aahaa, blå, blå, blåa skor... (ni vet, den gamla dängan med Kal P Dal).
Det var kanske inte så svårt att räkna ut, vissa av er har ju förmodligen gjort det själva.
Gått ut med de blå tossorna kvar på skorna menar jag.
Har gjort det förr ska erkännas, mer än en gång. Men då har jag insett det snabbt, när jag halkat runt på dagisgården. Denna gången kom jag till och med till att sticka in benen i bilen. Mamman som stod kvar vid grinden fick sig ett gott skratt när jag frågade om hon ville ta in tossorna åt mig...
Skrattade åt mig själv en lång stund. Tänkte också på de gånger då jag efter att lämnat på dagis, kommit nästan hela vägen fram till jobbet innan jag bytt från barnCD till radion.
En liten tanke även på de gånger då jag skrålat till samma barnCD, samma sträcka, utan barnen.
Tänk så lite förvirring det krävs för att roa sig själv en lång stund!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vet inte om det ska kallas förvirring. I så fall är jag förvirrad i högsta klass!
Men å andra sidan gör det mig inte så mycket, för precis som du så skrattar jag mest åt hela sjukdomsförloppet:-)
Jag vet, livet överträffar alltid dikten! Eller komedifilmen, i det här fallet.
Så darling-glad jag blev av att läsa om er lyckade helg! Härligt.
Sådär brukar jag också göra. Gå ut med tandläkartossorna eller gymtossorna. Jag skyller på Sambo. Inte för att han varit med, men någon måste man ju skylla på...
Japp... Det där gör jag ofta. Lika förargligt varje gång.
En medmamma lämnade på dagis och gick till bussen i vår förort. Åkte till tunnelbanestationen och åkte sådär 15 stationer till Sergels Torg. Väl DÄR insåg hon att hon fortfarande hade de blå tossorna på sig. Jag tror det är rekord! :)
Hahaha. Vilket roligt inlägg.
Blå blå blåa skor..
MammaJ: det var ju det bästa hittills! Vilken känsla att på Sergels upptäcka tossorna och inse hur jäkla länge de har varit på!
Skicka en kommentar