Blixtbesök hos tomten

För länge sen kom en förfrågan om ett inlägg om mannen bakom kameran, dvs den skyldiga till ”pappas bilder”. Nu äntligen har Nipe fått tummen ur.

Långt tillbaka i tiden, innan de flesta av oss ens var påtänkta, gick min pappa på folkhögskola i Grimslöv, Småland. Där hittade han inte bara en rasandes grann fjälla, som sedermera blev min mamma, utan även en kompis som heter Ingemar Kroon. Denna Ingemar var frälst i fotografering och blev sedan fotograf till yrket, främst på tidningen Smålandsposten. Då på mitten av 60-talet invigde han pappa i den ädla konsten. Det tog inte lång tid innan pappa var förälskad. I fotograferandet menar jag, förälskad i mamma tog längre tid. När väl förälskelsen slog till där – ja, då gjorde den det med buller och bång, men det är liksom en helt annan historia.
Tillbaka till mörkrummet. Ingemar och pappa fotograferade och framkallade som galningar och snart hade pappa investerat i en fin Leica som nog funkar än i dag.
Efter studieåren flyttade mamma och pappa till Skinnskatteberg, för att arbeta på folkhögskolan. Skolans mörkrum användes flitigt de här åren. De flesta svartvita bilder vi har hemma är producerade där. Motiven skiftade. Det var små söta (nåja) barn - min storasyster och jag, vänner och bekanta, blommor och bin, tåg och backhoppningsbackar, föräldrar och gamla hus mm. Allt som kom i linsens väg blev förevigat.
När jag var två år, flyttade vi hem till Småland igen och fotograferingstakten bromsade in betänkligt. Det var inte bara bristen på mörkrum som orsakade detta, utan även köp av föräldrars skogsgård, barn i skolålder, lantbruk, fiolspelande, jobb och jakt. Livet kom emellan kan man säga. De här åren resulterade i en mer ordinär skörd av foton, lite diabilder och vanliga färgkort med kompaktkamera, tagna på semestern.
Men de gamla korten finns ju kvar! De ligger hemma i Småland i några lådor. Jag har genom åren plockat fram dem och tittat på dem, nostalgisk som jag är. Länge trodde jag att det var de kort som fanns från min barndom. Döm om min förvåning när det för något år sen dök upp diabilder i färg, tagna på sent 60-tal och tidigt 70-tal! En gedigen skatt som kröp fram ur ett skåp nånstans. Nog för att det är ljuvligt att sitta vid köksbordet och titta på svartvita foton, men det är ingenting mot att sitta i soffan och i mörkret njuta av barndomen med hjälp av en gammal hederlig diabildsprojektor.
Nu är pappa inte längre fiolspelande bonde med skog och heltidsarbete. Skogen blåste ner, fiolen blev hängande på väggen och lönekuvertet bytt mot pension. Enda fasta anställningen är den som tomte. Inte en tjänst att förakta och det är också en tjänst han sköter med bravur en gång om året! Hobbys finns det dock gott om.
Men vem vet – kanske finns det nu tid att ta upp fotograferandet igen?