Tack för era kommentarer på mitt förra inlägg! På nåt underligt vis var jag lite nervös för responsen. Varför då? Förmodligen för att detta är nåt som berör mig djupt, eftersom det river i gamla sår. Ärren går aldrig ur en tiger, eller hur var det nu? :-)
Lusamusa skrev:
"ALL mobbing är skit och ett problem är att det som är ett kul skämt för någon, kan vara oerhört kränkande för någon annan. "
Exakt. Min åsikt är att om man skämtar om nån (i synnerhet om det sker inför andra) är det ens förbannade skyldighet att vara observant på offrets reaktion. Hur oskyldigt skämtet än kan tyckas vara. Detta gäller oavsett ålder, oavsett situation. Gäller i skolan såväl som i fikarummet.
För skämta med varandra måste man ju få göra! Men det är alltid, alltid på "offrets" villkor!
Dagen till ära läste jag i Aftonbladets Wendela om en Facebookgrupp som heter ”Är hon mer än 10 meter från spisen har hon rymt!”.
Egentligen borde jag inte ens bevärdiga denna grupp med 3400 (!) medlemmar med en kommentar, men himmel, vad finns det för folk egentligen??? Deras blotta existens gör ju mina åsikter än mer aktuella: Man skrattar inte åt nån som inte vill bli skrattad åt. Punkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
En så enkel devis, att inte skratta åt någon som inte vill bli skrattad åt. Jag har inte tänkt på det innan, men de orden går ju att applicera på otroligt många sammanhang och kräver inte mycket tankeverksamhet. Bara att fråga sig själv helt enkelt inför olika situationer. Jag ska prova tänka så framöver.
Skicka en kommentar