onsdag 3 juli 2013

Oh, oh, orientering - del 11

Havs-OL, dag 2 Järnavik

Vaknar av att det bultar på husvagnsdörren. Det är svågern som kommer med son, kaffetermos och ett enerverande glatt morgonhumör. Det är bara att gilla läget och sälla sig till den glada vakna skaran. Lite smått huvudvärk fortfarande men inte mer än att det funkar.
När jag kommer ut från campingens toalett börjar det regna. Lika bra att se positivt på det så dagens "theme-songs" börjar poppa upp, självklart på temat  regn. Miss Li's tolkning av Pughs "Här kommer natten", blir till:
" Här kommer regnet, dabidabidabida...
" å när det kommer, ska jag springa genom skogens alla snåååår"
" å om det går, ska jag springa i mål och hem igen"

Prince gamla hit, blev till "Stupid rain".

Ja, osv, osv. Funkade bra för att mota både morgonhumöret och tävlingsnerverna.

Insåg sen att vi började få bråttom till Skruttafisans start. Gick iväg på den 2km långa sträckan till starten och tog en liten paus på mitten för att plocka lite smultron vid vägkanten. Väl framme var det toakö och sen skulle nummerlappen sättas fast. Kallt började det bli och framförallt ont om tid. Skickade iväg henne till starten och stod sen i toakön igen för min egen del. Det visade sig sen att det stackars lilla flickebarnet missat sin start med 4 minuter... Bad mummy som inte hade koll på klockan ordentligt...

Värmde upp lite för lite, men det var så kallt och blött att jag bara ville komma iväg.

1:an gick bra och utan problem.
På väg mot 2:an blir jag alldeles lycklig av få springa i den vackra Svalemålaskogen med havet bredvid mig att jag tappade koncentrationen en liten kort stund. Kort, men tillräckligt länge  för att missa genomgången i staketet. Anade det bara strax efter men korkat nog fortsatte jag framåt lite till. Det är svårt att backa tillbaka, men nångång kanske jag ska begripa att det är just det man borde göra i såna lägen. Det kostar oftast mer att ta en omväg sen, än att backa lite och ta rätt väg. När jag väl inser att jag verkligen har gått förbi, ja då får jag vackert fortsätta runt en väldigt lång omväg och ta stigen upp för berget och ta kontrollen från nordväst. Hittar den visserligen bra i från det hållet, men det kostade en massa minuter och ilska.
Inga större problem med 3:an, 4:an  och 5:an, men det beror till stor del på att det vimlar av folk  och kontroller här. Folk irrar hit och dit och tokskrattar åt sin vilsenhet och det ropas kontrollnummer på korsen och tvärsen. Hjälper folk och får hjälp i en salig blandning. Rena rama O-ringenstämningen där ett tag.
Inga problem med 6:an heller mer än att det är svårt att ta sig fram så jag kommer ut från kontrollen på fel håll. Tar sen beslutet att gå tvärs genom skogen till den andra norrgående stigen, med tanken att lägligt passera drickastationen på vägen mot 7:an.
Klättrar över ett staket och får hoppa ganska högt utan att se vart jag landar. Går hyfsat bra, men känns i vänsterfoten än idag. Får lite fart i benen och ska bara runda söder om en blöta för att sen komma på stigen. Den där blötan är mycket mer utbredd än det ser ut på kartan och jag hinner många steg ut i det innan det tar tvärstopp. Går ner mig till knäna och fastnar. Fötterna sugs fast och jag är tacksam att jag inte tappade balansen och trillar. Kommer ingenstans och får ett fnitteranfall. En ung tjej undrar om jag behöver hjälp och är på väg ut i blötan för att sträcka fram handen. Nej! Kom inte hit, då fastnar du med! Drar sakta upp en fot i taget, för att inte tappa skorna och balansen.
Framme vid drickastationen går jag först åt fel håll, men kommer på mig snabbt. Hittar sen lätt 7:an, även om jag nu i efterhand ser att jag förmodligen skulle vunnit på att följa stigen till höger om drickat och tagit den söderifrån.
På väg mot 8:an tar jag faktiskt en kompassriktning! Inte så vanligt att jag gör det, men här känns det befogat. Precis strax innan kontrollen får jag nåt i ögat och lyckas inte få ut skräpet, men väl kontaktlinsen. Hm, intressant att ha bara en lins inne. Avståndsbedömningen pajjar och det blir ganska suddigt, fast ändå inte. Skum känsla.
9:an tar jag utan problem.
10:an är lite lurig på slutet men mest för att jag ser så dåligt. Mycket smått runt fötterna gör att jag inte vågar springa här.
Sen bara 11:an och slutspurt.

Går ut på bryggan och kliver ner på badstegen med skor och  byxor för att få bort leran. Går till husvagnen och byter till torra kläder och regnjacka.
Hälsar på Peter, en annan orienteringsbloggare, som spurtade i mål som en hel karl ;)
Går upp på berget för att titta på min svåger och min kollega som tillsammans paddlar kajakorienteringen. Står där uppe med Silverräven och konstaterar att vi står på platsen där han friade. Riktigt så romantiskt blir det inte nu, för regnet kommer.
Silverräven har inga regnkläder så vi halkar ner från berget. Går sen upp igen med syster och spanar på kajakerna som är långt borta vid Tjärö. Regnet kommer tillbaka, med besked! Det regnar på tvärsen och min regnjacka ger upp. Fryser som en galning men skam den som ger sig. Svåger och kollega paddlar sig till en femte plats av tretton, inte illa för att vara första gången.

Tar en kopp kaffe, packar ihop vagnen och drar hem. Tar en lång varm dusch och åker sen till Rehabiliteringen på Karlshamns sjukhus och hälsar på min kompis man som brutit båda benen/knäna väldigt illa. Den där orienteringsglädjen blir inte mindre av vetskapen om hur lyckligt lottad man är som KAN springa. Där kommer jag in till honom, överfylld av upplevelser av skogsdoft, regn, lera, blommor, sol, rörelseglädje, ja allt möjligt och där ligger han. Vit som ett lakan efter en månad på rygg med benen i ställning  och berättar att han kanske snart kan komma ut i rullstol på gården och ha en liten picknick med fru och barn.
" Här kommer regnet, dabidabidabida..."

Tacksamhet är ordet.

1 kommentar:

LindaLottaPusing sa...

Jomen, så är det!