Till en början var det som ett spännande äventyr.
När vi skulle svänga in på grusvägen och inte riktigt kunde orientera oss.
När vi kom hem med vatten, batterier och lampolja till föräldrarhemmet och i retur fick med oss älgkött, bär och grönsaker till en elgaranterad frys.
Uppsluppna gick vi runt och tittade på förödelsen, fotograferade rotvältor och bortblåsta friggebodar.
Det var en mysig helg. Hela familjen samlad i det kalla huset med tända ljus överallt.
Det var en rolig helg. Jo, vi skrattade mycket den helgen.
Galghumorn kom fram.
Mycket av föräldrarnas skog hade blåst ner, men what the hell? Det var inte mycket om man jämförde med grannarna. Försäkringen täckte en hel del och ekonomiskt var det bara illa, inte katastrofalt.
Jo verkligen ett äventyr. Folket hemma i byn berättade sina historier om hur takpannorna flög, vinden dånade och om hur man inte ens kände igen sig på sin egen gård.
Det roade oss, piggade upp våra vintertrötta själar.
Men det var ju bara i början.
Sen kom verkligheten ikapp.
Undan för undan. Litet i taget.
Fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar