Äventyr utanför dörren

Katrin som har bloggen Katrins Äventyr, manar till mikroäventyr på söndagarna i december. Att i all enkelhet fylla en termos och bege sig ut på litet äventyr.
Så påpassligt då att vi behövde lite frisk luft i söndags!
I all hast packas en termos med varm choklad, en med te och en med kaffe (varför enas liksom), samt lite fikabröd.
Vi åker till Listersjön norr om Ronneby och inser att det var minsann inte igår vi var där sist. Barnen har ingen aning om att här ens låg en sjö. Hm, med andra ord är det mer än 13 år sen sist. Så nära hemma, men uppenbarligen så långt borta ändå.
Listersjön är en väldigt flikig sjö, med många vikar. En underbar sjö att åka långfärdsskridskor på av just den anledningen. Det tar många timmar att åka runt hela och det är en väldigt varierande tur, som även innehåller lite pulshöjning på mitten där isen alltid är svag.
Nu ligger temperaturen en bra bit över nollan, så någon is är det inte tal om direkt. Nästan badbart, skulle jag nästan kunna drista mig till att säga.

Vi kör till Skärsviken i södra änden, som är en ganska bred vik, med fin sandstrand. Blekingeleden går förbi här och är finns grillplats, vindskydd och dass. Ett fint utflyktsmål alltså.

Uppkrupna i vindskyddet tar vi fram fikat och inser att några muggar packade vi aldrig. Vilken tur att termosarna har muggar i toppen!

En snabb fika och alla är rörande överens om att sånt här gör vi alldeles för sällan.
På vägen hem är solen redan på väg ner och ett helt magiskt ljus silar mellan trädstammarna.

Siktet inställt

Vinterstämningen har inte riktigt infunnit sig än. Visst, vi hade lite snö förra helgen som låg några dagar. Men nej, nu är det sådär varmt igen. Känns ungefär som samma väder nu som vi hade under O-ringen i Borås i somras. Mössa och vantar på kvällen men inte på dagen.
Jaja, det reder sig nog snart.

Jag blickar framåt, förbi julen och siktar in mig på Lofsdalen. Here we come, baby!
Alltså, denna lilla lilla skidort, som tog mig med storm. Fullständigt.
Vi har varit där tre gånger innan, tre heldagar som en utflykt från Idre Fjäll. Denna gången blir det en hel vecka, och vi släpar även med oss syster Linda Lotta Pusing med familj. Hoppas de kommer gilla det lika mycket som vi. Hoppas.

Ooops, I kind of did it again!

Tro't eller ej, men i onsdags kom jag iväg till gymmet igen. Två veckor på raken, minsann *trumvirvel*

Det är inte klokt vad bra jag känner mig. Och svag. Göta Petter vad svag jag är lite här och där. Denna gången var det fokus på rygg. Ojdå. Ajdå.

Nu håller vi alla tummarna för att jag lyckas pallra mig dit även nästa vecka.

Underbara skog

Du ger mig blöta skor och trötta ben. Du bjuder frikostigt på både älglöss och fästingar. Du hotar mig med pulshöjande träffar med sicksack-randiga djur, vildsvin och en å annan älg. Du fäller mig till marken ibland. Du är läskig när solen dalar. Du sticks, rivs och är lite allmänt taggig. Du är obarmhärtigt risig på dina ställen.
Men vet du? Det gör inget. Jag förlåter dig  för allt. Alltid.
Tack för din mossa. Tack för din friska luft. Tack för doften av kåda och barr. Tack för solljus som silas mellan stammarna. Tack för blåbär och svamp. Tack för bergshällar och  klippblock. Tack för porlande bäckar. Tack för fågelkvitter. Tack för fikapaus under en gran. Tack för löprundor i grön storskog.

Tack för all energi du ger mig.

Plötsligt händer det!

Idag fick jag tummen ur och åkte ner till gymmet!  Bara det faktumet att jag kom dit gjorde ju halva min dag.

Ett avklarat pass senare, inser jag att en hel del muskler inte använts nämnvärt sen jag var där sist, vilket var i mars nån gång. Det var på tiden, med andra ord.
Även om det var rejält stelt och så i många muskelgrupper och leder, så var min ack så svaga bål faktiskt riktigt med på noterna idag. Alltså, fatta lättnaden! Jag var övertygad om att få backa bak till ruta ett igen, men det räcker kanske med halvvägs dit?
Nu, nu kommer det svåraste - att gå dit igen...

Nu börjar det, nu börjar det!

Vi har äntligen bokat boende under Swiss O-week, som äger rum i St. Moritz till sommaren!
Nu börjar det bli lite mer konkret, det där att vi faktiskt ska åka dit.
Just ja, en var det ju det  där med backintervallerna ja, de skulle ju också göras...
I väntan på träningslusten, njuter jag lite av inspirationsbilder från när vi var i Bayern 2013.

Je suis désolé

Vidriga bilder som förmedlas via media i natt och i dag.

 



 

Jag vet var deras brevlåda bor

För några helger sen var vi på orienteringstävling. Inget nytt under solen där...
Men, när vi körde hem konstaterade vi att ingen av oss fått några älgflugor på oss.
Ah, nu är den säsongen över, äntligen! Vad skönt att de är borta nu!

Hm.
Nä, så bra var det inte. Jag vet var de bor. Där var jag igår.
Nästa helg har vi klubbmästerskap och jag är banläggare/tävlingsarrangör.
Igår drog jag med mina föräldrar ut i skogen för att reka banorna. Det tog fyra timmar inklusive en paus med medhavd lunch.
Det var fyra timmars konstant plockande av älgflugor. Plockade nog 100 st.
När jag körde hem - plockade älgflugor
Hemma vid köksbordet - plockade älgflugor
Klädde av mig vid duschen - två i BHn
Duschade - plockade älgflugor
Chillade i soffan - plockade älgflugor
Kollade över banorna igen - hittar en som kommit in i plastfickan på kartan
Helt galet.

Tur att skogen där uppe där tävlingen ska vara är så himla fin, det uppvägde. Kanske en av de finaste platserna jag sett häromkring.

Mest oflyt faktiskt

Just nu gungar inte mycket i takt här. Träningslusten lyser med sin frånvaro. På jobbet är det lite meckigt och där finns inget flyt alls. Jag har tusen idéer jag vill göra, men när det finns tid är motivationen bortblåst. I skogen har jag tappat allt känns det som. Igår klarade jag fan inte ens att hålla mig på benen (tar man vanliga gympaskor och går över mossiga klipphällar så...) utan drog dit och slog mig både fysiskt och psykiskt. Stukad självkänsla, blodutgjutelse och blöt in på bara skinnet. Försöker rodda ihop en tävling men inser att jag inte hinner fixa allt i dagsljus som måste fixas i dagsljus. Hittar inte det jag söker.

Jamen, va fasen! Jag måste komma ur de här hjulspåren och hitta nya.
En handlingsplan. Ett himmelrike för en handlingsplan!
En fet spark i arslet kan kanske funka det med.
Vi börjar med en veckomatsedel, bara det tar bort en stor energitjuv.

Höststorm sökes

Vi delar mentalt och verbalt in vår trädgård i olika delar efter vilka träd som finns var.
Stopp, förresten. Vi backar lite här och lägger in lite information för den oinvigde:
Vi äger en villatomt i ett litet samhälle. Just den här tomten är lite, hur ska jag säga... överdimensionerad. Tomtytan är på sisådär dryga 5300 kvm. Eftersom vi bor tättbebyggt så är det också en villatomt och inte en vildmarkstomt, så park är nog ett bra beskrivande ord. Vi har en park. I parken finns en bra bit över 100 träd.
Om det kan man säga mycket både fina och fula ord, men inte idag.
Tillbaka till de olika delarna i trädgården.
Varje år faller löven. I lönndungen blir det (trots gallringsarbete) massor med löv som lägger sig som en tjock matta.  "Det är bara att klippa sönder med åkgräsklipparen", säger vänliga själar. Nice try, säger vi efter att ha försökt och det var så tjockt så vi bara puttade alla löven framför klipparen.
Där i lönndungen räfsar vi varje år, följaktligen. Det gjorde familjen i helgen.
Björkdungens löv brukar vi kunna köra över med klipparen. Fruktträdsdungen räfsar vi, mest för att det ser ganska vårdat ut. Bokdungen har inte fällt alla sina löv än. En del hamnar hos grannen som de så snällt sen räfsar övertillbaka till vår sida häcken. En del hamnar på gatans vändplats så de brukar vi ta upp med snöskyffeln faktiskt.  Resten hamnar i vår gräsmatta och på uppfarten. Men som sagt, de har inte ramlat av alla än, så just nu kan man sparka kring i löven om man önskar.

Sen har vi ekdungen. Många säger att "eklöv måste man räfsa bort - de förmultnar inte". Men vi har aldrig nånsin behövt räfsa ekdungen? Det har inte varit så många löv och de verkar ha förmultnat?
Den där dungen har känts som en liten arbetsfri zon. Inget bekymmer.

I år ser det ut så här. Vad har hänt? Det är ju helt fullt av löv både på marken och på ekarna. Ett tjockt lager redan and more to come, liksom.

Funderar en sväng över detta tills jag inser... Fint höstväder - ingen blåst.
Så, höststormar - kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Lugnt

En lugn helg. Inget bokat.

Det hör inte till vanligheterna och då uppskattar man det än mer tror jag.
Höstat i trädgården. Långpromenad. Småfix.

Halloween samma dag som Alla helgona... Alltså, nej.  Barn och vuxna som klär ut sig till de mest vidriga skapelser. Så mycket blod, så mycket inälvor (?!) rent ut sagt. Vad är det för fel på pumpor och lite spökmaränger? Sen när blev det zombie möter slakthus? Ursäkta den bakåtsträvande moraltanten här, men jag tycker vi har tappat greppet.

Nu startar den mörka delen av året på allvar. Nu behöver vi ljus.
Och till min vän som fått tända ljus för sin djupt älskade och saknade partner i helgen: du är i mina tankar.

 

Jag reser mig igen som han sa

Migrän + orienteringstävling är ingen bra kombination. Visst, jag tog mig upp ur sängen. Jag tog en cocktail med huvudvärkstabletter och massor med vatten och mat. Jag åkte till Jönköping och bytte om.
Jag startade, tog min karta och tänkte gå till första kontrollen och sen i mål. Jag ångrade mig (självklart) och tog mig runt banan och in i mål. Jag gjorde allt det där. Jag fullföljde.
Men jag orienterade fan inte som jag brukar, det gjorde jag INTE.

Glömde helt enkelt det där faktumet att postmigrän är man inte så smart. Hjärnan står liksom lite på vänt.
Enligt kartan ska jag gå rakt fram utan att förflytta mig uppåt i terrängen. Stånkar och pustar upp för en brant backe. Inser inte att de där två meningarna inte ska vara ihop. Jag skulle ju inte förflytta mig uppåt - varför gör jag då just det?

Dagen efter ännu värre... I särklass den sämsta orienteringsinsatsen jag gjort.
Om man går fel och kommer fram till att man gått käpprätt åt hel hål - då är det liksom inte läge att chansa lite till. Då är det istället läge för att ta upp kompassen som jag haft i fickan och bli extremt noggrann. Inte tänka: nämen nu har jag ju gått så himla tosigt att nu kan jag ju inte göra mer fel.
Det kan man. Uppenbarligen.

På väg mot 4an går jag nästan 90 grader fel och kommer fram till ett hus där jag upptäcker felet. Ska ta mig tillbaka på rätt spår och tar ingen kompassriktning utan går fel igen, nästan 90 grader igen. Låååång omväg.

Oerhört trist sen att kolla i Winsplit och inse att den 20 minutersbommen förmodligen kostade mig en andraplats. En andraplats som verkligen inte varit förtjänad, men ändå lite skoj att få.
Jajaja. Undras om jag lärde mig nåt på dettta? Förmodligen inte.

Ja vi får väl se, helt enkelt

Tanken var att åka till Smålandskaveln och springa sig lite trött i skogen. En nattsträcka ikväll och en dagsträcka imorgon  för min del och bara dagsträckor för resten av familjen.
Vaknade imorse med migrän... Var på after work igår men med tanke på det sparsamma alkoholintaget så är det nog inte boven i dramat. Tror mer på en spänd nacke.
Hur som. Den där tidiga avfärden till Jönköping kom av sig.
Eventuellt åker jag dit och startar och går några kontroller i alla fall. Ej start är tråkigt, felsämplat är bättre.
Först lite mer vila och vätska.

Hej Bullen.

Jag har inte klippt mig sen tidigt i våras nån gång.
Det känns som om det är dags snart. Men min frisör är mammaledig. Hur ska jag göra nu?

Och som vanligt är det inte kossan på bilden som skrivit brevet.

Ett bra val

Vad passar bättre en måndag än lite länkkärlek tillsammans med roliga nyheter?

Den här uppenbarligen grymt kompetenta kvinna har fått ett nytt jobb! Och inte vilket jobb som helst utan ett riktigt drömjobb (om man gillar ord och bild ihop med världens bästa sport  - orientering).
Idag börjar hon på Skogssport och jag lyfter hatten och säger: Grattis Skogssport och Grattis Lina!

Men alltså, kolla in hennes bilder! Utomhusidrottsporr rakt av.

Skumögd

Det är ju inte så att undertecknad är 25 längre. Ett tydligt tecken på det är att jag börjar bli skumögd, alltså får svårare att se när det är lite sämre belysning.
Vårt vardagsrum  har helt galet dålig belysning faktiskt. Jag tänder alla lampor där är, men inte fasen ser jag det jag vill se i alla fall.
Igår hade vi en ledig lördag, inget inbokat. Det hör inte till vanligheterna.
Vi köpte lampa. En lampa med sex ljuskällor. Nu jäklar.
Så. Himla. Bra.
Äntligen! Det varde ljus!

Idag gick jag och Skruttafis runt Svalemålaleden, en liten vandringsled längs med kusten. Fint och ljust.

Utanför fönstret

Sen jag kom hem från min lilla snoriga roadtrip till Kalmar har jag knappt lämnat vardagsrummet. Antingen snorar jag i soffan framför nån dokumentär på viaplay eller så pusslar jag. Trist.
Men igår tittade jag ut och kände mig tvungen att gå ut i pergolan och ta detta kortet. Älskar pergolan!

Det bidde en tumme, ungefär

Tre fjärdedelar av familjen åkte med klubben till Stockholm och 25-manna.
Den sista fjärdedelen, ja hon tänkte sig en liten helg med egentid deluxe.
Så här var planen:

Fredag eftermiddag: köra direkt från jobbet till Kalmar och Clarion Packhuset. Ta en liten shoppingtur innan affärerna stänger. Eventuellt gå en runda till slottet och fotografera lite.
Äta på hotellet ( ingår i priset vilket ju är helt galet bra!). Därefter tappa upp ett varmt  bad i badkaret. Lägga en ansiktsmask, ta inpackning i håret, klippa och måla tånaglarna. Lyssna på en bra podd och dricka nåt gott. Avsluta med hudlotion. Sova i en evighet i skön säng.

Lördag: Gå upp tidigt. Ta en promenad runt stan och fotografera. Njuta av hotellfrukosten. Gå ut på stan lagom till affärerna öppnar och shoppa loss och bocka av en lång shoppinglista.
På eftermiddagen köra till Ikea och Bauhaus och fortsätta bocka av den där listan.
Köpa lite gottigheter och köra hemåt. Ta en omväg hem och fotografera lite på diverse ställen.
Väl hemma sjunka ner i soffan och se några filmer. Njuta lite godis och dricka.

Söndag: Umgås med vän. Gå en långpromenad i höstsolen. Hälsa på syster. Lägga en orienteringsträning. Laga mat inför veckan som kommer.

Det blev, som ni säkert redan räknat ut, inte riktigt som planerat.
Fredag: På jobbet berättar jag livligt för kollegan om mina planer, men känner att jag inte kan prata riktigt. Det känns och låter som om jag var helt täppt i näsan, men det är jag ju inte?
Kör upp till Kalmar. Checkar in och går ut på stan. Köper en symaskin och oj, vad tungt det var att bära den till hotellet? Går ut igen och inser att Kalmar slott inte riktigt syns, det har ju blivit mörkt.
Äter middag och går upp på rummet. Hemskt, vad tungt allt känns. Tappar upp badet och lägger mig. Glömmer podden. Silverräven ringer och behöver login till sitt wifi. Lägger mig igen och inser att jag glömt ansiktsmasken. Upp igen och lägger på den, men oj vad tungt allt känns. Den där skumma känslan i munnen och näsan börjar bli värre.
Badar färdigt och mår skit rent ut sagt. Smörja på hudlotion är som ett marathonlopp.
Somnar men vaknar mitt natten och har enorm värk i överkäken. Ok, det var därför jag inte kunde prata ordentligt igår - bihåleinflammation.

Lördag: Vaknar av mobillarmet 07.00. Nån fotopromenad är det inte tal om. Hittar ett nässpräy i handväskan. Somnar om. Vaknar och stapplar ner till frukosten. Kan inte böja huvudet utan att näsan rinner. Ligger pall på hotellrummet fram till fem minuter innan utcheckningstiden. Släpar ut den enormt tunga symaskinen till bilen. Genomsvettig. Går på stan. Svettas, snorar och hittar typ inget på min digra lista. Stan stänger och jag går till bilen. Kör till en parkering vid slottet och tar fem ynka bilder. Kör till Bauhaus och tittar slött på lamporna. Orkar inte. Köper lite mat på Willys. Köra raka vägen hem. Tittar på en dålig film. Tar en Alvedon och nässpray. Somnar men vaknar flera gånger.

Söndag: Soffan. Pusslar. Soffan. Nässpray. Alvedon. Orkar ingenting.

Jahapp liksom. It shall pass, frågan är bara hur mycket snor jag hinner producera innan dess.

Om man skulle

Ibland funderar jag på om jag skulle ta och bli morgonpigg istället.
Nu vet jag att mina föräldrar sätter kaffet i vrångstrupen när de läser detta. Jag är inte morgonpigg alls. I rakt nedstigande led född evigt morgontrött, typ.
Men.
Nånstans inom mig gror tanken att detta är en tankevurpa. Skulle det kunna vara så att det där är nåt man inte föds med, utan nåt som man väljer? Ett omedvetet val man gör i livet, givetvis format av den omgivande miljön. Morgonpigga föräldrar fostrar omedvetet sina barn till morgonpigghet?
Kan man då medvetet vända om? Bli en morgonmänniska?
Tanken lockar.
Varför dessa tankar nu då? Har hon gått och blivit spritt spångande galen? (ja Mamma, jag vet att du tänker så nu, och du är kanske inte helt ute och cyklar nu)

I stort sett varje morgon när jag kör till jobbet, funderar jag på hur det hade varit om jag varit uppe lite tidigare. Om jag hade haft tid att ta en foto-tur på morgonen? Det är ett enastående ljus ute på morgonen. Soluppgången slår solnedgången med hästlängder, det anser jag. Eller tycker jag bara det för att jag väldigt sällan ser den?
Hm, jag får nog ta en sovmorgon på saken, tror jag.

 

Visste väl det...

När jag skrev det här inlägget, var jag lite skeptisk. Ska jag verkligen skriva så här? Jinxar jag nu?
Varje gång jag skriver om framsteg på träningsfronten, så slår det tillbaka på mig.
Köper jag ett träningskort, ja då tappar jag lusten för gym. Köper jag ny kompass, nya skor - whatever - så nog fasen dalar all lust eller så pajar ryggen, eller så bara tar latmasken över.

Jaha, vad hände denna gången då? Först tog jag i lite för mycket. Cyklade en för lång runda med för lite coremuskler och för lite stretch efter. Sen kom peaken på min kurs samtidigt som jag var tävlingsledare på en av våra tävlingar. Ungefär samtidigt kom latmasken och la fälleben för mig.

Jamenvafasenhållerjagpåmed? Måste det vara så här? Är jag en träningsperiodare av rang? Hur i helskotta ska jag få in en rutin som funkar?