tisdag 12 januari 2010

Fem år sen


Nu är det drygt fem år sen Gudrun drog fram.
Gudrun har en konstig plats i mitt sinne. Å ena sidan eggar hon mig. Har alltid varit fascinerad av naturfenomen. Vilken kraft, vilken tillrättavisning av oss människor - vi är ganska små i sammanhanget trots allt. Resultatet av hennes framfart var på ett sätt magnifik och det var onekligen häftigt att fått uppleva den stormfällda skogen.Den där stormen var nåt i hästväg verkligen. Jag satt själv bara i utkanten av den, men milde vad det blåste även här. Hemma i byn var de utan ström i 7,5 vecka. Det blir väldigt mörkt på landet utan el, men man kan klappa katten även i skummet och TV klarar man sig utan.
Men sen finns den andra sidan. För helvete, Gudrun! Du gjorde så en tant i grannbyn dog. Hon gick vilse på sin egen mark, mark som hon kunnat utan och innan sen hon var ung. Du sopade bort det vackra i bygden, du förvandlade det till ett månlandskap som inte kommer återhämta sig förrän om flera generationer. Den underbara trollskogen nedanför mina föräldrars gård är borta. Jag får aldrig mer gå där och känna barndomens vingslag. Du tog bort tjusningen med skogen, ja, det är inte lätt att gå i en skog som inte finns längre, som består av rotvältor och spår efter uppröjningen.

Men visst, i förhållande till vad tsunamin ställde till med två veckor tidigare, så ska jag inte klaga egentligen. Det var bara skog.
Minnena av barndomen och turerna i skogen, kan ingen vind i världen ta i från mig. Men det stör mig att jag inte kan gå hemma i skogen och visa mina barn var trollen bor.

8 kommentarer:

Evelina sa...

Mmm den där Gudrun hon ställde allt till det! Fast jag märkte varken av tsunamin eller Gudrun för jag bodde ju i Kanada och där hade de fullt upp med Katrina! Inte för att hon nådde så högt upp men det var på nyheterna en hel del.

stort och smått sa...

Gudrun ja. Vi bodde i radhuset då och det låg i en sänka, så vi märkte knappt av stormen! Ljuset blinkade ett par gånger bara.
Men vid vårt torp, där fick vi ett extra kalhygge och milsvid utsikt tack vare Gudrun!
Jag gillar också naturfenomen! Helst känslan av att ingen människa rår på det!

♥ Carina ♥ sa...

Vilka krafter naturen har. Jag gillar absolut INTE när det blåser.
Jag får en olustkänsla, nä usch!!
Vi får verkligen hoppas att en storm av den storleken aldrig kommer igen!
Kram

milla sa...

Usch ja, fast vi är glada över att vi själva hann att avverka 2 st stora björkar som vi troligen hade fått i sängen annars.
Men visst är det mäktigt & skrämmande på samma gång. Milla

CharmKatti sa...

Naturen är helt otrolig, på många sätt. Skrämmande men samtidigt väldigt fascinerande. Och att tsunamin bara var två veckor tidigare, det är svårt att föreställa sig allt elände. Man förstår nog bara om är mitt i det. Så jag menar med stormen, det kan man ju bara sätta i perspektiv till sig själv. Så självklart får man tycka illa om Gudrun och vad den gjorde.
Kram
Katti

Madlar sa...

Man ska aldrig ta något för givet, inte ens en gammal storskog som funnits i evigheter. Gudrun var en påminnelse om vår utsatthet i teknikstyrd vardag.

Nilla sa...

Usch ja! Jag tog en promenad i min barndoms skog... Allt var så förändrat och jag hittade nästan inte tillbaka hem, kände inte igen mig längre... Trist när det blir så.

nipe sa...

Evelina: Ja, Katrina fick ju lilla Gudrun att framstå som en liten fjärt...
Agneta: Mina föräldrar har alltid sagt att det var så mörkt på landet, det fixade Gudrun ;-)
Carina: Jag tycker det är häftigt med stormar, men det får ju vara lite lagom. Släktingar till min kusin fastnade med bilen och fick stå under en gran och krama den, halva stormnatten. Det skulle jag INTE vilja uppleva, fy.
Milla: Nä, få dem i sovrummet, fy attan. Min kusin med sambo som bor i min farmors gamla hus, hade ett träd som föll precis bredvid knuten. De hörde inte ens det, eftersom det dånade så hemskt av vinden.
CharmKatti: Ja, tsunamin gjorde ju att man tog Gudrun ganska bra. Fy f-n vad fruktansvärt det måste varit att uppleva den...
Madlar: Jo, visst är det så! Man inser ju hur liten man är, och hur lite vi kan styra själva, även om vi gärna vill tro motsatsen.
Nilla: Första helgen efter stormen var vi hemma med vatten etc, om nån hade släppt av mig där på grusvägen en kilometer från mitt barndomshem, hade jag aldig gissat vart jag befann mig...