På Madlars blogg hittar jag ett fint inlägg om att köra runt med mormor i bilen. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min egen mormor. Det är nu nästan exakt fem år sedan hon begravdes och fan vad jag saknar henne. Den där hårda men underbara kramen man fick, hennes självironi, hennes hem, hennes skriftliga avtryck i korsordsbilagan, ja allt fattas mig. När vi delade upp hennes saker tog jag bland annat två krukväxter, en aloe vera och en svärmorstunga. Växter får inga bra liv i mitt hus, så de här två har varit på fallrepet ett tag. I våras planterade jag om dem i ett sista desperat försök. Aloeveran blev femton små krukor och bara en har vissnat. Svärmorstungan tog jag två sticklingar av utan några förhoppningar, men de tog sig, ja jäklar vad de tog sig! Tack mormor, för att du är envis, även efter jordelivet.
Att köra bil med mormor var ingen lek, det vill jag lova. Mormor var rädd för väldigt många saker, men att åka bil var nog bland det värsta. När man hade henne i bilen, var man tvungen att vara en allkonstnär utan dess like. Inte nog med att man skulle köra, man skulle köra säkert också. Inte för fort, men inte för sakta heller, då kunde hon tro att det var nåt som man var tvungen att se upp med, en fara med andra ord. Man fick inte ta en annan väg än den mormor hade tänkt ut och kunde, genvägar och extrasvängar var stora NO-NO. Dessutom var man tvungen att besvara tusen frågor också, av olika slag:
- Hur ser du mittlinjen när det är mörkt och du får möte?
- Är det halt här?
- Kan inte hjulen lossna?
- Nu känner jag inte igen mig, är vi verkligen på rätt väg?
Men jag lovar er, jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att få höra den svadan från högersidan i baksätet. Den säkraste platsen i bilen, har jag hört...
6 kommentarer:
Vilket fint inlägg!
Får mig att tänka på min mormor, som varit död i lite mer än fyra år nu. Jag saknar henne!
Fint inlägg!
Jag kommer att tänka på min farmor, som fick sitt körkort mot en soffa (farfar hade möbelaffär). Men hon körde bra och det var kul att åka med farmor i hennes gamla Opel. Hon var så stolt!
Varför är det så att man ofta saknar folk när de försvunnit ur ens liv, men är lite dålig på att ta tillvara på dem medan de finns där framför näsan på en...(ja jag får tala för mig själv förstås)?
Din mormor lät som en cool kvinna, vilken tur att hon fanns i ditt liv!
Agneta: Ja, även om det liksom var dags, de var gamla etc, så blir ju inte saknaden mindre tyvärr...
Nilla: Häftigt med en farmor med körkort, inte illa!
Johanna: Jo, tyvärr är det ju så. Sen kan jag sakna helt andra saker nu än de jag uppskattade när hon levde. Saker jag inte tänkte på då, som så klart definierade henne som person. Ja, hon var liksom cool på samma gång som livrädd för allt ;-)
fasen så scary, den gamle mannen på bilden, ser exakt ut som min farfar, men det kan det ju inte vara eller kan det det? är det din bild eller hittade du den någonstans?
Fashionhaggan: Bilden är på mina släktingar, morfar, mormor, syrran, pappa och mamma. Tagen i Vislanda 1972 tror jag. Ja, visst är det scary när man hittar folk som är så lika...
Skicka en kommentar