Hej mitt Vinterland!

Nu är jag här!

Men, var är du? Hallå? Skulle inte du komma hit? Jaha, fick du förhinder? Skickade du en kompis istället. Hyggligt hörru! Din kompis Regnrusk suger, bara så du vet.

På bilden granngården hemma i byn. Där bodde två goa människor, Sven och Gulli. Jag kände inte dem så väldigt väl egentligen, jag var ju litet barn och de var gamla. Men de fanns liksom bara där, de var en del av min barndom. Jag blev så ledsen när de gick bort. På väg in i vuxenlivet blev deras bortgångar hårda påminnelser om att barndomen var slut, om att livet ändrade sig vare sig man ville eller inte. Att det som man såg som självklara delar av livet bara var till låns.

Deras minsta barnbarn Anna, var min vän på somrarna, de hade sommarstuga i byn. Vi lekte helt underbart knäppa lekar, som Dikesrace och annat våra föräldar inte uppskattade alla gånger. Vi kom ifrån varandra under uppväxten, men nu har vi återfått kontakten via Facebook. Det värmer i hjärtat.