Om att göra slut

För ungefär ett år sen gjorde jag slut. Avslutade en relation som bara tryckte ner mig i skorna.

Gjorde slut på en relation till förmån för en ny.

Jag pratar om min frisör.

Min exfrisör gjorde inget annat än att klaga på mig. Varje gång jag var där klagade hon på mitt hår, på hur jag skötte det, på de produkter jag använde, på hur jag hade det uppsatt, på ALLT.

Hon gjorde sig lustig över att jag alltid blundar hos frissan. Jag förklarade mer än en gång att det berodde dels på att det är olustigt att titta mig i spegeln utan glasögon och dels för att det är skönt att efter en arbetsdag bara sitta i lugn och ro och blunda.

Några månader innan jag slutade gå dit fick hon en kompanjon som hon utan att fråga började boka in mig hos. Denna nya tjej ärvde traditionen att håna mig för blundandet och var dessutom i mitt tycke ganska slarvig på att klippa.

Jaha, och? Varför slutade jag inte tidigare då? Det är ju bara att byta, som maken sa massor med gånger.

Men, jag är ju kvinna, ingen maskin. Vi är ju såna eller hur? Vi ska älta och fundera och skämmas lite för att vi värnar om oss själva. Man vill ju inte göra frisören lessen om man slutar. Hur knäppt tänkt är inte det? Hon gjorde ju mig lessen varje gång jag var där.

Till slut tog jag mod till mig och dumpade henne.

Bokade helt sonika av min förestående klipptid och ringde till ett annat ställe. Nåväl, inte helt sonika, min kära vän och kollega Malin hejade på mig från andra sidan bordet (läs: sparkade mig i arslet).

Så sen ett år tillbaka går jag till världens bästa frisör (i alla fall för mig). Varje gång jag kommer får jag sitta i en massagestol och få håret tvättat och hårbotten masserat. Hon klipper bra, pratar lagom mycket, klagar inte nånting, stylar håret väldigt fint och framförallt så är hon väldigt tålmodig med att jag glömmer tiden ibland.

Ibland är det väldigt lite som behövs för vardagslycka!