Smygtitt in i garderoben

Innan jag startade min blogg, funderade jag länge på hur den skulle vara.
Framför allt funderade jag länge på vilken ”ton” den skulle ha.
Ärlig, lättsam och trivsam, beslutade jag sen.
Hoppas att jag upplevs som en kvinna som försöker ta det mesta med ro. För så är det numera!
Jag tror stenhårt på den självuppfyllande profetian, att man blir vad man tänker. Man blir även vad man skriver. Fokuserar man på de bra sakerna i livet, så föds nya bra saker.
Men även jag har ju skelett i garderoben, självklart. De ska inte få nån plats här på bloggen, men ibland måste de få luftas lite.
Senaste tiden har jag funderat mycket kring det här med hur vi behandlar varandra. Vi är många som läst Tyskungens blogg, numera nerlagd. Tack och lov säger jag! Oavsett om den nu var ett experiment eller inte, så blev jag duktigt ledsen på slutet. Inte för att den visade sig vara en mix av ärliga och påhittade inlägg, utan för hur de som läste den reagerade på de olika inläggen. När Klaus skrev sina mest vidriga inlägg, där han oprovocerat gjorde ner andra, då hejade massan på! Helt utan eftertanke hos somliga. Det gör mig mörkrädd.
Oprovocerade elakheter mot nån som inte är med i leken, är en vidrig form av mobbing. Varför tar jag upp detta då? På förekommen anledning, kan man säga. Jag är glad att jag inte är barn och tonåring längre, vi kan nöja oss med så mycket information just nu.

Men varför tar jag då upp detta just idag då? Jo, för på väg från jobbet idag såg jag en sak som på ett ögonblick väckte upp skeletten. Som fick mitt adrenalin att pumpa, irrelevant högt.
Kör genom vår lilla stad för att hämta upp barnen hos makens frisör. På trottoaren ser jag tre tjejer i yngre tonåren. Två av tjejerna går några steg framför den tredje. De ser tuffa ut, den tredje ser inte riktigt ut att passa in, inte samma stil riktigt. Tuffa tjejerna skrattar så att de håller på att ramla omkull när de går. Tokskrattar. När jag kör förbi tjejen längst bak, ser jag hennes ansiktsuttryck. Hon skrattar INTE. Hon ser fruktansvärt besvärad och ledsen ut. Det är henne de skrattar åt ser jag nu. De hånskrattar. Då ser jag den. Muggen. Hon har en pappersmugg instucken i sin luva. Aha, ett practical joke alltså. Men, tjejen ser inte muggen, hon förstår inte varför de skrattar åt henne. Det syns så väl på hela henne, på ansiktsutryck och hållning, att hon inte kommer skratta när hon upptäcker muggen. Så få sekunder jag såg det hela, så mycket jag hann registrera. Jag ville tvärstanna bilen, skrika åt henne att det är en mugg i luvan de skrattar åt. Ville skrika åt tjejerna, att hon för h-lvete inte vill bli skrattad åt, ser ni inte det! Men trafiken tvingade mig bort och vid ratten satt jag med min upprördhet. Överreaktion, javisst kanske. Ett litet practical joke kanske. Men kanske en glimt av nåt helt annat.
Man skrattar inte åt nån som inte vill bli skrattad åt och som inte förstår varför det skrattas. Punkt.
Gör mot andra, som du vill att andra ska göra mot dig.