaka, mm mmm mmm.