fredag 18 november 2011

Reflektion

Nu när det har kommit några månader mellan oss och det där inbrottet, börjar det hela klarna lite. Eller?
Då när det hände, var det liksom bara nåt vi tog oss igenom, precis som med allt annat som hänt senaste året.  Vi har haft ett ganska tufft år. Eller nej, inte tufft, men allt har liksom bara kommit slag i slag och det har inte funnits tid till eftertanke och reflektion. Vi har likt robotar bara tagit oss genom allt, stort som smått. Semestern blev till en tvärbroms i tillvaron, vi flydde allt och beslutade oss för att bara vara. Det gick över över förväntan faktiskt. Det var välbehövligt, helt klart. Även om vädret minsann bjöd på svarta moln och oplanerade störtskurar, kunde vi låta bli att det kom oss inder skinnet.
Men så kom ett stort svart moln till, i form av inbrottet. Vi fällde upp våra paraplyer igen och tillät det inte förstöra vår idyll.
Så långt allt gott.
Nu då? Hur är status nu då, har det kommit ifatt oss eller inte? Har det klarnat?
Nu när all pappersexercis förmodligen är klar, larmet installerat och minnena bleknat. Vad bär vi med oss i ryggsäcken efter detta?
Är jag räddare nu än innan? Äcklas jag av tanken på att nån rotat bland mina saker? Har vi verkligen fått med allt på listorna eller har vi glömt bort saker vi en gång ägde som nån annan nu tycker sig ha rätt att äga istället? Har vi ersatt det som försvann, både i själen och rent materiellt?

Ja, jag är lite räddare nu, fast på ett annat sätt. Innan var jag mer irrationellt rädd för att nån skulle finnas ute i mörkret mellan garaget och huset. Nu är jag mer rädd för bilar som kör sakta utanför, för personer som visar konstigt intresse. Mer rädd för att sätta ut saker på Blocket, för jag vet att det är en risk att lämna ut telefonnummer och låta folk komma hem till mig för att köpa nåt och då också få chansen att "kolla av". Låter det nojigt? Nej, inte alls, vi hade faktiskt några misstänkta personer här bara någon månad innan inbrotter, som ställde märkliga frågor och som polisen sen kollade upp. De var oskyldiga i detta, men de var inte på något vis okända för polisen.
Innan var jag bara rädd för inbrott när vi åkte på semester. Nu vet jag, efter samtal med polisen, att största risken faktiskt är efter skymning, strax innan man kommer hem från jobbet. Självklart har vi numera larm, men det var bestämt sen innan också, vi skulle bara invänta att renoveringen var klar.
Är jag äcklad då? Den frågan får jag varje gång inbrottet återberättas för nån som inte hört talas om det. Men nej, det rör mig faktiskt inte så mycket. Kanske för att tjuvarna inte röjde runt så mycket, de hade inte slängt runt kläder, eller vält ut köksskåp, utan "skött det snyggt" om man nu kan säga så.

Visst kröp det lite i skinnet när jag skulle städa iordning i smyckeslådan, för där hade de tagit mest och dessutom brutit upp en del småaskar. Men mitt hem är fortfarande mitt.
Men sakerna då? Hur har det gått med allt som försvann? Tja, inte så bra.
Vi har faktiskt inte fått tillbaka nåt än, eller ersatt något än. Försäkringsärenden är inte nåt som går med blixtens hastighet och vi känner ingen större brådska heller. Jo, min lilla surfdator hade jag gärna ersatt, men tiden har inte funnits att hitta en ersättare.
Fick vi med allt som försvann på listorna till polis och försäkringsbolag?
Ja, vi trodde det, tills igår kväll. Eftersom jag tog nya hål i öronen, började jag fundera på vilka örhängen jag äger. Då kom jag på ytterligare ett par som jag tydligen inte är ägare till längre.

Jaha, vad ville jag ha sagt med detta? Inte mycket egentligen, det var väl mest min egna reflektion över det som hänt.

Men om jag ska komma med några "goda råd" så är det väl följande:
  • Fotografera av alla värdesaker och skriv en lista med inköpsår, ungefärligt pris etc. Det hjälper väldigt mycket när det ska värderas till dagens värde.
  • Förvara inga pengar hemma, försäkringen täcker bara några ynka tusenlappar. Det gäller samtliga kontanter, även spargrisar, småpengarhögen och födelsedagspengar - allt.
  • Spara inte foton i mobilen och bärbara datorn. Ladda över till extern hårddisk med jämna mellanrum och förvara inte den externa hårddisken på samma ställe.

4 kommentarer:

4U2 sa...

Det här måste vara ett av de mest obehagliga saker som kan hända, förstår att det finns en frustration vilket absolut inte är konstigt. Hoppas ni får åtmistone ersättning snart!

Evelina sa...

Jo tack - livet hade gärna fått fördela sig lite! Kram fina Nipe

Nipe sa...

4U2: Obehagligt.. nja, det hade ju varit betydligt värre om vi varit hemma när det hände. Usch, jag ryser vid den tanken.
Evelina: Kram tebax!

Kajsa sa...

Tack för kloka råd. Ska genast göra slag i saken och fota, fota, fota!