tisdag 26 juni 2012

Fru Nipes känsla för träning

Asså... det här med träning. Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, för att citera en trubadix jag inte riktigt fixar.
Jag fixar inte heller det här med regelbundenhet, helt klart. Det är av eller på. Inte halvpå, eller så. Full fart in i kaklet eller totalt soffläge.
Jag kan ha bra flyt i träningen, kommer iväg på nån runda varannan dag eller så. Inte för mycket, utan lustfyllt och lagom. Sen händer något, som nu senast när ryggen protesterade. Självfallet blir det ingen ryggbelastande träning, men inte heller nån annan. Vad händer då? Varför tappar jag helt konceptet? Varför känns helt plötsligt en promenad som ett maratonlopp?
Jag vet ju hur gott det gör mig med träningen, hur mycket gladare jag blir och hur lite motion det krävs för att hålla uppe humöret. Men likt förbaskat så orkar jag inte ens ta fram en yoga-DVD ur skåpet eller snöra på skorna.
Jag har ett behov av att träna upp framför allt ryggen och magen - ett skriande behov med tanke på Fjällräven Classic som närmar sig. Det råder ingen brist på varken kunskap eller träningsprogram. Det är bara att sätta igång. Det är inga långa pass, och kräver ingen utrustning mer än en yogamatta och den ligger framme i vardagsrummet.
Dagarna bara går och träningen lyser med sin frånvaro. Alla tillfällen till träning bara rinner mig ur händerna, oftast på grund av att jag låter de göra det. Ursäkterna är många och fantasifulla och när fantasin tryter, ja då bara ignorerar jag allt vad träning heter, fast att jag egentligen inget hellre vill än träna. Låter det konstigt? Det tycker i alla fall jag. Om jag nu vill träna, varför gör jag inte det? Eller vill jag inte? Jo, det tror jag att jag vill, men latmasken i mig har ett alldeles för stort inflytande på mig.

Ge mig era bästa knep för att övervinna den där latmasken, please!

1 kommentar:

Evelina sa...

Hjälper det dig om jag ger dig en cyberspark i arslet? ;)