Tar tillbaka

Alltså...
Den där jäkla loggan, den fanns i tre varianter till. Say no more.

Julefrid?

Det var en snabb jul i år. Tillbaka till jobbet idag och tillbaka i stressen. Skit med.
Nä, det är inte jobbet som stressar mest. Det är allt annat som måste fixas denna veckan.
Ja, jag har en förmåga att ta på mig för mycket i orienteringsklubben, men det är ju roliga saker egentligen! Fixar med bilder till våra olika hemsidor och facebooksidor. Allt vore ju fixfilliklart och inte vore för att det alltid är nåt som strular. Just nu en inloggning som kommit på villovägar.  Sen en logotype som råkar finnas i två olika versioner!?  Alltså, sånt får ju strukturnissen i mig att få utslag, krupp och svårartad ilskhet.
Har tillbringat kvällen med att mailbomba övriga folk som kanske kan sitta på de rätta svaren.

Jaja, det blir nog bra det med, med tiden.

God Jul!

I år förnyar vi oss en smula. Löprunda på julafton och sen testar vi en ljummen sallad på butternutpumpa.
Det här är också året då jag bakar mandelmusslor för första gången, men med urgamla formar. De ärvde jag av min saknade mormor som tyvärr gick ur tiden för 12 år sen. På tiden att jag använder formarna, kan man tycka.
Ha en alldeles underbar julafton!

Fundersam

En intressant diskussion idag med en intressant person. Konstigt hur man kan ha ett djupt samtal med någon man aldrig ens träffat. Som man egentligen inte känner, fast ändå lite granna. Hur man kan öppna sig, men ändå inte känna att man blottar sig? Hur det kan berika. Hur tankar kan väckas.

Å du, du. Du är bra. Väldigt bra. Tvivla aldrig på det. Inte en sekund. Okej?

En liten tur

Fick med mig Pillerill och Silverräven på en liten cykeltur längs Blekingeleden idag.
Det var lite på tiden kände jag. Senast jag var på  leden var i juli när jag och Skruttafis gick fram till där vi startade idag.

Det blev inte så långt idag, runt en mil kanske? Start vid Listersjöns norra ände där det var lite teknikträning på stigen. Mycket rötter och Silverräven lyckades med nöd och näppe undvika att slå en volt över styret. Några vindfällen fick vi lyfta över och runt.
Efter det följde en lång bit med grusvägsrally. Vägen går precis vid sjön, så det var fin utsikt.
Vid Skärsviken (där vi fikade för tre helger sen) går leden in i skogen igen. Några trasiga och snorhala broar över diken och sen en riktigt rejäl uppförsbacke.
När vi kommit ur på vägen igen gick det ganska fort till bilen som vi parkerat vid slutpunkten. Här tog vi fram lite varm saft och satt i bakluckan och njöt en stund.
En perfekt runda faktiskt. Etappen efter verkar bli lite ner rakt ut i skogen, så det får nog bli med vandrarkängorna på.

Moloken

Och så var det fredag igen. Veckan gick långsamt, men ändå alldeles för fort.
Idag slutade min närmaste kollega, vi kan kalla honom för Seglargossen.
Skit.
Ja, det är väl ungefär allt jag har ork att säga om det. Denna omgången som kollegor (läs här så fattar du vad jag menar med denna omgången), så var vi nästankollegor i ett halvår. Det har varit ett helt fantastiskt halvår. Maken till bättre kollega har jag nog aldrig träffat på. Jo, det har jag och det är M och hon känner precis som jag om Seglargossen. Vi tre har väl aldrig lyckats vara på samma ställe samtidigt, men ändå varit kollegor eller nästankollegor i olika konstellationer genom åren och gillar varandra skarpt.

Idag hissade Seglargossen sina segel och drog på nya äventyr, i storstaden. Med minsta möjliga marginal klarade jag mig från att börja böla innan han lämnat kontoret. Känner mig oerhört övergiven faktiskt. Inser mer och mer hur beroende jag är av att ha kollegor jag gillar och som jag kan samarbeta bra med runt omkring mig. Kollegor med samma typ av humor, som kan blanda allvar och skratt på ett positivt, energigivande sätt. Utan det -  ingen drivkraft alls.

Så idag, moloken. Det kommer säkert nåt gott ur detta med, det brukar det ju göra. Men just nu har jag lite svårt att se det.

Rain check på äventyr

Det där lilla äventyret med termos varje söndag i december, tja det bidde inte riktigt av idag.
Grötfest med klubben och sen firande av bästa syrramonstret, omkullkastade alla möjligheter. Jag sörjer väl inte så mycket för det, vi hade en fin dag med massor med god mat (som alltid när hon syrran är i köket).
Vi lyckades i alla fall klämma in en promenad till bilverkstaden för att hämta ut en av bilarna. På halva vägen dit ligger flygplatsen, men mer spännande än så blev det nog inte.

Jag tänkte istället ta tillfället i akt att tipsa om ett mycket enkelt fixat mikroäventyr för småfolk. Förr om åren var jag ledare i Friluftsfrämjandet och hade tillsammans med en kompis en liten söt grupp. De gick (kröp) från Skogsknoppar, Skogsknyttar, via Mullebarn till stora Strövare. När de var Knoppar och Knyttar hade vi ibland detta äventyr, som alltid var lika uppskattat. Enkelt och roligt.
Material som behövs är:
En hiskeligt långt snöre
En toarulle
Ett styck småfolk

Snöres fästes helt sonika i ett träd och sen trär man på toarullen. Tråden kan man se dra ut i naturen, runt en trädstam, förbi en sten,över en liten stock och kanske till och mer över en liten bäck. Den andra änden på tråden fäster man till slut i ett annat träd.
Småfolket får sen hålla i trådrullen och följa tråden tills den tar slut.
Garanterat skojsigt och i änden på tråden kan ju fikakorgen stå.

Miss you

Vill ut i skogen. Nu, typ.
Just nu är det mycket som ska göras under de å timmarna som det är ljust ute. I morgon hade jag planerat en MTB-runda på Blekingeleden, med dotter och termos med varmt dryck.
Hoppsan, hade sett fel i kalendern - vi har visst barnkalas då för Pillerill.
Funderade över alternativet att jag och Skruttan cyklar i alla fall.
Hoppsan, hade missat det där med att köpa julklappar.
Så, kära skog. Vi ses kanske inte i morgon, men snart. Mycket snart.

I väntan på vintern

Ingen vinter än. Den kommer väl kanske så småningom. Hoppas det i alla fall. Det var länge sen jag åkte längdskidor, alldeles för länge sen. För några år sen nötte jag nästan hål i snön uppe vid elljusspåret.
I väntan på snön och isarna, kan vi ju alltid njuta av den här bilden, som inte togs igår direkt. Mitten 70-tal och platsen är Skinnskatteberg, där jag bodde mina två första år.

Varken innebandy eller hacker

Jajaja. Jag blir inte klok på hur jag får bilden i rubriken att fylla ut hela ramen. Kan i och för sig ta bort ramen, men jag gillar ramarna runt fotona. Blogger lämnar en hel del att önska, så även mina kunskaper i kodning. Wordpress kanske? Orka byta, liksom. Det får vara så här. Skitsamma.

Lapporten är fin ändå, tycker jag.

Mikroäventyr - plan B

Planen för dagen var som följer:

1. Sovmorgon - check på den.
2. En snabbis på stan för att fixa ett galler till skridskohjälm - check på den.
3. Julbord  - check på den
4. Bandyträning för första gången ever! Med varm dryck i termos.  Inte nån check på den.

Bandyn blev inställd pga blåsten. Vi hade förberett oss noga, jag och Skruttafisan. Packat allt, skruvat på ett galler och letat förgäves efter ett annat. Hittat knäskydd. Peppat oss. Preppat oss med termosar med varm saft- för det här skulle ju sannerligen bli ett äventyr, i enlighet med utmaningen hos Katrin.
Träna bandy, för första gången vid 43,5 års ålder... Hujedamig. Såg fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Lätt pirrigt.
Vilket antiklimax när SMSet kom och det var inställt. Vad gör vi nu då? Termosarna då? Vad hittar vi på nu?

Tja, en får ju inte vara dum. Var planen mikroäventyr, så var det. På vägen hem körde vi upp på Bryggareberget i Karlskrona och spanade in stan by night. Barnen hade inte varit där på kvällstid innan. Det blåste halv storm, så det var sannerligen ett äventyr att gå ut ur bilen och ta några foton med mobilen.
Efter de kalla minuterna ute var det väldigt passligt att dricka varm saft från termosarna. En väldigt lyckad plan B.  Förresten, tror ni vi hade kommit ihåg att ta muggar med oss?

Helt enligt tradition

För fjärde året i rad har vi ätit julbord på Stufvenäs gästgiveri utanför Kalmar. Gott och mättande.
Som traditionen bjuder har barnen gått upp till barnpassningen och vi vuxna har intagit sofforna i korridoren.
Så jäkla gött att lägga sig i horisontalläge en stund innan bilfärden hem.

Ja, varför inte?

Dagens Pillerill

Man kan ju inte vara bra på allt

Under lågsäsong roar sig orienteringsklubben med lite annat, exempelvis innebandy.
Varje fredag är det spel på kul i en timme.
Det är ganska lätt att konstatera att just innebandy inte är nåt jag behöver satsa på.
Missade bollen fler gånger än jag träffade.
Skit samma, roligt var det i alla fall.

En bra start

Lyckades pricka in en fantastisk soluppgång nere vid havet idag, på väg till jobbet.

Äventyr utanför dörren

Katrin som har bloggen Katrins Äventyr, manar till mikroäventyr på söndagarna i december. Att i all enkelhet fylla en termos och bege sig ut på litet äventyr.
Så påpassligt då att vi behövde lite frisk luft i söndags!
I all hast packas en termos med varm choklad, en med te och en med kaffe (varför enas liksom), samt lite fikabröd.
Vi åker till Listersjön norr om Ronneby och inser att det var minsann inte igår vi var där sist. Barnen har ingen aning om att här ens låg en sjö. Hm, med andra ord är det mer än 13 år sen sist. Så nära hemma, men uppenbarligen så långt borta ändå.
Listersjön är en väldigt flikig sjö, med många vikar. En underbar sjö att åka långfärdsskridskor på av just den anledningen. Det tar många timmar att åka runt hela och det är en väldigt varierande tur, som även innehåller lite pulshöjning på mitten där isen alltid är svag.
Nu ligger temperaturen en bra bit över nollan, så någon is är det inte tal om direkt. Nästan badbart, skulle jag nästan kunna drista mig till att säga.

Vi kör till Skärsviken i södra änden, som är en ganska bred vik, med fin sandstrand. Blekingeleden går förbi här och är finns grillplats, vindskydd och dass. Ett fint utflyktsmål alltså.

Uppkrupna i vindskyddet tar vi fram fikat och inser att några muggar packade vi aldrig. Vilken tur att termosarna har muggar i toppen!

En snabb fika och alla är rörande överens om att sånt här gör vi alldeles för sällan.
På vägen hem är solen redan på väg ner och ett helt magiskt ljus silar mellan trädstammarna.

Siktet inställt

Vinterstämningen har inte riktigt infunnit sig än. Visst, vi hade lite snö förra helgen som låg några dagar. Men nej, nu är det sådär varmt igen. Känns ungefär som samma väder nu som vi hade under O-ringen i Borås i somras. Mössa och vantar på kvällen men inte på dagen.
Jaja, det reder sig nog snart.

Jag blickar framåt, förbi julen och siktar in mig på Lofsdalen. Here we come, baby!
Alltså, denna lilla lilla skidort, som tog mig med storm. Fullständigt.
Vi har varit där tre gånger innan, tre heldagar som en utflykt från Idre Fjäll. Denna gången blir det en hel vecka, och vi släpar även med oss syster Linda Lotta Pusing med familj. Hoppas de kommer gilla det lika mycket som vi. Hoppas.

Ooops, I kind of did it again!

Tro't eller ej, men i onsdags kom jag iväg till gymmet igen. Två veckor på raken, minsann *trumvirvel*

Det är inte klokt vad bra jag känner mig. Och svag. Göta Petter vad svag jag är lite här och där. Denna gången var det fokus på rygg. Ojdå. Ajdå.

Nu håller vi alla tummarna för att jag lyckas pallra mig dit även nästa vecka.

Underbara skog

Du ger mig blöta skor och trötta ben. Du bjuder frikostigt på både älglöss och fästingar. Du hotar mig med pulshöjande träffar med sicksack-randiga djur, vildsvin och en å annan älg. Du fäller mig till marken ibland. Du är läskig när solen dalar. Du sticks, rivs och är lite allmänt taggig. Du är obarmhärtigt risig på dina ställen.
Men vet du? Det gör inget. Jag förlåter dig  för allt. Alltid.
Tack för din mossa. Tack för din friska luft. Tack för doften av kåda och barr. Tack för solljus som silas mellan stammarna. Tack för blåbär och svamp. Tack för bergshällar och  klippblock. Tack för porlande bäckar. Tack för fågelkvitter. Tack för fikapaus under en gran. Tack för löprundor i grön storskog.

Tack för all energi du ger mig.

Plötsligt händer det!

Idag fick jag tummen ur och åkte ner till gymmet!  Bara det faktumet att jag kom dit gjorde ju halva min dag.

Ett avklarat pass senare, inser jag att en hel del muskler inte använts nämnvärt sen jag var där sist, vilket var i mars nån gång. Det var på tiden, med andra ord.
Även om det var rejält stelt och så i många muskelgrupper och leder, så var min ack så svaga bål faktiskt riktigt med på noterna idag. Alltså, fatta lättnaden! Jag var övertygad om att få backa bak till ruta ett igen, men det räcker kanske med halvvägs dit?
Nu, nu kommer det svåraste - att gå dit igen...