Ja, nu är det gjort!

Anmälde mig till Vårruset i Växjö.
Ingen återvändo.

Ah, va f-n, det är ynka fem kilometer, ingen big deal! Så hade jag resonerat förr om åren.
Det är ju både rätt och fel att tänka så.
Det ÄR bara ynka fem km runt den där sjön. Pissenkelt faktiskt. De flesta kan ta sig runt det på bara ren vilja. Jag är ju ett vandrande exempel på det, som sprungit 30km Lidingölopp med endast 43 km sammanlagd träning innan. Fjantig tävling egentligen, det där Vårruset. För bara tjejer dessutom, snacka om diskriminerande egentligen. Fnys.
Men...
Det är ju bara ett sätt att se på saken.
För mig och många andra, betyder detta att man faktiskt sätter ett mål och jobbar mot det målet. Att man faktiskt får ändan ur vagnen och GÖR NÅT. Att man åstadkommer nåt för sig själv, bara sig själv. Det är värt mer respekt än att avfärdas som fjantigt!

Nu har jag bekräftat för mig själv att min satsning på joggingen och på en viktminskning är på riktigt. Att det nu är dags att ta mig själv på allvar, att ändra riktning och livsstil.
Sen om jag inte får den bästa tiden, det är sekundärt. Jag vet att jag inte åker dit utan att göra mitt bästa - är det tävling så är det ju! Utan det här handlar i grund och botten om nåt annat.