Tjoget och jag

Förra helgen tävlade jag min första tävling utanför den lokala klubben. En liten, liten, liten tävling bara. Endast 1600 tävlande...
Det är tjugo tävlande i varje lag. Ettan springer en runda i skogen och växlar sen över till tvåan som springer en annan runda. Tvåan växlar till trean osv till alla tjugo sprungit varsin runda. Alla måste springa och stämpla rätt annars diskas hela laget.
Tävlingen börjar på lördag eftermiddag och slutar vid lunch på söndagen, med ett uppehåll mellan åtta på kvällen och midnatt.

LindaLottaPusing och svågern hade banor på kvällningen på lördagen, i tryckande hetta. Tack och lov att jag skulle slippa det tänker jag, tills jag inser att jag ska springa skittidigt på morgonen istället. Nipe är inte känd för sin morgonpigghet direkt.
Åtta personer i en husvagn är väldigt socialt och trevligt (så tillvida att man får mat när man behöver det, hm), men det är inte så bra för nattsömnen kanske. Nåja, jag kommer upp i tid i alla fall och infinner mig på tävlingsområdet vid nollsexnollnoll som lovat.

Halv åtta får jag springa iväg. Över stock, över sten. Det är mycket Gudrunhyggen i de småländska skogarna, det kan jag lova. Gudrunhyggen kräver sina svordomar, så är det bara. Mitt i ett rejält hopp ut från en skogsväg ut i skogen, ser jag under mig ett hav av stora gula kantareller. Funderar några sekunder på att ta med dyrgriparna, men nej. Hur hade det sett ut, om jag kommit på upploppet med tröjan uppdragen och fylld av ett gäng kantareller? Slog en blick på kartan istället för att se hur man tar sig till skogsvägen med bil, men den vägen försvinner ut från kartan. Det är bara att ge upp tanken på smörstekta kantareller och låta den småländska ådran stå tillbaka för tävlingsinstinkten.
Ungefär 70 löpare är ute i skogen samtidigt, så man ser ganska många andra där ute. Alla lag har inte hunnit lika långt så de man ser där ute springer inte alltid samma bana. Med andra ord är det ganska dumt att följa efter nån, om man inte är säker på att de springer mot samma kontroll. Men även om jag vet vilka som springer samma bana, så hjälper det inte mig. Jag springer alldeles för sakta, det är bara att inse. Så jag försöker fokusera på att göra mitt eget lopp i min egen takt och förtränga faktumet att jag måste släppa löpare efter löpare hela tiden.
Vid nästsista och sista kontrollen är jag helt slut. Efter sista fram till upploppet är det kanske 200 meter, men jag orkar inte springa alls. Precis innan jag svänger ut från skogen upp på upploppet tar jag fram allra sista reserven och börjar springa. På upploppet är det fullt av folk som hejar. De hejar på en löpare i ledarlaget som är på väg in bakom mig, men jag struntar i det och låtsas att de hejar på mig, så orkar jag springa hela vägen i mål. 

Jahapp, det var det, liksom. Min sträcka var 5,2km fågelvägen, men min Tracker visar 8,6km på tiden 70.48. En dålig tid i sammanhanget, men mina mål var att komma runt utan felstämpling och helst inte på sämsta sträcktid. Rundan fick godkänt och en titt på resultattavlan visar att jag hade nästsämsta tiden. Gott så.
Mersmak? Jajamen!