Oh oh, orientering! Del 3

Tja, vad ska jag säga om gårdagens nattcup? En gång är ingen gång? What goes up must come down? Rom byggdes inte på en dag? Eller kanske till och med Skam den som ger sig?

Förra deltävlingen jag var med på var ute i en stor sanddyn och i platt tallskog med blåbärsris. Hyfsat svårt att springa i sand med snö, lite läskigt att inte se vad det är man sätter fötterna i.

Haha, säger jag nu, rena barnleken ju!
Igår var det som att orientera i vanlig blekingsk skog. Med tilläggen snö och mörker. Snö som gömmer grenar, stubbar, stenar, stigar, vatten, is och allt annat man gärna vill se innan fötterna landar. Efter några tankevurpor, lär jag mig att absolut inte sikta efter att springa på den platta marken, för det betyder i 99% av fallen att det är icke-bärig is under snön.
Mörkret botas med hjälp av pannlampan, men när dess räckvidd är slut, ja där bortom är det kolmörkt.
Ett hygge är svårforcerat i vanliga fall, men på natten... många muttrande svordomar blir det.

Men snön har faktiskt en fördel, man ser spår av de andra löparna. Även om man inte kan lita på att de leder rätt, så kan de ändå hjälpa till med den ungefärliga riktningen när skogen inte ger några ledtrådar.

Nåväl, vad hade jag inbillat mig? Att det skulle vara lätt, ljust och fräscht? Själva vitsen med Nattcup på vintern är väl just det faktumet att man ska hitta kontroller i en mörk och vintrig skog. Ingen vits att klaga, det var mer bara att konstatera att igår fick jag nog se nattorienteringens själ i dess rätta lampsken.
Himmelskt vackert i alla fall, med snö som singlar lite lojt från ovan, totalt gnistrande runt omkring i skogen och alldeles tyst och stilla.

För tyst och stilla hade jag det - som en direkt följd av att jag blev frånsprungen av samtliga efter ca 150 meter... När jag kom fram till första kontrollen var de andras lampsken borta. Jahapp, you´re on your own, girl.
Lite retligt att känna att jag inte orkar hänga på, men samtidigt ger det mig mer orientering. Alla beslut och vägval är mina egna, bara mina.
Vi hade fem kontroller på en 3,5km bana, det är ungefär hälften så många som annars, så lååånga sträckor. Jag slet i vad jag tyckte var evigheter och får ett sånt anti-klimax när jag inser att jag bara kommit till kontroll nummer 2. Mellan trean och fyran överväger jag att korta av banan och skita i resten, men kommer lyckligtvis på bättre tankar. Ge upp? Skärp dig!
På väg mot fjärde ser jag lampsken komma snett från höger. Wow, jag är inte helt sist med andra ord, hinner jag tänka innan jag inser att det är några som är ute på den långa banan. Den långa banan är nog dubbelt så lång som min mellankorta. När jag når kontrollen och tittar upp, är lampskenen redan borta igen.
På väg mellan sista kontrollen och målet, glömmer jag bort det där med den platta marken och springer ner i nåt som är betydligt djupare än vad mina plastpåsar på fötterna är höga. Ingen skön känsla när kallt vatten kommer in i skorna uppifrån, men jag är ju ändå snart i mål.
Väl i mål får jag veta att jag varit ute en timme och är tjugo minuter efter näst siste löpare.
Lite stukad i självförtroendet och blöt upp till halva vaderna, tar jag bilen hem till barnvakten och bjuds på kvällsmat och trevligt sällskap.
Är jag knäckt? Tänker jag inte springa mer, som jag muttrade för mig själv där ute i skogen när jag var ensam, lite vilse och insåg att jag dessutom sprang förbi ett foderbord till vildsvinen?
Nej, verkligen inte. Rädslor och dålig kondition är till för att övervinnas.
Dessutom är det faktiskt inte bara resultatet som räknas i nattcupen utan även också att försöka vara en frekvent löpare. Man får poäng för placering, men deltar man inte, får man ju inte heller några poäng, så varje litet deltagande genererar poäng. Det ska bli mitt mantra för kommande deltävlingar: det viktigaste är inte att vinna, utan att delta.

(sist men inte minst, gissa om jag kom ihåg att stretcha efteråt? Nä just det ja...)

Oh oh, orientering! Del 2

I morgon är det dags igen. Nattcup i orientering. Jag var med på den första deltävlingen och sen har det varit för mycket snö, skidresa och jobbmöten i vägen, så helt plötsligt är det dags för deltävling nummer 5.
Har knappt tränat sen den där första deltävlingen, känns det som i alla fall. Det är inte riktigt sant, men det är mycket godsaker som lagt sig mellan konditionen och mig. Nåväl, kanske dags att kicka igång sig själv då alltså.

Nattcup: Förra året visste jag knappt att det fanns. På Tjoget blev jag först varse om att det fanns nattsträckor och fick veta att de sprangs av gamla orienteringsrävar med pannlampor så starka att de kunde förblinda en älg. Okej, inget jag identifierade mig med alltså. Mörkrädd och alldeles för snål för att köpa en sån lampa. Gammal orienteringsräv var jag ju inte heller.
Men nu, nu sitter jag här och är anmäld till tävlingen i morgon i alla fall.
Fortfarande så mörkrädd att jag darrar när jag måste gå upp och släppa ut katten. Snål är jag fortfarande, så min pannlampa är i mitt tycke ohyggligt dyr, men kostar ändå bara en spottstyver av vad " en riktig" kostar. Men lyser gör den minsann. Bländar väl inga älgar, men man kan inte titta på kartan med den utan att blända sig själv. Gott så.
I mars nån gång la en av klubbens rävar ut en Youtube-film från när han sprang nattcup och vi satt här framför datorn och förundrades. Hur fasen kan man springa så fort i skogen i mörkret? Hur kommer man liksom bara på idén och sist men inte minst, hur fasen får man för sig att filma det hela och lägga ut på nätet? Hur galen är man på en skala?

Tja...

Hade jag haft en bra hjälmkamera hade jag kanske lagt ut min film här, vem vet?

Jamen, hej och hå

Två smålänningar åkte till Småland för att köpa TV. Mycket velande hit och dit, otåliga barn, hungriga magar. Nej, vi kan inte köpa TV under de premisserna, vi går och äter så vi kan tänka klart.
Slukar en BigMac i väldig fart och tänker om. Återvänder till affär och köper annan TV.

Kommer hem. Packar upp. Nej, inte alls bra. Fel färg, fel storlek och fel känsla. Lite Google senare bekräftas misstankarna om att BigMac drar ner omdömet totalt.

Gör om, gör rätt.

Tjock som fasen

Vi är nog i klar minoritet. Vi har tjockTV i vardagsrummet.

Innan har den stått i en hörna, men nu efter omöbleringen blev det inte så.

Men jisses! Det tar ju halv rummet känns det som! Stor, tung och obäkig står den där och det provisoriska bordet under kippar efter andan.

Snålänningarna i huset räknar just nu på hur många matlådor i veckan vi ska ha med till jobbet för att finansiera ett TV-byte... Har vi tur är det inte bara TVn som blir mindre?

Rensa och sortera

Inga nyårslöften här inte! För mig helt värdelöst, för är det nån jag med lätthet kan svika, så är det mig själv. Bistert påstående men sant. Jag jobbar på den biten ska ni veta. Fyrtioårskrisen är så hånad och raljerad, men oj så närvarande. Ser den dock inte som en kris, utan som en utveckling och inventering i mig själv. Jag rensar och sorterar i huvudet, och kommer väl förhoppningsvis framåt, sakta men säkert.
Så inga löften här, utan jag gör som förra året, jag formulerar några halvårsmål istället. Funkar bättre, för då måste jag känna efter vad jag vill och i vilken riktning.
Mina egna halvårmål är inte klara ännu, men Silverräven och jag har gemensamt målet att låta fredagsmaten ta lite mer plats. Låta den bli mer planerad, mer vällagad, hemlagad och god och framförallt få högre status. Senaste tiden har den bara blivit nåt som måste fixas. Vi tänkte även ha som mål att testa lite mer i köket. Göra de där recepten som vi innan mest konstaterat att vi aldrig testat.

I övrigt rensar och sorterar jag/vi här hemma. För två år sen upptäckte vi en takläcka, vilket föranledde att vår renovering/utbyggnad även fick innefatta ett takbyte på den del av huset som inte var planerat att omfattas. Eftersom det var i vardagsrummet och det skulle bli vårt enda fungerande rum unde renoveringen, så struntade vi i att göra iordning väggen efter läckan. Så nu i två år har vi haft ett hål i tapeten och gipset. I mellandagarna tog vi tag i saken och fixade till hålet och gjorde även lite andra ändringar i rummet för att få till lite mer möblerbarhet.
Det innefattade omöblering av alla bokhyllor och vitrinskåp. Ett perfekt tillfälle till att rensa och sortera!
Hur många likörglas behöver man egentligen ha i skåpet? Inte så särskilt många konstaterade vi. Vi hade nog 13st. Ofta vi är 13 vuxna som dricker likör samtidigt, eller?
Likadant med konjakskuporna och champagneglasen. Sparade de fina likörglasen jag ärvt av mormor och satte resten i källaren.
Konstigt det där egentligen. Man har glas i vitrinen för att kunna klara ett kalas för 25 personer. Hur ofta har man såna fester? Borde man inte rimligtvis kunna låna glas av varandra vid dessa tillfällen?
Sen kan man (läs jag) äga två sport-BH:ar som ständigt snurrar i tvätten, fast att jag tränar flera gånger i veckan... Borde det inte rimligtvis vara tvärtom? Jag hittar många såna konstiga prioriteringar här hemma. Inventera, sortera, prioritera och rensa!

Vända tillbaka

Det blir tufft  i helgen att vända tillbaka dygnet... Igår (i natt) la jag mig vid 02.00 och var då inte ens trött...

Så underbart härligt det än är att vända på dygnet, så är det ju så ovärt, eller hur? Man sover sämre på förmiddagen än på sena kvällen och jisses vad mycket dagsljus man missar.

Att gå igång

Det finns få saker jag går i gång på som förvaringsprylar. En snygg plåtlåda kan trigga alla celler i min kropp på en nanosekund. Tur för hushållskassan att jag är snålänning.

Jag spanar på nätet efter några nya askar/lådor/muggar att ha i badrummet. Ni vet, till sminket (hrm, här pratar vi alltså en väldigt liten burk), till nagelfilen, till hårspännen mm.
Jag hade två fina Hanna-muggar, men råkade svepa ner dem i golvet för ett tag sen. Man hinner få ur sig många svordomar under den luftfärden, samtidigt som man hoppar ut ur rummet för att undvika skärvorna.
En liten fin ask till plåstrerna skulle sitta fint också.

Jag googlar och dreglar, googlar och dreglar...

Vad hände?

Hux flus blev det januari. Vad hände? Alldeles nyss var det ju början på november.

Eftersom vi sen länge planerat att vara bortresta över julveckan, så var listan på julfix en smula mindre, vilket jag i min enfald trodde skulle leda till att de där sakerna som var kvar på listan skulle få extra uppmärksamhet. Jag skulle hinna fixa lite julgodis, städa ordentligt, köpa julklapparna i god tid och dessutom skicka iväg julkorten vid Lucia.

Hahaha, hur tänkte jag där?
Julgodis? Nä, det blev det inte.
Städa? Öh, lusten infann sig aldrig riktigt, även om väl halva huset blev rent.
Köpa julklappar i tid? Hahahahahahhahahahhahahahahhahaha.
Julkorten? Här har vi mitt dåliga samvete. De andra punkterna rör mig inte i ryggen, men julkorten!
Förra året blev det inte heller några julkort skickade och vi var rörande överens om att i år skulle det minsann skickas. I tid dessutom.
Jag älskar att få julkort. I synnerhet från de som skickar små personliga hälsningar, kort på familjen etc. Hörs man inte av så mycket under året eller är vänner på fejjan, ja då är ju julkorten en trevlig "pratstund". Så jag vill verkligen skicka julkorten, jag vill höra av mig till släkt och vänner, även om det då bara är med ett julkort.
Likt förbaskat blev det inte av denna julen heller. Vips var det två dagar innan julafton och vi skulle packa inför skidresan.
Inför detta året tror jag att jag ska bena ut vilka aktiviteter som jag verkligen vill få gjort på rätt tid och sen göra en månadskalender. Lite som månadskalendern som finns i nån av hustidningarna, Vi i Villa tror jag, där  de listar upp vad som är smart att göra de olika månaderna. Exv, att få ner vårlökarna i oktober, att klippa häcken i juli.
Vad tror ni om det? Nu pratar jag bara ett minimum av aktiviteter, så att inte listan blir ett ok, utan ett hjälpmedel.
Helt klart ska i alla fall julkorten med på den listan.

Back in town

Tillbaka på hemmaplan igen. Vi har tillbringat julen tillsammans med hela familjen i Idre. Ett genidrag skulle jag säga, att knö in sig i en stuga på fjället över jul. Helt klart en av de bästa jularna i mannaminne.

Vi kom  hem igår på eftermiddagen, slängde i den första av miljoner tvättar, förberedde en förrätt, bytte om och drog sen på nyårsfest.

Vaknade i morse (nä, vid lunchtid) med ont i halsen. Är jag förvånad? Nej inte det minsta faktiskt, det har varit på gång en dryg halv vecka så...

Hade tänkt börja året med att cykla tillbaka till feststället för att hämta bil och barn, men jag tror jag tar en lugn dag idag.

Tjing på er!

Japp

Vi firar jul vi med.  Konstant mätt. Har plöjt Femtio nyanser av Grey, ochkonstaterat att jag bara blir irriterad på huvudpersonerna. I övrigt har jag träningsvärk och sufsar runt i underställ och bara njuter av ledigheten. God fortsättning allaa!

Längtar

hit.

Att lära en gammal hund

Idag var jag på en gruppträning anordnad av orienteringsklubben, på ett lokalt gym. Fokus låg på bålstabilitet, ja alltså den där som jag inte riktigt har.

Elva rejält avancerade övningar, med 45 sek träning och sen direkt byte. Två varv med några minuters vila mellan. I mitt tycke kanske lite för avancerade övningar, men istället för att bara hänga med så gott det går, så bad jag om hjälp när jag inte kunde, alternativt bad om en lättare övning.
Bara det faktumet att jag gjorde så, är ett stort framsteg.

Mitt problem med bålstabiliteten är bland annat att jag inte har nån svank att tala om. Det har ju funkat i 40 år, men nu börjar det märkas.  Ryggen talar om att den inte riktigt gillar läget längre. Stillasittande jobb gör inte saken bättre heller.

De flesta svankar för mycket, och på gruppträningar har jag alltid fått höra instruktioner om att inte svanka. Tänk på att inte svanka för mycket! Så i alla dessa år, under otaliga träningspass, har jag fokuserat på att göra precis tvärtom mot vad jag borde gjort. Det har ju fått till följd att mina magmuskler inte jobbat, utan rumpa, höfter och rygg har istället stabiliserat mig.
Jag kan göra massor med situps, men jag får sällan ont i magmusklerna.

Nu, i plankornas gyllene tid, kommer sanningen fram. Jag kan inte göra plankan. Kan inte göra sidoplankor heller för den delen. Hittar inte rätt läge, för där finns inga muskler som kan hjälpa till. Visst finns de, men de kopplas inte på.

Idag var det många övningar där det blir så uppenbart. Sidoplanka i RedCord. Jag kommer upp i sidoplankan och två sekunder senare rasar jag i golvet.
Vanlig planka med fötterna i RedCord. Det klarar jag att ställa mig i, med korrekt hållning, tack vare träningen på STAC de senaste veckorna. Kroppen börjar fatta hur det ska gå till och hur det ska kännas. Men sen ber tränaren mig att lyfta ena foten. Hur då liksom? Vilka muskler ska hjärnan prata med? Funkar verkligen inte alls.

Jahaja. Den här gamla hunden lär sig planka, sakta men säkert, ett steg i taget.
Rom byggdes inte på en dag och It's a long way to Tipperary och ena foten framför den andra och allt det där.  Tålamod Nipe, tålamod.

Däremot ska tilläggas, att jag fick beröm för utomordenlig teknik i mina kettlebellssvingar. Peppen!!

Snapshot

Vy från jobbet i november. Ganska najs.

Femtonspel

Dagens id är att lägga allt på rätt plats hemma. Vi går från rum till rum och tar allt som är på fel ställe och lägger där det ska vara. Snacka om femtonspel.

För ganska länge sen...

var hon bara så här liten.

Stort grattis på födelsedagen, LindaLottaPusing (also known as storasyster)

Snabb, lätt och effektivt

Vi ljög ihop en julklappslista idag. Slängde in några andra ärenden och sen drog jag till stan efter jobbet för att snabbt, lätt och effektivt beta av listan.

Haha, gick jag på den lätte?!  Hur tänkte jag där?

Kom hem igen med svansen mellan benen. Inte ens hälften fick jag ihop. En del var slut, en del fanns i fel storlek och en affär glömde jag dessutom bort att jag skulle till.
Jaja. Det blir jul ändå, garanterat.

Typiskt

Glömde mobilen på träningen idag. Typiskt.
Det var så vackert ute i skogen i pannlampans sken! Så vackert att jag och Sofia valde att mest köra spår utan elljusspår. Lite drygt 10 km känns helt ok.
Testade det nya skate-spåret med, fast det är verkligen ingen höjdare med fästvalla på skidorna.

Sitter här nu och funderar på om jag ska vara med på nattcupen i orientering på torsdag. Jag hade ju tänkt att vara med och utmana mig själv lite. Utmana mörkerrädslan. Men nu, med all snö som fallit, är nog största utmaningen att ta sig fram i skogen. Det blir mer pulsa i snö, än orientera känns det som.

Ut och in

 Skruttafis vände magen ut och in igår och i natt.  Nu vilar hon i soffan. Själv häckar jag på övriga platser i huset. Känner mig inte så kramsugen idag. Kräksjuka är verkligen inget mysigt alls, stackars lilla tjej.

Ut med det gamla och in med det nya

Funktionell träning idag på STAC.  Sviterna från längdskidepremiären kändes, men förmodligen inte nånting i jämförelse med den träningsvärk jag nyskapade.

Nu börjar jag äntligen få till det där med att själv känna hur en korrekt planka på boll ska kännas i kroppen. Har ingen svank att tala om, så när alla goda råd genom åren sagt att man inte får svanka för mycket, så har ju jag gjort helt galet. Jag måste hela tiden tänka på att svanka, inte tvärtom.
Men nu med hjälp av tränarna på STAC och min vän, fd kollega och tillika make till min Mulleledarkompis (den mannen har många benämningar), så har jag äntligen börjat få kläm på det. De står där med en pinne och korrigerar och det blir hela tiden mindre och mindre korrigeringar. Tjohooo, säger jag bara!

Om ni tycker det är mycket träning på den här bloggen nu, betyder det inget annat än att jag mörkar hur mycket julgodis som jag trycker i mig, både före och efter träningen...

Mätt som en boaorm

Idag har vi varit på julbord på Stufvenäs. Tyvärr i lite mindre skara än planerat, men det gav ju bara mer mat åt oss andra, haha (som om man riskerar att bli utan mat på ett julbord).

Tja, vad ska jag säga...
Har ni vägarna förbi Stufvenäs söder om Kalmar och är sugna på god mat? Åk dit, ni lär inte bli besvikna.
På vägen hem började vi prata om vad vi hade tyckt var godast, men vi var för mätta för att prata mat. Nu snart sju timmar efter att sittningen började, är jag fortfarande mätt som en boaorm.

Vi gick ner till havet först, för att bevisa för Pillerill att det minsann inte hade frusit än, men där var vi inte smartare än en 6-åring.

Ujujuj, så möe goe mad!

Del av dessertbordet.