lördag 24 november 2012

Oh oh, orientering! Del 1

Ny kategori här på bloggen. Ja, rubriken talar ju för sig själv egentligen, men jag kände att jag vill särskilja ut och fokusera lite på mina relativt nyfunna intressen. Det kommer mera kategorier med andra ord.

Jahapp. Det här med orienteringen alltså. Innan i mitt liv har jag väl haft ungefär samma erfarenhet som de flesta. Några orienteringsrundor på friluftsdagen i skolan. Inget direkt pedagogiskt upplägg av lärararna mer än att de visade hur kompassen funkade. En klapp i rumpan ( eller nä kanske inte va) och sen iväg med er ungar! Tacka fasen att det är så många vuxna idag som tror att de verkligen inte kan orientera  -  med den upplevelsen i bagaget. Jag kommer ihåg att vi sprang jättelånga rundor och väldigt svåra. Nånstans på mitten blev vi alltid omsprungna av Henke som gick i parallellklassen (och som jag nåt år var lite kär i, hrm), och som var en "riktig" orienterare. Han sprang om och försvann lika fort, men vi hörde hur han fnös åt oss. Eller, nä. Han snöt nog bara ut lite snor, men det kändes som en fnysning.

Tillbaka till det där med det icke-pedagogiska upplägget. Men hur galet tänkte man på 80-talet?! Jag hoppas verkligen inte att det är så man gör i skolorna idag. Att skicka ut ungdomar på långa, svåra banor med en kompass och karta i handen utan nån vidare upplärning innan, det är ju som att skicka ut ungdomar i en segelbåt och bara berätta att repet heter tamp och att fören sitter fram. Hejdå och lycka till liksom...
Kompassen är ett hjälpmedel för att passa in kartan mot norr. I första hand. Sen läser man av naturen och jämför med kartbilden och på så sätt tar sig fram. Det är när naturen inte innehåller tillräckligt med tydliga tecken som man använder kompassen som ett komplement till att ta sig fram. Att bara gå på kompassen mellan två kontroller - det är ganska ovanligt.
Det är också så som man lär ungdomar idag. Man passar kartan mot norr, sen går man efter naturens ledstänger och riktmärken fram till kontrollen. I början är banorna upplagda efter väldigt tydliga ledstänger och riktmärken, som stigar, stigkorsningar, stora stenar och klara gränser mellan exv skog och åker. I takt med ålder ökar svårighetsgraderna och det blir färre och färre klara ledstänger och kontrollerna flyttas gradvis ut längre bort från stigarna.
Man bygger upp svårighetsgraden successivt. Man släpper inte iväg barnen själva i början och man lär sig karttecken efter hand.
Jag tror att väldigt många av de vuxna som idag hävdar att de inte kan orientera, bara har fel bild i huvudet: de ser sig själva mitt ute i ingenstans, vilse redan från början i en skog som bara innehåller träd (och inte en kotte att fråga ;)

Som sagt, många vuxna som idag inte tror att de klarar av orientering, har nog bara haft erfarenhet av att fått kliva in på helt fel svårighetsgrad. Mitt råd till de som vill börja orientera: åk till den lokala klubbens barnträning och häng på där. I vår klubb får de föräldrar som vill börja orientera vara med på barnträningen och arbeta sig uppåt i svårighetsgraderna, med hjälp av ledarna.

Det var så jag började. När Skruttafis började kunna springa utan oss föräldrar och istället sprang med en ledare som skuggade, ja då fanns det helt plötsligt tid över för mig att testa en bana själv. Sen anordnade klubben så kallad Motionsorientering, där man som vuxen kunde testa lite olika svåra banor och få lite hjälp vid behov. I flera, flera år innan hade jag varit lockad av att testa. Jag har alltid gillat att vara ute i skogen, det var jag mycket som barn. Mitt lokalsinne är om jag får skryta ruggigt bra och jag har lätt för att scanna in det jag ser och min kärlek till kartor är enorm. Så nånstans inombords visste jag nog att orientering skulle passa mig.
Så som sagt, efter många år av längtan efter att prova, så vågade jag ta steget: först via barnträningen, över motionsorienteringen och sen rakt in i hetluften.
Nu är jag fast!

Det går inte riktigt beskriva känslan där i skogen, vad det är som gör att jag formligen älskar det. Men det är nåt visst med kombinationen motion, karta och natur som blir nåt magiskt, helande och upplyftande. När jag är ute i skogen tappar jag all tidsuppfattning. När jag stämplar i mål och de ger mig tiden, blir jag alltid lika förvånad. Jag har verkligen ingen som helst aning eller känsla för hur lång tid det har tagit. Det kan vara 25 minuter, likaväl som 84. I vanliga fall är jag väldigt medveten om tiden, men inte när jag orienterar. Det är samma sak med MTB-cyklingen faktiskt.

Just nu är det lågsäsong för orientering, men under vinterhalvåret finns nattorientering. Inget för mig trodde jag, som är så mörkrädd. Oj, så fel jag hade! Men det skriver jag om i nästa inlägg under denna kategorin.


7 kommentarer:

LindaLottaPusing sa...

Ohlala för orientering. En extra plusfaktor är att vi är ett gäng i familjen som delar denna nyfunna passion. Jag som inte ens gillat att springa i drygt 35 år av mitt liv kan nu riktigt längta ut.

mamma mu & krax sa...

ja, det är ju t.o.m så roligt att vi gsmle har börjat springa... ja, hrrm alltså, åtminstone börjat röra benen något fortare än under gång.

mamma mu & krax sa...

Minsann har tangentbordet fått fnatt....

Kraxe sa...

Bra beskrivning av orienteringens tjusning.
Att vi som egentligen inte är så förtjusta i att springa gör det med sån glädje. Men upplevelsen av äventyret att ta sig fram till nästa kontroll, den euforiska känslan när man hittat den och viljan att hitta nästa är så fantastisk så man blir helt uppslukad.
Till er som inte provat på - gör ett försök, ni kommer inte att ångra er.

Anonym sa...

Helo ! Forex - Outwork чашкой чая получать удовлетворение от работы есть свободные деньги, пройти регистрацию forex [url=http://foxfox.ifxworld.com/]forex[/url]

Helena Engstrand sa...

Jag avskyr orientering. Är usel på det, springer vilse omedelbart. Kan bero på att jag aldrig fick den där utbildningen, men det kan också bero på att jag kan gå vilse på en fotbollsplan (eller i badrummet, som käre mannen säger). Då hjälper inte ens kartan skulle jag tro.

Nipe sa...

LindaLottaPusing: Passion är rätta ordet!
MammaMu: Jag tycker ni har fått bra drag under skorna :)
Kraxe: Kunde inte sagt det bättre själv!!
Anonym: Back to the USSR med dig
Helena: Vilse i badrummet, hahahha.