Med vinden i ryggen

Jo, jag fick ju en idé, sittandes i en solstol på en sketen camping där på Albuen. Varför inte cykla till Rödbyhavn, när det nu går en cykelväg hela vägen längs med havet? Jag och barnen hade ju cyklat en mil åt andra hållet innan på dagen, så varför inte åt andra?

Så med vinden i ryggen ( eller i alla fall snett bakifrån) trampade jag iväg på grusvägen. Klart häftigaste cykelupplevelsen! Fort gick det. Skakigt var det. Fingrar och tår som domnade av skaket. När jag cyklat förbi alla vindmöllorna, såg jag Rödbyhavn lååångt borta i horisonten. Aj f-n, ska jag ända dit? En halv blinkning senare var jag halvvägs. Nu började det bli varmt och svettigt, så mitt mål var att kasta mig i havet när jag kom fram.

Men vad tror ni jag gjorde när jag kom fram? Inte fasen var det nån 38-årig mullig svettig knäppgök som kastade sig i havet inte. Nä, hon cyklade vidare hon. Varför inte liksom? Har man cyklat över fyrtio km, så kan man alltid cykla några till.

Maken och barnen mötte mig i Rödby istället. När maken klev ur bilen frågade jag om han kom ihåg att ta med takräcket denna gången, lite på skoj.

När jag cyklade till Bonbon-land några dagar tidigare, hade ju både han och jag glömt ta med det, remember?

- Behövs inte, svarade han, vi har ju cykelställ på taket ju.
- Jaha, sa jag och sekunden senare inser vi båda två att det cykelstället varit med på Bonbon-land också.