SR uppmanar att skriva ett inlägg om när jag kände att jag tillhörde "dom andra", dvs när jag nån gång känt mig utanför eller mobbad.
Jag öppnar dörren på vid gavel till den delen av minnesbanken och tänker bittert:
- Vilken j-vla gång ska jag välja???
När jag blev utfryst? När de bara gick så fort jag kom i närheten? Eller när jag blev snöbollskrigsoffer? Den gången när vi väntade på bussen och jag var enda offret? När snöbollen var ett klot? När läraren såg att jag i desperation helt sonika började gå hem 6 km, men hon ändå valde att inte se?
Eller när mina tjejklasskamrater trodde jag uppskattade att de hittade på en sång om hur töntig jag var och sjöng den för en kille jag tyckte var trevlig?
Eller...
Eller...
Kan inte välja, vill inte välja. Vill inte öppna den dörren alls. Har lämnat det bakom mig nu. Jag ältar inte detta längre. Det har format mig till den jag är. Vaksam, för mycket blyg i situationer där jag borde ta för mig. Men också till en människa som avskyr oprovocerade elakheter. Som tycker att man ska ha vett att vara vänlig. Som försöker gilla de jag träffar oavsett utseende, dialekt, politisk åsikt, bakgrund, tills motsatsen blivit bevisad. Som inte är bitter längre, för bitterhet äter upp en innifrån. Som har valt glädjen istället.
Varför skriver jag då detta? Varför gör jag så här mot mig själv, varför öppnar jag dörren så att ni alla kan se?
För det är viktigt! För vi måste se Dom andra!
De förtjänar att synas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
jo. vi är några stycken.
Det som finns innanför dörren är en del av dig. Jag tror att det är därför du öppnar den.
Och tack för det. Det finns en läkande kraft i att dela sina erfarenheter. Både för en själv och för de som får ta del.
Oj. Får ett hugg i magen av igenkännande och far igenom tidsrymden till ett 80-talets Hagforshelve.
TACK för att du delade med dig! Det var starkt gjort.
Tänk så inne i sina egna bekymmer man kan vara så man inte ens ser sin bästa väns bekymmer. Varför har vi inte pratat om detta?
Stora varma hjärtekramar!
Älskar dig vännen!
Osloskånskan: ja, det är ju det som är så tragiskt...och inte verkar det ha blivit bättre heller.
nilla: visst är det så- man formas ju av det. På både gott och ont ska man väl säga. Tack för tacket:-)
Lusamusa: Ja, tack själv för tacket... Visst är det konstigt ändå, att man värnar så om sitt 80tal, fast att mkt var ett rent helvete då. Men det är väl å andra sidan även bra, det bevisar ju att man har vett att fokusera på det som faktiskt var bra!
JoSe: älskade "låtsaslillasyster",en stor kram till dig med!
Skicka en kommentar