måndag 28 november 2016

Färdighängt

Nu har vi nog hängt klart på den där klippkanten, eller vad säger ni?
En liten cliffhanger som liksom aldrig kom fram i ljuset. Anledningen till det är att den ändrat karaktär och att den inte blivit klar förrän idag.
Vi siktade på en stuga vid havet. Det bidde... en villa.
Nej, vi ska inte flytta.
Förvirrat? Ja, det förstår jag.

Vi tar det från början. Många år har vi varit stugsugna, jag och Silverräven. Projektsugna är vi alltid och just hus tilltalar oss. Sen är vi lite fega (läs mycket fega) och vågar inte äventyra vår ekonomi. Sen är vi minst sagt ombytliga i fråga om location.
Så... vi började väl på allvar titta på stuga 2008 tror jag, eller är det ännu längre sen? Jag minns inte riktigt, det har varit många turer. Men, då för 8 år sen var vi i alla fall på visning av två heta objekt, inte så långt ifrån varandra. Ett av dom la vi nog till och med bud på, men ångrade oss. Vi fick kalla fötter om huruvida platsen var den rätta. Det hela slutade med att vi köpte husvagn istället.
Sen har vi funderat på stuga vid en insjö, i ett stugområde som skulle styckas upp och säljas. Vi har varit inne på det projektet vid minst två olika tillfällen. Gått runt och tittat på de olika stugorna och inte kunnat välja.  Och var det inte lite fel med en insjö och många stuggrannar i närheten? Vi fick kalla fötter.
Vi funderade på att köpa ett hus, renovera det och sen sälja. En dipp på mitt jobb satte igång tankar på att jag skulle ta tjänstledigt och bli husrenoverare istället. Vi la bud på ett hus i vår stad. De vi budade mot (ett par kompisars kompisar) var mer i behov av ett hus än vi var av ett projekt och jag började dessutom inse att det är svårt att renovera själv som ryggklen kvinna. Vi fick kalla fötter och drog tillbaka vårt bud.
Sen var vi nog lugna ett tag. Vi körde runt med husvagnen och sen började vi orientera. I samma veva renoverade vi halva huset och byggde ut och blev rent ut sagt jäkligt vidbrända på att skruva gipsplattor och doppa penslar i målarfärg.
Vi har spånat på idén om att köpa hus i fjällen. Otaliga timmar har vi hängt på Hemnet och Blocket och drömt och räknat lite. Det har alltid slutat med att vi insett att det är för långt iväg och för dyrt.
När jag fyllde 40 skrev jag en önskelista som innehöll "en liten fin sommarstuga på Hallandsåsen". Lite på skämt, lite på allvar.
När jag var arbetslös för två år sen började tankarna fara runt i huvudena igen. Lite hyresfastigheter kanske? Tanken hade vi snuddat vid tidigare, men inte mer än så. Nu träffade jag en pappa i klubben som har en fastighetsföretag med sin fru. Han kom med goda råd och vi började smida planer på Nipes Fastigheter. Vi var på väg att titta på en hyresfastighet, men vad tror ni hände? Jag fick kalla fötter - igen. Det var hiskeligt vad mycket pengar vi var tvungna att hosta upp. Det var det där med att äventyra vår ekonomi. Vi var helt enkelt inte tillräckligt modiga nu heller. Jag fick sen jobb och idén lades i träda. Igen.
I somras när vi sprang tävling vid havet (ja, den där dagen då vi hade fått körförbud på bilen och skulle ge oss av mot Tyskland på natten och jag fick migrän och jäklar vilken dag det var egentligen!!) så började tanken på en stuga vid havet ta fart igen.
Sen i september hittade jag ett riktigt intressant objekt igen. Vi bokade in oss på en visning och där var vi minsann inte ensamma. Sisådär 350 meter från havet och 20 minuter hemifrån. Perfekt att göra iordning, häcka där ibland och hyra ut till turister ibland. Rätt pris också. Budgivningen drog igång och vi var många som ville ha det. Priset steg över vår gräns och vi drog oss ur. Det gjorde några andra också och helt plötsligt började budgivningen om. Vi hängde på. Vi sträckte oss lite över vår gräns och fick högsta budet! Kontrakt skulle skrivas efter helgen. Vi åkte till Västkusten över helgen och i bilen smiddes planer.  Jag möblerade i tankarna och vi pratade tapeter och fasadfärg. Då ringer telefonen och mäklaren meddelar att ytterligare ett bud ramlat in. Luften gick ur oss. Nej, nu la vi ner, inte ännu mer över gränsen. Upp med telefonen och in på Hemnet. Nämen, där hade ramlat in ett nytt objekt, på Listerlandet. Det såg fint ut. En rekning i området veckan innan visning stärkte oss. Det här blir bra! På visningen var allting allt annat än bra. Baksidan vette mot en skräpig bondgård, gäststugan på tomten var i mycket sämre skick än beskrivet, rummen var små. Ja, hela huset var faktiskt inte alls i det skicket som bilderna och beskrivningen sa att det skulle vara. Dessutom hade en budgivning redan trissat upp priset långt över vår gräns. Skit samma egentligen, för vi hade redan börja snegla på ytterligare ett objekt. Det här var redan renoverat. Litet men såg väldigt fint ut. Vi åkte på visningen och herrejeflar vad fint det var. Blixtförälskade egentligen, men även luttrade. Tomten för liten och lite för gammalt i grunden trots att det var fint renoverat. På sikt ganska dyra kostnader i form av nytt avlopp mm.
Nu insåg vi att de summorna vi rörde oss i skulle motsvara att bygga själva. Nu dammsög vi istället Hemnet på byggbara tomter. Hittade en bara 300 m från en väldigt fin strand på Listerlandet. Oj, vad många planlösningar på fritidshus jag har googlat denna hösten. Det var ungefär vid den här tiden som jag skrev inlägget om vår cliffhanger.
Sen, ja, sen kom vi av oss lite. Vi hade lite annat på veckorna  och hann inte tänka klart på idén riktigt. Det är ju ingen brådska heller så det gjorde inte så mycket. Men en stuga vid havet, där har tanken landat i alla fall.
Då, då kommer det ett tillfälle för bra för att ignorera. Ett par kompisar äger en villa som de en gång bott i men som de nu hyr ut. I en liten by vid havet. Det är inte precis vid havet, men havsnära. En vanlig ordinär villa byggd tidigt 90-tal. De vill sälja och slippa ha två hus. De ville bli av med ett projekt de inte har nåt intresse av. Vi ville ha ett projekt som intresserar oss. Tja, vad hände? Vi fick kalla fötter? Nä, faktiskt inte. Idag har vi varit på banken och skrivit färdigt alla papper och fått nyckeln. Hyresgästen som bodde där innan bor kvar. Vi har ett projekt fast ändå inte. Vi kommer inte göra så mycket med det än i alla fall. Planer finns ju, självklart. Men just nu, bara vara hyresvärdar. Det var ju en märklig vändning på en stugjakt, eller hur? Tja. Jag håller med. Outgrundliga äro ibland team Nipes vägar.

söndag 20 november 2016

Plötsligt händer det

Köpte en cykeljacka för snart ett år sen. Eftersom  jag var rätt kräsen på framförallt antalet fickor så var det inte många modeller som föll i god jord. Den modellen jag ville ha fanns inte i min storlek för dam, så jag beställde en herrmodell istället.
Självklart passade inte den runt höften...
Först tänkte jag skicka tillbaka, men det blev aldrig av. Sen tänkte jag bli mindre om höften, men det blev inte heller av, tyvärr.  Till sist kom jag på den briljanta idén att sy om den. Det blev... inte heller av.
Så jäkla ovärt att köpa en jacka och sen inte använda den.
Nu innan semestern hade jag lite flow och fick faktiskt tummen ur att börja. Snodde helt enkelt ett av reflexbanden på en av Pillerills för små västar och satte saxen i jackan. Hann inte klart innan vi drog till solen. Efter det blev sybordet belamrat av ett Skruttafisprojekt.
Idag, äntligen, återfann jag flowet. Flyttade varligt men bestämt på hennes projekt och sydde klart.
Nöjd? Jo vars. Det håller inte för en skarpare granskning av en syfröken, men det duger för mig. Att få runt jacka runt höften och kunna börja använda den, det målet är uppfyllt.
Nu ska jag ut i halvstormen och inviga den.

lördag 19 november 2016

Taggig

Veckan som varit har varit taggig. Nej, JAG har varit taggig. Sur och tvär och oinspirerad på jobbet. Fritiden har varit skoj, men har känt mig arg på dagtid.
Kollegan har känt samma sak så det är nog nåt i kaffet.
Vi vänder blad och hoppas på bättre lycka nästa vecka.

lördag 12 november 2016

Solen tur och retur

Vi drog till Teneriffa på höstlovet. En helt vanligt, helt j-vla underbar chartertripp till solen. Det ska inte underskattas när ledan och höstmörkret tynger själen. Mycket välbehövligt att tanka lite sol och bad. Just bad har det varit för lite i mitt liv ett tag nu. Förra sommaren var det för kallt för bad utomhus och denna sommaren var vi i Schweiz när det var badväder här i Sverige.




Men what goes up must come down och fallet ner i verkligheten i onsdags var inte nådigt. Från sol, drinkar och härliga morgonpromenader och träningspass - till snö, kyla, automatkaffe och en kontorsstol. Fy fan. Jag är inte bra på att ta svackan som kommer direkt efter en resa. Jag mår skit i några dagar, helt enkelt. I dag är väl första dagen jag inte intensivt velat rymma från allt.

Öresundsbron är vacker i alla väderlekar, men inte mitt i natten när det blåser halv storm och det är snöblandat regn och jag är på väg hem från semestern...

Men Teneriffa... en turistfälla och så, men så fint om man letar sig bort från Playa de las Americas.  Vi tog en dag med hyrbil och körde förbi Teide, ner i pinjeskogen och bort till Teno och Masca. Just Teno och fyren sket sig big time, eftersom vägen var stängd. En googling berättade att vägen var avstängd i tre år för reparation, men öppnades igen för inte så länge sen. Bara en kort tid efter öppnandet rasade en bit av vägen och den fick stängas igen. Jahapp, liksom.

Hur som helst. Där i den hörnan av ön är det gudomligt vackert och dramatiskt med höga berg och slingrade vägar. Vi tyckte att Schweiz var serpentinvägarnas kung, men frågan är om inte Teneriffa har kronan på huvudet? Hisnande och jag var glad att jag inte körde, eftersom jag fick blunda lite ibland.
 

söndag 6 november 2016

Jobb

Vi har att göra här hemma. Alla löven gav upp nästan samtidigt i år, åtminstone lönnarna och bokarna. Tjoff, så låg allt på marken. Nu väntar jag lite hoppfullt på en höststorm eller två, så brukar åtminstone hälften försvinna.


Vi krattade i alla fall fram vägen

Oftast älskar jag mina träd som står på tomten. De ger fin skugga och är allmänt vackra året om. Men när de fäller, nja, då funderar jag på om inte asfalt är rätt fint också.

torsdag 3 november 2016

Vi bråkar lite

Min kropp och jag är lite ovänner. Den gillade inte alls att springa tävling förra söndagen. Ena foten verkade totalt sur på mig och ryggen - ja den gav mig långfingret.
Fan, vad jag är trött på detta just nu.
Okej, jag borde nog vetat bättre än att lubba på som en galning, när det var så mycket hård stig och jag hade tunna spikdubbskor. Men ändå? En liten sketen tävling kunde den väl offrat sig lite för?

Nä. Jag ska inte vara sån. Bråka är dumt, och föder ingen framgång direkt.

Med hopp om att jag inte jinxar nåt nu, så kan jag säga så mycket att jag har en plan. En plan på att få ihop kropp och knopp igen. Att jag med tiden ska kunna göra allt det där min hjärna vill. Utan att få ont i ryggen, utan att det ska vara så stelt överallt.
Kosten är en viktig del, det vet jag ju, men oj vad svårt att ta till sig i vardagen.
Träningen, den kommer sakta  men säkert igång igen.
Planen framåt involverar ett flytbälte, ett par rullskidor och mina Salomon Fellraiser.