Nån speciell favoritinspiratör har jag inte, men väl en hel drös som om olika plan inspirerar mig.
Min dotter som tränar allsidigt och som inte bangar för såväl hård närkontakt i judon som att kissa i skogen mitt under tävling. Som senaste året visat att trägen vinner.
Personer som gör saker över lång tid, utan att ge upp. Som cyklar till Kina, springer Kungsleden eller bara orkar se mål som ligger längre än några timmar bort.
Jag blir inte så inspirerad av de där värstingarna, som springer fortast upp för Mount Everest, eller som gör 50 triathlons på lika många dagar. Nej, det är mer de där ganska vanliga människorna som i ganska mänsklig takt tar sig före nåt extraordinärt.
Så om du som professionell rallyförare kör Paris-Dakar med värsta följebilen och miljoner sponsorer, då ligger du i lä för den där småskoleläraren som tar tjänstledigt och till fots går från Umeå till Ystad bara för att testa om det går. Inget ont om att köra Paris-Dakar, det är en jäkla prestation det med, men jag blir mer inspirerad av folk som är som folk är mest.
Som genomför tävlingar trots att träningsmängden inte blivit som önskat på grund av att livet kom mellan. Som har en liten dröm om nåt stort och som vågar testa om det går.
Såna där som drivs av nyfikenhet och av glädje för det som de håller på med.
onsdag 17 juni 2015
tisdag 16 juni 2015
Från norr till söder
I morse åt vi frukost på Kiruna flygplats.
I kväll åt vi kvällsmat på Senoren, en ö i Blekinge skärgård.
Från norr till söder. Från tidig vårmorgon till tidig sommarkväll.
Kontraster.
I kväll åt vi kvällsmat på Senoren, en ö i Blekinge skärgård.
Från norr till söder. Från tidig vårmorgon till tidig sommarkväll.
Kontraster.
Drömträning
Just nu är min drömträning den träningen som går lätt.
Där jag känner att jag kan göra det jag vill.
Där jag kan cykla så långt som jag vill.
Där jag kan springa, utan att det gör ont, eller känns slitigt.
Där jag kan reglera takten.
Där jag inte är begränsad.
Där jag känner att jag kan göra det jag vill.
Där jag kan cykla så långt som jag vill.
Där jag kan springa, utan att det gör ont, eller känns slitigt.
Där jag kan reglera takten.
Där jag inte är begränsad.
måndag 15 juni 2015
Mina löparskor
Jag skall inga andra gudar hava jämte mina Inov8 X-talon 212.
Det var kärlek vid första löpsteget. I skog är de underbara.
Det var kärlek vid första löpsteget. I skog är de underbara.
söndag 14 juni 2015
Hälsohets
Nåt jag stör mig på just nu i hälsosvängen, det är det här med att man måste vara så professionell i allt man gör.
Det duger inte att bara ge sig ut och springa längre, nej det måste finnas ett träningsprogram med ett specifikt mål. En coach måste man också ha som kör löpskolning. Det måste finnas ett intervallpass, ett backträningspass och ett distanspass och allt vad det heter. Tappar man en dag för att det är göttigare att pilla naveln eller gå på afterwork, ja då ligger man hjälplöst efter. I min värld blir det bra ytterligare en stressfaktor som tar död på träningsglädjen.
Alltså, när jag började springa lite mer regelbundet, inför Tjejmilen 1998, då åkte vi upp till elljusspåret, drog en runda där i maklig takt och sen var det bra med det. Inga tider, inga ökningar, inga intervaller. Vi var glada att vi orkade runt. Efter ett tag blev det två varv och när vi totalt tröttnat började vi leta efter roligare elljusspår.
Det gick det med. Vi kom runt Tjejmilen och till året efter gick det till och med fortare.
Sen jag började tänka på alla tänkbara parametrar runt löpning så har jag liksom tappat fokus. Jag blir oerhört stressad och provocerad när folk i närheten vill problematisera löpträningen.
När det gäller den hälsosamma maten är det likadant. Det är så många pekpinnar och förbud och påbud och knepiga dyra ingredienser att jag går vilse. Jag irrar bort mig i jakten på det ultimata receptet med mest nyttigheter i. Jag irrar mig bort från spisen och ner i ett teoretiskt träsk som jag fan inte hittar ut från. Istället för att lägga fokus på att faktiskt laga mat, så hamnar mitt fokus på att jag måste laga maten så bra och nyttig som möjligt. Matlagningslusten äts upp av kraven (mina egna reds anm) på att maten ska vara näringsmässigt perfekt.
Så, det är mina tankar om hälsohets. Vi (jag) sätter upp så stora krav på kvaliteten på träning och kost att vi helt missar kvaniteten. Good enough har bytts till Must be perfect.
Det duger inte att bara ge sig ut och springa längre, nej det måste finnas ett träningsprogram med ett specifikt mål. En coach måste man också ha som kör löpskolning. Det måste finnas ett intervallpass, ett backträningspass och ett distanspass och allt vad det heter. Tappar man en dag för att det är göttigare att pilla naveln eller gå på afterwork, ja då ligger man hjälplöst efter. I min värld blir det bra ytterligare en stressfaktor som tar död på träningsglädjen.
Alltså, när jag började springa lite mer regelbundet, inför Tjejmilen 1998, då åkte vi upp till elljusspåret, drog en runda där i maklig takt och sen var det bra med det. Inga tider, inga ökningar, inga intervaller. Vi var glada att vi orkade runt. Efter ett tag blev det två varv och när vi totalt tröttnat började vi leta efter roligare elljusspår.
Det gick det med. Vi kom runt Tjejmilen och till året efter gick det till och med fortare.
Sen jag började tänka på alla tänkbara parametrar runt löpning så har jag liksom tappat fokus. Jag blir oerhört stressad och provocerad när folk i närheten vill problematisera löpträningen.
När det gäller den hälsosamma maten är det likadant. Det är så många pekpinnar och förbud och påbud och knepiga dyra ingredienser att jag går vilse. Jag irrar bort mig i jakten på det ultimata receptet med mest nyttigheter i. Jag irrar mig bort från spisen och ner i ett teoretiskt träsk som jag fan inte hittar ut från. Istället för att lägga fokus på att faktiskt laga mat, så hamnar mitt fokus på att jag måste laga maten så bra och nyttig som möjligt. Matlagningslusten äts upp av kraven (mina egna reds anm) på att maten ska vara näringsmässigt perfekt.
Så, det är mina tankar om hälsohets. Vi (jag) sätter upp så stora krav på kvaliteten på träning och kost att vi helt missar kvaniteten. Good enough har bytts till Must be perfect.
lördag 13 juni 2015
Favoritmusik när jag tränar
Hm...
Jag tränar väldigt sällan med musik numera.
Att skärma bort ljud som kommer från trafik, djurprassel och andra människor känns helt befängt.
Till råga på allt missar jag ju i så fall alla mysiga ljud - fågelkvitter och sus i träden till exempel.
Däremot nynnar jag ju gärna för mig själv när jag åker utförsåkning. Det är mer av pepplåtar som började på den rädda tiden när jag fick försöka prata mig själv ner för backarna. En liten peppsång funkade ofta och sen har det bara fortsatt.
Har jag nån gång musik på när jag springer, ja då har jag en Spotifylista som jag nästan alltid kör. Det är en blandning av lite ny musik och en hel den musik som jag hade på mina Blandatband på kassett.
Alltid, alltid återfinner vi här två låtar:
Jag tränar väldigt sällan med musik numera.
Att skärma bort ljud som kommer från trafik, djurprassel och andra människor känns helt befängt.
Till råga på allt missar jag ju i så fall alla mysiga ljud - fågelkvitter och sus i träden till exempel.
Däremot nynnar jag ju gärna för mig själv när jag åker utförsåkning. Det är mer av pepplåtar som började på den rädda tiden när jag fick försöka prata mig själv ner för backarna. En liten peppsång funkade ofta och sen har det bara fortsatt.
Har jag nån gång musik på när jag springer, ja då har jag en Spotifylista som jag nästan alltid kör. Det är en blandning av lite ny musik och en hel den musik som jag hade på mina Blandatband på kassett.
Alltid, alltid återfinner vi här två låtar:
- What I am - Edie Brickell and the new Bohemians
- Full Steam Spacemachine - Royal Republic
fredag 12 juni 2015
Det här vill jag träna i sommar
Min Bucket List för träning i sommar:
- Dagstur på fjället
- Mountainbike på Blekingeleden med blåbärspaus
- Orientering i regnigt Borås
- Promenad vid Stenshuvud
- Cykeltur på Själland i kvällssol
- Orientering på kvällen vid Brösarps backar på Österlen
torsdag 11 juni 2015
Min bästa träningskompis
Jag har många olika träningskompisar, beroende på vad jag gör.
Däremot är utan tvekan min absolut bästa träningskompis nån som hänger med mig nästan överallt:
Naturen.
Däremot är utan tvekan min absolut bästa träningskompis nån som hänger med mig nästan överallt:
Naturen.
Ett brev till min gympalärare
Ja, jag ligger efter i Sofys UppochHoppa-utmaning. Hjälplöst efter på allt just nu.
Men här kommer i alla fall gårdagens inlägg, fast i dag då:
Hej Gympaläraren som jag hade tredje årskursen på gymnasiet.
Tyvärr har jag glömt ditt namn, men jag gick bara på din skola i ett år så jag hoppas jag är förlåten.
I vilket fall, som helst...
Tack!
Tack för att du såg mig. För att du nånstans under ytan av skoltrötthet och morgontrötthet och kärleksstrul och kompisstrul och allt annat krafs såg en flicka som var nyfiken. En flicka som gärna ville prova annat än spela fotboll och springa till Vais-torpet. Som såg utvecklingsmöjligheterna i en flicka som gärna provade trampolin, aerobics, spjut, kula och alla andra sporter du erbjöd men som så många avböjde att prova.
Tack för att du såg det och gav mig en fyra i det så viktiga slutbetyget, trots att jag alltid i alla år innan alltid fått en trea. Den där trean som jag alltid fick för att de andra lärarna inte såg mig. Undrar ens om de visste att jag fanns?
Så tack! Du fick mig att inse att träning var mer än fotboll och springa. Att man kunde testa sig fram och ha roligt längs med vägen.
Men här kommer i alla fall gårdagens inlägg, fast i dag då:
Hej Gympaläraren som jag hade tredje årskursen på gymnasiet.
Tyvärr har jag glömt ditt namn, men jag gick bara på din skola i ett år så jag hoppas jag är förlåten.
I vilket fall, som helst...
Tack!
Tack för att du såg mig. För att du nånstans under ytan av skoltrötthet och morgontrötthet och kärleksstrul och kompisstrul och allt annat krafs såg en flicka som var nyfiken. En flicka som gärna ville prova annat än spela fotboll och springa till Vais-torpet. Som såg utvecklingsmöjligheterna i en flicka som gärna provade trampolin, aerobics, spjut, kula och alla andra sporter du erbjöd men som så många avböjde att prova.
Tack för att du såg det och gav mig en fyra i det så viktiga slutbetyget, trots att jag alltid i alla år innan alltid fått en trea. Den där trean som jag alltid fick för att de andra lärarna inte såg mig. Undrar ens om de visste att jag fanns?
Så tack! Du fick mig att inse att träning var mer än fotboll och springa. Att man kunde testa sig fram och ha roligt längs med vägen.
tisdag 9 juni 2015
Träningskläder jag minns
Mina hängselcykelbyxor. De där man var så himla cool i när man gick på aerobics på mitten av 1990-talet.
Eh, nej. De minns jag inte längre. Har raderat de ur minnet (och garderoben).
Eh, nej. De minns jag inte längre. Har raderat de ur minnet (och garderoben).
måndag 8 juni 2015
Nån gång
En framtidsdröm jag har är att fixa den där Räven.
Jag vill uppleva hela sträckan, även de jobbiga bitarna. Jag vill slå mygg utanför tältet. Jag vill kyla mina stackars fötter i en iskall fjällbäck. Jag vill slå upp tält i skymningen och riva det igen i den fuktiga gryningen. Jag vill äta frystorkad mat tills det står mig upp i halsen.
Jag vill gå mig rejält trött. Jag vill svära över stenskravel och tung packning.
Jag vill dra in frisk och klar fjälluft i lungorna. Jag vill fylla minneskortet i kameran med storslagna vyer. Jag vill skriva hälsningar till de andra deltagarna i loggböckerna utefter vägen. Jag vill tjata hål i huvudet på mina vandringskamrater. Jag vill sitta i lä mot en stugvägg och bara njuta av lugnet.
Jag vill sitta i tältet på kvällarna och studera kartan och nästa dagsetapp. Jag vill korsa Tarfalafloden på den rangliga stålbron. Jag vill gå och låta tankarna vandra.
Sen, sen vill jag gå i mål i Abisko och gråta en skvätt och bara vara lycklig (och trött).
Sist men inte minst vill jag ta en välförtjänt öl på Trekkers Inn
Jag vill uppleva hela sträckan, även de jobbiga bitarna. Jag vill slå mygg utanför tältet. Jag vill kyla mina stackars fötter i en iskall fjällbäck. Jag vill slå upp tält i skymningen och riva det igen i den fuktiga gryningen. Jag vill äta frystorkad mat tills det står mig upp i halsen.
Jag vill gå mig rejält trött. Jag vill svära över stenskravel och tung packning.
Jag vill dra in frisk och klar fjälluft i lungorna. Jag vill fylla minneskortet i kameran med storslagna vyer. Jag vill skriva hälsningar till de andra deltagarna i loggböckerna utefter vägen. Jag vill tjata hål i huvudet på mina vandringskamrater. Jag vill sitta i lä mot en stugvägg och bara njuta av lugnet.
Jag vill sitta i tältet på kvällarna och studera kartan och nästa dagsetapp. Jag vill korsa Tarfalafloden på den rangliga stålbron. Jag vill gå och låta tankarna vandra.
Sen, sen vill jag gå i mål i Abisko och gråta en skvätt och bara vara lycklig (och trött).Sist men inte minst vill jag ta en välförtjänt öl på Trekkers Inn
söndag 7 juni 2015
Alltid i min träningsväska
Det här får bli en tvådelad historia - en inne och en uteversion.
Väskan för inneträning ligger längst in i garderoben. Det är inte så mycket träning som jag utför inomhus. Jag är lite periodare på STAC (bästa värsta gymmet) och det är den enda träningen som är inomhus.
Med andra ord är den där träningsväskan inte så välanvänd i omgångar. Just nu har jag en svacka, dels för att orienteringssäsongen är i full gång, dels för att jag kom av mig i vintras när jag började arbeta på bästa STAC-tid.
I min inneträningsväska finns alltid mina five-fingers. Ja, det är väl typ det som alltid kommer med. Jag önskar ju att duschgrejor, vattenflaska och ombyteskläder kunde få följa med lite mer konsekvent, men ack nej, så smidigt funkar det inte i min värld alltid.
Uteväskan då? Ja, den är lite mer varierande. I bland består den av en rulle sporttejp och en vattenflaska i en ICA-kasse, ibland är det hela stolsryggsäcken.
I stolsryggan finns alltid en viktig detalj och det är Ampelmann.
En grön plastlåda jag köpte i Berlin (Ampelmann är Berlins variant av Herr Gårman). Lådan köptes egentligen till nåt av barnen som en souvenir, men när jag kom hem med den insåg vi hur förträfflig den skulle vara till kompasser och SportIdenter. Grön som skogen är den ju också.
Alla i familjen refererar till denna låda som just Ampelmann och den har liksom blivit en kär klenod. Nu har plastspännet gått sönder och ingen av oss har nåt ärende till Berlin. Att byta ut Ampelmann mot nån helt vanlig tråkig låda går ju bara inte?!
Väskan för inneträning ligger längst in i garderoben. Det är inte så mycket träning som jag utför inomhus. Jag är lite periodare på STAC (bästa värsta gymmet) och det är den enda träningen som är inomhus.
Med andra ord är den där träningsväskan inte så välanvänd i omgångar. Just nu har jag en svacka, dels för att orienteringssäsongen är i full gång, dels för att jag kom av mig i vintras när jag började arbeta på bästa STAC-tid.
I min inneträningsväska finns alltid mina five-fingers. Ja, det är väl typ det som alltid kommer med. Jag önskar ju att duschgrejor, vattenflaska och ombyteskläder kunde få följa med lite mer konsekvent, men ack nej, så smidigt funkar det inte i min värld alltid.
Uteväskan då? Ja, den är lite mer varierande. I bland består den av en rulle sporttejp och en vattenflaska i en ICA-kasse, ibland är det hela stolsryggsäcken.
I stolsryggan finns alltid en viktig detalj och det är Ampelmann.
 |
| Och varför bilden lägger in sig upp och ner är för mig en stor gåta... |
En grön plastlåda jag köpte i Berlin (Ampelmann är Berlins variant av Herr Gårman). Lådan köptes egentligen till nåt av barnen som en souvenir, men när jag kom hem med den insåg vi hur förträfflig den skulle vara till kompasser och SportIdenter. Grön som skogen är den ju också.
Alla i familjen refererar till denna låda som just Ampelmann och den har liksom blivit en kär klenod. Nu har plastspännet gått sönder och ingen av oss har nåt ärende till Berlin. Att byta ut Ampelmann mot nån helt vanlig tråkig låda går ju bara inte?!
lördag 6 juni 2015
Favoritcitat
Utmaningen från Uppochhoppa- Sofy ger oss idag titeln Favoritcitat eller motto.
Hm...
I vår familj har vi liksom med åren fått ett eget motto:
Vi är aldrig först, men ofta sist
Inget vi helst applicerar på orienteringsresultaten ( jo jag gör nog det dessvärre), men liksom på saker vi företar oss. En tur till Ikea - vi sladdar in två timmar innan stängningsdags och blir utkörda ur varuhuset när de stänger. Packar bilen och när vi kör iväg är vi sist iväg.
Handlar på Maxi och tar första varan när en högtalarröst meddelar att varuhuset stänger om tio minuter.
Ja, ni fattar.
Det helt omvända har ju faktiskt hänt. Barnen pratar fortfarande om den gången.
När det gäller träning är nog min egen favorit följande:
Pain is temporary - pride is forever
Hm...
I vår familj har vi liksom med åren fått ett eget motto:
Vi är aldrig först, men ofta sist
Inget vi helst applicerar på orienteringsresultaten ( jo jag gör nog det dessvärre), men liksom på saker vi företar oss. En tur till Ikea - vi sladdar in två timmar innan stängningsdags och blir utkörda ur varuhuset när de stänger. Packar bilen och när vi kör iväg är vi sist iväg.
Handlar på Maxi och tar första varan när en högtalarröst meddelar att varuhuset stänger om tio minuter.
Ja, ni fattar.
Det helt omvända har ju faktiskt hänt. Barnen pratar fortfarande om den gången.
När det gäller träning är nog min egen favorit följande:
Pain is temporary - pride is forever
fredag 5 juni 2015
Mitt stoltaste ögonblick
Att vara stolt över sig själv... hm, det är svårt. Har man höga krav på sig själv är det inte ofta man är stolt. Det finns alltid nåt att ranka ner på, eller nåt man tycker man borde förbättra.
Självklart är jag stolt över att jag fött två barn. Lite klyschigt sådär brukar man jämföra en förlossning med ett maraton. Nu har jag inte sprungit nån mara, men jag kan ju jämföra det med att åka Vasaloppet och det stämmer ganska bra. En lång mangling och obeskrivlig lättnad och stolthet när det är klart (och en grym träningsvärk i kroppen).
Men om vi nu smalnar av ämnet att handla om stolta ögonblick när det gäller träning - är det nog inte Vasaloppet som ligger högst. Visst är jag stolt över att ha åkt alla nio milen, varav åtta med rejält skoskav! Det var häftigt att kunna vinna över sig själv och faktiskt åka i mål, trots att jag var på väg av spåret redan i Mångsbodarna (tack till min svåger som förbjöd mig).
Nej, det är nog min utförsåkning som jag är mest stolt över.
Jag började åka 1999 och då var jag rädd. Vågade knappt åka alls och tyckte inte jag kunde svänga. Var totalt livrädd när det var backar då man såg hela vägen ner. Gustavbacken i Lindvallen är bara förknippad med ångest, stor ångest.
Vi åkte några år och det blev bara värre. Säsongen 2002 när vi var i Trysil klarade jag knappt åka blå backe. Jag var nog inget roligt resesällskap till de andra som ville åka rött och svart.
På vintern 2004 åkte vi en vecka med min syster och svåger. På den tiden hade vi bara ett litet barn var och vi vuxna delade på skidpass. Jag och syster gick i skidskola och det var ju inte så väldans mycket mer än just i skidskolan som vi åkte. Rädd, rädd, rädd.
Sen kom det fler barn och vi la nästan ner det här med utförsåkning.
År 2008 skulle mitt företag på kick-off till Idre och jag tänkte att jag åker väl några pliktskyldiga åk med de andra och sen smiter jag iväg till längdspåren.
På nåt konstigt vis verkar det som om jag vilat mig i form. Jag var inte rädd?! Jag åkte stora, röda Västbacken och den var hur rolig som helst.
Det blev mer än några pliktskyldiga åk. Jag åkte hela dagarna och först när liftarna stängde åkte jag längdskidor. Hur jag orkade det är ännu en gåta. Kanske inte så konstigt att jag sista dagen kraschade rejält i längdspåret..
Men utför! Vilken skillnad!
Sista dagen tog jag min första svarta backe och var inte ett dugg rädd. Stolt är bara förnamnet...
Självklart är jag stolt över att jag fött två barn. Lite klyschigt sådär brukar man jämföra en förlossning med ett maraton. Nu har jag inte sprungit nån mara, men jag kan ju jämföra det med att åka Vasaloppet och det stämmer ganska bra. En lång mangling och obeskrivlig lättnad och stolthet när det är klart (och en grym träningsvärk i kroppen).
Men om vi nu smalnar av ämnet att handla om stolta ögonblick när det gäller träning - är det nog inte Vasaloppet som ligger högst. Visst är jag stolt över att ha åkt alla nio milen, varav åtta med rejält skoskav! Det var häftigt att kunna vinna över sig själv och faktiskt åka i mål, trots att jag var på väg av spåret redan i Mångsbodarna (tack till min svåger som förbjöd mig).
Nej, det är nog min utförsåkning som jag är mest stolt över.
Jag började åka 1999 och då var jag rädd. Vågade knappt åka alls och tyckte inte jag kunde svänga. Var totalt livrädd när det var backar då man såg hela vägen ner. Gustavbacken i Lindvallen är bara förknippad med ångest, stor ångest.
Vi åkte några år och det blev bara värre. Säsongen 2002 när vi var i Trysil klarade jag knappt åka blå backe. Jag var nog inget roligt resesällskap till de andra som ville åka rött och svart.
På vintern 2004 åkte vi en vecka med min syster och svåger. På den tiden hade vi bara ett litet barn var och vi vuxna delade på skidpass. Jag och syster gick i skidskola och det var ju inte så väldans mycket mer än just i skidskolan som vi åkte. Rädd, rädd, rädd.
Sen kom det fler barn och vi la nästan ner det här med utförsåkning.
År 2008 skulle mitt företag på kick-off till Idre och jag tänkte att jag åker väl några pliktskyldiga åk med de andra och sen smiter jag iväg till längdspåren.
På nåt konstigt vis verkar det som om jag vilat mig i form. Jag var inte rädd?! Jag åkte stora, röda Västbacken och den var hur rolig som helst.
Det blev mer än några pliktskyldiga åk. Jag åkte hela dagarna och först när liftarna stängde åkte jag längdskidor. Hur jag orkade det är ännu en gåta. Kanske inte så konstigt att jag sista dagen kraschade rejält i längdspåret..
Men utför! Vilken skillnad!
Sista dagen tog jag min första svarta backe och var inte ett dugg rädd. Stolt är bara förnamnet...
torsdag 4 juni 2015
En träningsform jag inte förstår
Fotboll. Alla som sett mig på en fotbollsplan förstår.
Nej, nu ska jag inte vara sån. Fotboll som sport förstår jag, precis som vilken lagbollsport som helst. Fantastisk motion och kul att ingå i ett lag. It's not fotbollen, it's me.
Däremot har jag svårt att förstå mig på sporter som går ut på att skada motståndaren. Säkert kul träningsformer, men när själv tävlandet går ut på att skada den andra... Nej tack.
Sen har jag väldigt svårt för Tabata och Amrap och liknade högintensiva träningsformer. Är det dessutom en PT som står och skriker i örat på mig att jag ska ta i lite till fast att jag redan håller på att kräkas... Ja då vill jag helst bara utdela en rak höger och då är vi ju inne på det jag skrev innan - att träning som mynnar ut i omotiverat våld går fetbort i min värld.
Det är väldigt effektivt med högintensiv träning, jag vet, jag har ju faktiskt gått till en PT innan. Problemet är att jag tar jättegärna i ända från tårna och tills jag blir vimmelkantig - men jag måste få bestämma själv. Nån som vrålar okvädningsord i örat på mig under tiden med syftet att få mig att ta i lite till sporrar mig inte alls. Jag känner mig bara kritiserad och blir stressad på ett mycket negativt sätt.
Jag har väldigt gärna en tränare bredvid mig, men jag presterar minst lika bra om det är lugnt grundtempo och uppmuntrande ord.
Nej, nu ska jag inte vara sån. Fotboll som sport förstår jag, precis som vilken lagbollsport som helst. Fantastisk motion och kul att ingå i ett lag. It's not fotbollen, it's me.
Däremot har jag svårt att förstå mig på sporter som går ut på att skada motståndaren. Säkert kul träningsformer, men när själv tävlandet går ut på att skada den andra... Nej tack.
Sen har jag väldigt svårt för Tabata och Amrap och liknade högintensiva träningsformer. Är det dessutom en PT som står och skriker i örat på mig att jag ska ta i lite till fast att jag redan håller på att kräkas... Ja då vill jag helst bara utdela en rak höger och då är vi ju inne på det jag skrev innan - att träning som mynnar ut i omotiverat våld går fetbort i min värld.
Det är väldigt effektivt med högintensiv träning, jag vet, jag har ju faktiskt gått till en PT innan. Problemet är att jag tar jättegärna i ända från tårna och tills jag blir vimmelkantig - men jag måste få bestämma själv. Nån som vrålar okvädningsord i örat på mig under tiden med syftet att få mig att ta i lite till sporrar mig inte alls. Jag känner mig bara kritiserad och blir stressad på ett mycket negativt sätt.
Jag har väldigt gärna en tränare bredvid mig, men jag presterar minst lika bra om det är lugnt grundtempo och uppmuntrande ord.
onsdag 3 juni 2015
Tur man är i skogen ibland
Att hoppa över bäckar när man orienterar kan vara spännande. Eftersom jag inte är så hög över havet och inte riktigt så spänstig som jag kanske önskat - ja då kan det bli ett litet äventyr.
Finns det då en spång i närheten på kartan, känns allt lite lättare och mindre äventyrligt.
Nja, inte alla gånger.
En sån här flat spång i kombination med mycket regnande och skor utan spikdubb...
Ungefär som ett såpat golv eller som ren isgata.
Tur man är i skogen, så inte så många ser när man får k-r-y-p-a på alla fyra över.
Finns det då en spång i närheten på kartan, känns allt lite lättare och mindre äventyrligt.
Nja, inte alla gånger.
En sån här flat spång i kombination med mycket regnande och skor utan spikdubb...
Ungefär som ett såpat golv eller som ren isgata.
Tur man är i skogen, så inte så många ser när man får k-r-y-p-a på alla fyra över.
Träning när jag är 65
Om 22 år är jag 65. Ojdå.
Det här inlägget ska handla om hur jag tror och hoppas att jag tränar när jag är 65år. Hmmm. Det var lite svårt. Jag börjar med en tillbakablick.
För 22 år sen, då var jag 21 år och bodde i Småland. Jag hade precis träffat Silverräven och var nyförlovad och bodde i ny lägenhet.
Jag tränade styrketräning med min kusin och gick på Workout med min bästis. Precis som nu fanns det ingen direkt plan med träningen utan vi gjorde det som var roligt just då.
Det är alltså ingen vild gissning att min träning vid 65 år kommer vara likadan - lustdriven.
Jag hoppas det i alla fall. Glädje för att röra på sig måste finnas.
Ju äldre man blir, ju mer funktionell behöver träningen vara. Det märker jag redan nu. Det funkar inte att springa hårt och länge bara för att det är kul, då går jag sönder. Jag måste fokusera på vissa svagheter i kroppen för att hålla.
Så min vision om träning vid 65 år är som följer:
Mycket upplevelseträning: orientering, vandring, cykling, skidåkning.
Funktionell träning: yoga och styrketräning för att klara av upplevelseträningen.
Sist men inte minst hoppas jag att jag har fantastiskt roligt när jag tränar!
Det här inlägget ska handla om hur jag tror och hoppas att jag tränar när jag är 65år. Hmmm. Det var lite svårt. Jag börjar med en tillbakablick.
För 22 år sen, då var jag 21 år och bodde i Småland. Jag hade precis träffat Silverräven och var nyförlovad och bodde i ny lägenhet.
Jag tränade styrketräning med min kusin och gick på Workout med min bästis. Precis som nu fanns det ingen direkt plan med träningen utan vi gjorde det som var roligt just då.
Det är alltså ingen vild gissning att min träning vid 65 år kommer vara likadan - lustdriven.
Jag hoppas det i alla fall. Glädje för att röra på sig måste finnas.
Ju äldre man blir, ju mer funktionell behöver träningen vara. Det märker jag redan nu. Det funkar inte att springa hårt och länge bara för att det är kul, då går jag sönder. Jag måste fokusera på vissa svagheter i kroppen för att hålla.
Så min vision om träning vid 65 år är som följer:
Mycket upplevelseträning: orientering, vandring, cykling, skidåkning.
Funktionell träning: yoga och styrketräning för att klara av upplevelseträningen.
Sist men inte minst hoppas jag att jag har fantastiskt roligt när jag tränar!
tisdag 2 juni 2015
Mitt första träningsminne
Det här med träningsminnen. Inte helt lätt att definiera vad som är det första träningsminnet.
Stina K uttryckte det så bra i sitt inlägg idag. Att nånstans på livets väg började man uppfatta det man höll på med som "träning". Egentligen har man väl kanske tränat hela livet genom att man rört på sig. När blev det just träning? Det tål att tänka på. Jag tror jag definierar det som: när jag rörde på mig med ett visst syfte i att bli bättre på det.
Jag har två ganska luddiga minnen av träning från barndomen, som då inte faller in under det mer allmänna begreppet "rört på sig".
Det första är när vi skulle ha skidtävling i skolan, jag gick i årskurs 2. I årskurs 3 gick min i stort sett enda konkurrent, Eva. Hon var lång och hade visat på rasterna att hon var rätt vass på längdskidor. Det var jag också, jag hade åkt mycket längdskidor hemma i trädgården. Dessutom hade mamma och pappa spårat ett ca 2km långt spår ute i skogen, där vi åkte runt hela familjen.
Men för att slå Eva, som ju då var både ett år äldre och mycket längre - insåg jag att jag nog måste öva lite. Så det gjorde jag. Runt, runt på det där spåret runt huset och i skogen i flera veckor innan tävlingen.
Resultatet: Jag vann tävlingen i skolan! Tjohooo!
Nästa minne är från mellanstadiet nån gång när min kompis Johanna tog med mig på fotbollsträning. I den lilla byn där jag gick i skola, var man nästan tvungen att spela fotboll för att få ett existensberättigande. Så jag följde med henne. Hon hade stor talang och gick senare vidare till andra större och bättre klubbar. Hon ja.
Jag däremot, jag gick på en endaste träning, sen var vi nog alla rörande överens om att hon skulle sköta det där med fotbollen.
Så mitt första minne var kanske det där med skidorna, men jag måste ändå lägga till ett minne från gymnasiet. Vi var ett gäng tjejer i klassen som hade upptäckt att det fanns ett gym i anslutning till gympasalen. Detta var på 1989 och bodybuilding var liksom grejen. Fasen, vad coola de killarna och tjejerna var!
Så vi tog en håltimme och gick dit. Vi slet och drog i maskinerna, utan nån koll på vad vi gjorde egentligen. Efter en stund gick vi över till bänkpress, för det hade vi ju fattat var häftigt. Vi pressade och pressade och satte upp mål för hur mycket vi skulle orka några veckor senare. Vi smidde planer att vara där varje håltimme och pressa. Vi var nog i gymmet en timme drygt och sen gick vi till duschen - skitnöjda. Stretching var det ingen som lärt sig nåt om än, så det hoppade vi sonika över.
Gissa resultatet.
Söte Göte...
Det tog några dagar innan vi ens kunde stå upp normalt. Denna träningsvärk!
Vi gick aldrig tillbaka till det gymmet fler gånger.
Stina K uttryckte det så bra i sitt inlägg idag. Att nånstans på livets väg började man uppfatta det man höll på med som "träning". Egentligen har man väl kanske tränat hela livet genom att man rört på sig. När blev det just träning? Det tål att tänka på. Jag tror jag definierar det som: när jag rörde på mig med ett visst syfte i att bli bättre på det.
Jag har två ganska luddiga minnen av träning från barndomen, som då inte faller in under det mer allmänna begreppet "rört på sig".
Det första är när vi skulle ha skidtävling i skolan, jag gick i årskurs 2. I årskurs 3 gick min i stort sett enda konkurrent, Eva. Hon var lång och hade visat på rasterna att hon var rätt vass på längdskidor. Det var jag också, jag hade åkt mycket längdskidor hemma i trädgården. Dessutom hade mamma och pappa spårat ett ca 2km långt spår ute i skogen, där vi åkte runt hela familjen.
Men för att slå Eva, som ju då var både ett år äldre och mycket längre - insåg jag att jag nog måste öva lite. Så det gjorde jag. Runt, runt på det där spåret runt huset och i skogen i flera veckor innan tävlingen.
Resultatet: Jag vann tävlingen i skolan! Tjohooo!
Nästa minne är från mellanstadiet nån gång när min kompis Johanna tog med mig på fotbollsträning. I den lilla byn där jag gick i skola, var man nästan tvungen att spela fotboll för att få ett existensberättigande. Så jag följde med henne. Hon hade stor talang och gick senare vidare till andra större och bättre klubbar. Hon ja.
Jag däremot, jag gick på en endaste träning, sen var vi nog alla rörande överens om att hon skulle sköta det där med fotbollen.
Så mitt första minne var kanske det där med skidorna, men jag måste ändå lägga till ett minne från gymnasiet. Vi var ett gäng tjejer i klassen som hade upptäckt att det fanns ett gym i anslutning till gympasalen. Detta var på 1989 och bodybuilding var liksom grejen. Fasen, vad coola de killarna och tjejerna var!
Så vi tog en håltimme och gick dit. Vi slet och drog i maskinerna, utan nån koll på vad vi gjorde egentligen. Efter en stund gick vi över till bänkpress, för det hade vi ju fattat var häftigt. Vi pressade och pressade och satte upp mål för hur mycket vi skulle orka några veckor senare. Vi smidde planer att vara där varje håltimme och pressa. Vi var nog i gymmet en timme drygt och sen gick vi till duschen - skitnöjda. Stretching var det ingen som lärt sig nåt om än, så det hoppade vi sonika över.
Gissa resultatet.
Söte Göte...
Det tog några dagar innan vi ens kunde stå upp normalt. Denna träningsvärk!
Vi gick aldrig tillbaka till det gymmet fler gånger.
måndag 1 juni 2015
En introduktion till min träningsblogg
Tjipp och Välkomna till min träningsblogg!
Jaha, nu satte vi kanske kaffet i vrångstrupen, alternativt skrattade så kaffet flög över bordet.
Träningsblogg?! Njae, det är det väl inte riktigt va?
Kanske inte en renodlad träningsblogg, men nog är här väl en hel del orientering och mountainbikecykling, va?
Den här bloggen startade jag i slutet av 2008, i ren desperation nästan. Jag var fruktansvärt uttråkad. Det mesta hade liksom gått i stå. På jobbet var jag i slutfasen av ett långt projekt och allt liksom bara planade ut. Jag satt med gamla surdegar och kom verkligen ingenstans. Min vän och kollega hade flytt fältet och åkt till England på ett år. Det var så tråkigt så klockorna stannade. Jag utvecklades ingenting och kände att jag inte lärde mig nåt nytt. Jag blev bara äldre och oklokare.
På hemmafronten ungefär samma sak. Jag hade liksom stagnerat.
Så jag startade den här för att få en nytändning och för att känna att jag erövrade lite nya kunskaper. Jag fick sitta och klura på hur man fick in bilder, hur jag skulle kunna ändra kolumnbredder, hur jag fick in statistikräknare och annat smått och gott.
Dessutom, var jag i starkt behov av att få variera mitt skriftspråk. I mitt jobb är jag väldigt styrd och har ett oerhört krav på mig att uttrycka mig korrekt. Här på bloggen kunde jag få skriva talspråk och jag kunde få leka lite med språket.
Här har vi ett exempel på ett av mina tidiga inlägg och här är ett till. (ååh halledosingen vad liten han var där)
Nån gång i början på 2009 kom jag igång med lite träning efter flera års dekadens. Det var faktiskt lite tack vare bloggen. En annan bloggare och jag utmanade varandra att komma ut 50 ggr på ett år. Med våra mått mätt (då), en fullt realistisk målsättning. Två småbarn, jobb, en man som reste mycket och lathet skojade man inte bort. Vi klarade utmaningen och jag började så smått hitta tillbaka till träningsglädjen.
Så kom då det här med orienteringen. Nej, skidåkningen kom faktiskt först! I början av 2010 släpade jag mig ut i spåret och jäklar vad det var motigt i början. Flåsigt var ordet, men också SKOJ! Jag njöt och kände mig som barn på nytt, för i barndomen åkte jag mycket hemma i skogen.
På vårkanten började jag jogga med Skruttafis på hennes orienteringsträningar och började så smått springa egen bana. Vi köpte Naturpasset och jag kände att det här var nåt som jag borde börjat med för länge sen. Snacka om att hamna i sitt rätta element!
I början av 2011 lovade jag mig själv att jag skulle våga mig på att springa minst 3 tävlingar innan halvårskiftet. Det gjorde jag och köpte mina första Inov8-skor och blev förälskad. Första riktiga tävlingen var Tjoget, vilket var en häftig upplevelse. Allt var ju nytt - inte minst OLstandarden på toaletter och duschar.
Under 2012, sprang jag väl nästan 2 tävlingar i veckan under tävlingssäsongen. Så det gick ganska fort att bli totalt fast i den sporten. Detta var året som jag fyllde 40 och fick en MTB i present. Det var också året då vi åkte på O-ringen för första gången. Känslan var inte bara "Wow vad häftigt" utan och "Varför har vi inte gjort detta tidigare?!".
Sen har det rullat på, med orientering och mountainbike och utförsåkning och vandringar och gymträning och hela faderullan. Just nu är jag inne i en svacka, eftersom min rygg säger till mig att ta det lite lugnt. Det borde tränas en massa rehab, men oj vad det är svårt att få till.
Så... det är så det ligger till här. Jag tränar ibland mycket, ibland lite mindre, men betydligt mer nu än när bloggen startades. Jag drivs av glädje och upptäckarlust, så några uppstyrda träningsprogram får du nog inte se här. Däremot får du se många skogsbilder och läsa om nya ställen som jag upptäckt till fots eller med cykel.
Jaha, nu satte vi kanske kaffet i vrångstrupen, alternativt skrattade så kaffet flög över bordet.
Träningsblogg?! Njae, det är det väl inte riktigt va?
Kanske inte en renodlad träningsblogg, men nog är här väl en hel del orientering och mountainbikecykling, va?
Den här bloggen startade jag i slutet av 2008, i ren desperation nästan. Jag var fruktansvärt uttråkad. Det mesta hade liksom gått i stå. På jobbet var jag i slutfasen av ett långt projekt och allt liksom bara planade ut. Jag satt med gamla surdegar och kom verkligen ingenstans. Min vän och kollega hade flytt fältet och åkt till England på ett år. Det var så tråkigt så klockorna stannade. Jag utvecklades ingenting och kände att jag inte lärde mig nåt nytt. Jag blev bara äldre och oklokare.
På hemmafronten ungefär samma sak. Jag hade liksom stagnerat.
Så jag startade den här för att få en nytändning och för att känna att jag erövrade lite nya kunskaper. Jag fick sitta och klura på hur man fick in bilder, hur jag skulle kunna ändra kolumnbredder, hur jag fick in statistikräknare och annat smått och gott.
Dessutom, var jag i starkt behov av att få variera mitt skriftspråk. I mitt jobb är jag väldigt styrd och har ett oerhört krav på mig att uttrycka mig korrekt. Här på bloggen kunde jag få skriva talspråk och jag kunde få leka lite med språket.
Här har vi ett exempel på ett av mina tidiga inlägg och här är ett till. (ååh halledosingen vad liten han var där)
Nån gång i början på 2009 kom jag igång med lite träning efter flera års dekadens. Det var faktiskt lite tack vare bloggen. En annan bloggare och jag utmanade varandra att komma ut 50 ggr på ett år. Med våra mått mätt (då), en fullt realistisk målsättning. Två småbarn, jobb, en man som reste mycket och lathet skojade man inte bort. Vi klarade utmaningen och jag började så smått hitta tillbaka till träningsglädjen.
Så kom då det här med orienteringen. Nej, skidåkningen kom faktiskt först! I början av 2010 släpade jag mig ut i spåret och jäklar vad det var motigt i början. Flåsigt var ordet, men också SKOJ! Jag njöt och kände mig som barn på nytt, för i barndomen åkte jag mycket hemma i skogen.
På vårkanten började jag jogga med Skruttafis på hennes orienteringsträningar och började så smått springa egen bana. Vi köpte Naturpasset och jag kände att det här var nåt som jag borde börjat med för länge sen. Snacka om att hamna i sitt rätta element!
I början av 2011 lovade jag mig själv att jag skulle våga mig på att springa minst 3 tävlingar innan halvårskiftet. Det gjorde jag och köpte mina första Inov8-skor och blev förälskad. Första riktiga tävlingen var Tjoget, vilket var en häftig upplevelse. Allt var ju nytt - inte minst OLstandarden på toaletter och duschar.
Under 2012, sprang jag väl nästan 2 tävlingar i veckan under tävlingssäsongen. Så det gick ganska fort att bli totalt fast i den sporten. Detta var året som jag fyllde 40 och fick en MTB i present. Det var också året då vi åkte på O-ringen för första gången. Känslan var inte bara "Wow vad häftigt" utan och "Varför har vi inte gjort detta tidigare?!".
Sen har det rullat på, med orientering och mountainbike och utförsåkning och vandringar och gymträning och hela faderullan. Just nu är jag inne i en svacka, eftersom min rygg säger till mig att ta det lite lugnt. Det borde tränas en massa rehab, men oj vad det är svårt att få till.
Så... det är så det ligger till här. Jag tränar ibland mycket, ibland lite mindre, men betydligt mer nu än när bloggen startades. Jag drivs av glädje och upptäckarlust, så några uppstyrda träningsprogram får du nog inte se här. Däremot får du se många skogsbilder och läsa om nya ställen som jag upptäckt till fots eller med cykel.
Ny utmaning
Nu när utmaningen att blogga 100 dagar i rad sjunger på sista versen, är det dags att hitta en ny utmaning.
Sofy som skriver på Uppochhoppa.se kom med en rolig idé. Klart som korvspad att jag hakar på!
Ett nytt blogginlägg om dagen i hela juni och titlarna är förutbestämda:
Nån ren träningsblogg är ju inte detta, men va fasen - jag tänker inte vara så knusslig. Det är kul med lite utmaning ibland.
Sofy som skriver på Uppochhoppa.se kom med en rolig idé. Klart som korvspad att jag hakar på!
Ett nytt blogginlägg om dagen i hela juni och titlarna är förutbestämda:
Nån ren träningsblogg är ju inte detta, men va fasen - jag tänker inte vara så knusslig. Det är kul med lite utmaning ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
