Av små barn får man höra sanningarna, sägs det ju.
Barnvaktade kusinerna A och E idag. E som är fyra år pratar gärna. Härliga ordsträngar väller fram till allas vår glädje.
Vid kvällsmaten var det nån som råkade prutta. Vi skojar om det och "skyller" på E, som ju självklart nekar.
- Jag pruttar aldrig!
-Jasså, det tror vi inte på!
- Nä, det gör jag inte alls, jag har ALDRIG pruttat. Aldrig! Bara ibland!
Lite senare berömmer maken hennes fina armband, en rosa fusk-klocka. (Som parantes kan nämnas att detta lilla flickebarn är raka motsatsen till Skruttafis, ju mer rosa desto bättre).
I vilket fall som helst, hon blir glad över berömmet för klockan och säger:
- Åh, vad vi har bråttom! (pekar på klockan som en stressad person gör).
- Jasså, har du bråttom?
- Nä., men min mamma och min pappa brukar säga så.
- Jasså, har ni bråttom då?
- Bara dom, inte jag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
hehehe.. og moralen er? att vi som voksne ofte må lytte til det neste generasjon senser og oppfatter?? fin historie .-D
Ja det är tur att vi har våra barn att skratta åt!
Tänk vad lugn och stilla en middag skulle vara utan barn...på gott och ont:-)
Haha, vad sött!
Saknar lite sådana sanningar här faktiskt. Det är liksom ingen ordning och reda alls här, ingen som säger till mig något liksom. Mest jag som gnatar på Sambo...
ingebjorg: Jo visst är det så, att vi borde lyssna mer på vad de säger, de små goa människorna...
Katti: Ja tänk, då skulle vi ju bli tvungna att prata med varandra! Haha.
Katinka: Ni kan få hyra vårt småfolk ibland, sisådär den där timmen mellan dagis och Bolibompa...
Skicka en kommentar