Fotboll. Alla som sett mig på en fotbollsplan förstår.
Nej, nu ska jag inte vara sån. Fotboll som sport förstår jag, precis som vilken lagbollsport som helst. Fantastisk motion och kul att ingå i ett lag. It's not fotbollen, it's me.
Däremot har jag svårt att förstå mig på sporter som går ut på att skada motståndaren. Säkert kul träningsformer, men när själv tävlandet går ut på att skada den andra... Nej tack.
Sen har jag väldigt svårt för Tabata och Amrap och liknade högintensiva träningsformer. Är det dessutom en PT som står och skriker i örat på mig att jag ska ta i lite till fast att jag redan håller på att kräkas... Ja då vill jag helst bara utdela en rak höger och då är vi ju inne på det jag skrev innan - att träning som mynnar ut i omotiverat våld går fetbort i min värld.
Det är väldigt effektivt med högintensiv träning, jag vet, jag har ju faktiskt gått till en PT innan. Problemet är att jag tar jättegärna i ända från tårna och tills jag blir vimmelkantig - men jag måste få bestämma själv. Nån som vrålar okvädningsord i örat på mig under tiden med syftet att få mig att ta i lite till sporrar mig inte alls. Jag känner mig bara kritiserad och blir stressad på ett mycket negativt sätt.
Jag har väldigt gärna en tränare bredvid mig, men jag presterar minst lika bra om det är lugnt grundtempo och uppmuntrande ord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
För att inte tala om alla filmstjärnor som försöker fuska sig till fördelar på planen. Stör mig så himla mycket på alla som ligger och vrider sig i smärtor för att tre sekunder senare (när dom har fått frisparken) studsar upp och mår bra. Fina förebilder! Och hyfsad kulturskillnad: http://www.expressen.se/sport/var-pa-vag-mot-vm-guld---spetsades-av-gren/
Hahaha: ja hyfsad kulturskillnad... Skulle dessutom vilja se världseliten i fotboll duscha ihop med amatörer ute i skogen bakom ett plastskynke :)
Skicka en kommentar