tisdag 16 oktober 2018

Kajaken, mitt gula återbruk

När jag fyllde 30 år (för en herrans massa år sen alltså), så önskade jag mig en kajak.
Paddla kajak hade jag gjort kanske fyra gånger innan, men tyckt att det var ett fantastiskt sätt att njuta av havet.
Så, jag fick ett presentkort ihopskramlat av familjen och maken, till att köpa valfri kajak.
Vi hittade en återförsäljare till en modell som verkade bra och köpte så äntligen en. Lycka!

Ett litet krux bara - jag var ju gravid med Skruttafisan. När vi provade den innan köpet gick det bra, magen var inte så i vägen som jag befarat.
Vi paddlade kanske två gånger? Sen tog det stopp. Inte magen, nej framåt i sittbrunnen fanns det plats, utan det var rumpan. Den fick inte plats på bredden! Min graviditet hade lockat fram ett ohemult ätande av daimstrut och jordgubbsmilkshake nämligen och den sommaren var varm och vad svalkar gott om inte lite av ovan nämnda? Nu i efterhand kan jag fundera över hur mycket jag hade gått upp OM jag hade gått gravid alla 40 veckorna? Skruttan som hade bråttom till världen tittade ut 6 veckor för tidigt nämligen.

Back in the days. Skruttan är nu 16. Åren går.

Tillbaka till kajaken.
Den förpassades in i garaget, i väntan på att rumpan skulle krympa. När den gjort det, ja då var jag ju småbarnsmorsa och turer ut i kajaken blev lite svårare. Även om vi hade hyrt en kajak till maken, hade vi ingen lust att ta med bebis ut på havet? Barnvakt för en paddeltur blev inte så prioriterat heller, de timmarna behövde vi till andra saker.
På vår ort har friluftsfrämjandet turer i skärgården så där tänkte vi att jag skulle hänga på. Men jag klarade inte lyfta kajaken upp och ner från biltaket. Tyckte det var lite jobbigt att behöva be om hjälp av okänt frilufsarfolk. Idag hade jag inte haft några som helst problem med det, men så är jag äldre och känner ju dessutom flera av de personerna idag. (Det gjorde jag nog då också när jag tänker efter, men visste jag inte då).
Nån paddeltur fick vi väl till själva, men alltså max en eller två.

Efter några år kom Pillerill och med två småbarn blev det liksom bara ännu mer krångligt.
Då satt Silverräven på jobbet och pratade med en nyskild kollega. Han sa att han skulle köpa en kajak, för han kände att han ville ha den som terapiverktyg efter en jobbig tid. Köp vår, sa maken.
Sagt och gjort, han köpte kajaken och nu fick den äntligen vara i havet och tjäna sitt syfte.

Det här är alltså 10-12 år sen. Genom åren har jag saknat den och tänkt att nu hade det ju passat mycket bättre att ha en kajak, men inte gjort slag i saken. Min rygg har ju varit rätt klen några år nu, så  att komma i och ur en kajak har känts som ett oöverstigligt hinder. Sitta i den ställningen har inte heller känts helt ok.
Nu har jag tagit tag i det där med ryggen och konstaterat att mycket problem har suttit i att jag varit svag i bålen. Rehab is my friend, och det blir bättre, sakta men säkert.
För nån månad sen insåg jag att tanken på att sitta i kajak inte alls kändes omöjligt längre. Jag sa till maken att vi skulle köpa tillbaka den kanske? Tja, varför inte, kollegan har ju sagt att han övergett paddlandet till förmån för golf och orientering numera.
Några veckor till gick och sen hasplar kollegan ur sig på fikarasten att nu ska nog kajaken säljas. TAGEN!, skrek maken och nu är hon här igen! Obetydligt sliten vad jag kan se, och vi fick med en vagn och ett bra sittbrunnskapell på köpet.

Så det kan bli. Återbruk i sin bästa form.


Inga kommentarer: