Läser om Mialena som sprang marathon i Paris. Många skakar på huvudet åt sånt, men jag blir så taggad! Den där känslan att komma in på upploppet och se målet efter en sån prestation, den går knappt beskriva.
Jag kommer ihåg målgången på Lidingöloppet. När jag kom där i snigelfart var det inte mycket publik kvar, men de som stod kvar där, de hejade på lilla mig. Speakern läser upp mitt namn och hejar på de sista tjugo metrarna. Vilken känsla! Tårarna rinner; inte för att jag har lyckats ta mig i mål, utan just för att det står folk där och hejar, för att det finns folk som organiserat såna här tillfällen, för att människor är så fina, för att världen är så fin osv. Lite lätt sentimental blir jag i såna lägen, fniss.
Så idag, trots migränen, dagdrömmer jag om framtida löparrundor. Våren är hänryckningens tid inte sant?
8 kommentarer:
JAAAAA! Du kan, du vill du vågar - det vet du!! Lite mer träning bara så är du redo för alla slags fysiska utmaningar!
Våren är löpningens absolut bästa tid! Bara att dra på skorna alltså:)
Åhh, är det du? Vad glad du ser ut! Löpning är nog din grej vet du!
Katinka: Ja det är jag anno 2001, innan alla mammakilon och med linser! Glad, jajamen hade ju kommit halvvägs av tre mil där. Såg väl inte fullt lika fräsch ut efter hela loppet - men lika glad!
Jajamen! Alla anledningar att få vara ute och njuta av vårvädret är bra, du behöver ju inte sikta på maraton direkt?! Ut med dig! :)
Absolut, på med skorna igen bara! :-)
Och det är inte längden som är viktigast i början utan bara att komma ut. Sen är det ju lättare att jogga mot mål så att säga.
Mialena är en riktigt härligt löpartjej som inspirerar!
Jogg on ;)
Kram
Glad påsk! Vilken glad och härlig bild.
Kram ☺
Visst är det häftigt! Jag är ingen löpfantast alls, men för 10 år sedan sprang jag tre tjejmilar. Och tyckte det var en fantastisk känsla att folk hejade på mig längs banan och att jag fick springa i mål och få medalj.
Skicka en kommentar