Ett av talen på bröllopen handlade om livets berg och dalbana. Om hur man ska skratta ihop när man är på toppen, men också om hur man ska hålla varandra i handen när det är som läskigast. Kloka ord minsann.
Jag läser andras bloggar om hur det är där nere i dalgångarna, hur det är på väg ner och om hur det är på vägen upp. Tårarna svämmar över ibland, inte bara för deras skull, utan för livet i stort. Vi åker alla samma berg och dalbana, vi kommer inte undan de hisnande backarna, det finns ingen broms. Det gäller bara att nån håller en i handen.
Den här bloggen handlar mest om hur livet är i uppförsbacken, det gör den. Mina dalar jag har lämnat försöker jag hålla bakom mig. Det lyckas ibland, ibland inte. De dalar som kommer kan jag varken förutspå eller undvika. Men jag kan vara tacksam för topparna. Att njuta av utsikten är ett privilegium vi allt som oftast glömmer bort. Ibland vågar man inte njuta. Om man njuter för mycket kanske dalen blir djupare, tror man. Hur ologiskt är inte det? Jag övar på att njuta, inte bara på toppen, utan av hela resan. Det är inte alltid lätt. Men det är lättare nu.
Till dem som inte kan njuta nu, jag hoppas att det snart vänder uppåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kloka ord, verkligen!
Det är precis som du säger, man är på toppen, eller på väg upp, och rätt som det är så rasr man ner, helt utan förberedels. Man kunde ju få bli förvarnad, typ bara halka till lite liksom.
Ja, en liten varningsskylt uppe på kanten, du vet en sån där med procenttal, så man vet hur jobbigt det blir?
Haha, precis, det vore så bra!
Skicka en kommentar