Vid kvällsmaten idag hade vi ett skoj samtal, jag och maken. Ett sånt där samtal om allt och inget som bara gör en glad. Som bara blir roligare och roligare ju längre man pratar och som lätt kan mynna ut i att man löser några världsproblem.
Vi halkade in på det ack så trendiga med frikort.
Frågade maken vilka frikort han ville ha.
Tänk, tänk, tänk, som Nalle Puh skulle ha sagt.
Han kunde inte komma på nån.
Min tur.
Tänk, tänk, tänk.
Jag kunde inte heller komma på nån.
Hur ska vi tolka detta egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Haha, ni är nog så kära i varandra så ni behöver kanske inga frikort. Jag har ett och hade tänkt skriva ett inlägg om det snart. To be continued alltså...
Du har blivit utmanad:-)
Kram
Katti
Ni är inte patetiska, ni är kära och rara.
Eller så ljuger ni för er själva och varandra.
Fast jag sätter mina pengar på det första alternativet, jag.
Ni har det väl perfekt helt enkelt. Finns ingenting övrigt att önska. Och barnen, de sköter sig väl helt själva och har redan startat upp lukrativa karriärer så att er ålderdom är tryggad. Visst...? Precis som hos mig. Muahahaha!
Hemliga damen: Håller med fullständigt, vi är ju helt perfekta, moahahhaha!
Haha, det är ju typiskt att man inte kan komma på något smart då man har chansen.
Fast idag tänkte jag ta chansen och lära känna mina favoritbloggare lite bättre. Det finns en utmaning till dig på min blogg :)
Skicka en kommentar