Utöver pussel och kartor, finns det en företeelse som kickar igång mig totalt.
Vattenrutschkanor...
När vi närmar oss ett vattenland, då krymper min mentala ålder drastiskt.
Här ska åkas kanooooooooorr....
Förstår faktiskt inte riktigt varför, för karuseller och berg- och dalbanor har den motsatta effekten. Jag fixar knappt nyckelpigan. Bergbanan på Liseberg kan få mig att gråta, bara genom att titta på den.
Flume Ridern? Helst inte, om jag inte måste.
Balder? Hahahaha, skulle inte tro det va? Varför?
Men vattenrutschkana, jajamen!
Vilken tur för mig att varken maken eller Skruttafis är särskilt nödbedda heller. Pillerill har precis förstått tjusningen, men har väl inte riktigt fått åldern inne.
Numera planeras semestern efter vilka vattenland som finns i närheten.
Idag hittade jag det här stället, bara en timme söder om Berlin. Måste testas.
Annars är väl ett favoritställe det på bilden. I den svarta rutschkanan ser man absolut ingenting. Blir man lite skramsen, kan man alltid skråla Helan går för full hals, den räcker precis hela vägen ner.
1 kommentar:
Ha ha, härligt!
Man ska vårda barnet inom sig :-)
Skicka en kommentar