Påtvingad vilodag

I går cyklade jag en rejäl runda med cykeln. Med kärran bakom såklart. Rundan sträckte sig till Maxi, nedför dit och uppför hem. På tillbakavägen var det alltså uppför, det var givetvis motvind och i kärran fanns juice, yoghurt, socker, toapapper, blöjor, smör, morötter och lite andra grejor. Tungt med andra ord. Nu är ju inte Nipe alltid en vis kvinna, så jag trampade på rejält, glad i hågen. Första lååånga sega backen tog jag av bara farten. Lycklig över att cyklat hela utan att gå tog jag nästa backe med. Sista stora backen gick jag dock i rask takt.

Därefter drog stora stressen igång. Det duschades, hämtades barn, handlades gympaskor, lunchades hos kompis med alla vilddjuren lekandes, kissandes, bajsandes, bråkandes i en salig röra. Efter den pärsen blev det riktigt körigt, vi lämnar det med att konstatera att det involverade två kissenödiga barn, en buss som nästan missades, en make med andan i halsen, två bilar som stod lustigt parkerade och en bilbarnstol som saknades. Efter detta krönte jag det hela med att gå en powerwalk i skogen i vansinnigt tempo med lika stressad kompis och Pillerill i barnvagnen. Nånstans där tog väl jag slut kan man säga.

Resten av kvällen försvann i soffan. Inte ens spikmattan kunde få ner mig i normalt läge igen.

Idag har därför varit vilodag. Tillbringade min lediga tid med att sova.

Den planerade powerwalken idag fick ställas in.

Så kan det vara. Man är tydligen inte immun mot stress bara för att man är ledig.