Nähä, vet ni vad?!

Det här duger ju inte! Sån bloggtorka så jag vet inte vad.
Så kan vi ju inte ha det, eller hur? Dags att ta sig i kragen, pau rikktit.
Ska ta tag i detta nu. Jag tycker ju det är väldigt roligt att skriva här. Fler och fler bloggar verkar bli nerlagda till förmån för Instagram och annat, men jag tycker inte riktigt det fyller samma funktion. Jag älskar ju att läsa hos andra. Älskar dagboksformatet. Älskar att det är blandat högt och lågt, kort och långt, djupt och grunt.

Så. Jag nystartar lite. Det finns så mycket att berätta om, som jag liksom bara inte fått ur mig. Så jag börjar nu. NU!

Och vet ni vad?!
Vi har varit på Färöarna! Det var i juni förra året, men det är bara häromdagen som bilderna kom över från kameran till datorn. Hade liksom glömt att jag fotade med systemkameran också och inte bara med mobilen. Hur kunde jag glömma det? Ja, det är inte så konstigt. Livet gick i 190 i somras och allt var bara jobbigt pga värmen, så hela resan landade inte riktigt i mitt medvetande förrän typ nyss.

Färöarna! Vilket ställe! Jag ska ge mig på att sammanfatta vår resa mer detaljerat, när bilderna har blivit rensade och sorterade och jag sist men inte minst rätat upp alla horisonter. Det var blåsigt, så fanimig nästan varenda bild är lite lite lite sned. Så där retligt litegranna bara.

Men här kommer en första, från vår promenad ut till havet från byn Saksun.
Färöarna - åk dit. Det är en order!

Hälsosamt och stärkande, eller?

Vi har varit en vecka i Vemdalsskalet och åkt skidor.
Det är hälsosamt och stärkande i fjällen, det är ju sen gammalt.'

Inte riktigt denna gången.

Söndag var det fint. Måndag blåste det och toksnöade. Tisdag blåste det och toksnöade.
Onsdag toksnöade det och blåste så inni h-vete på toppen. Det gjorde det dagarna innan också, men vi kom inte upp dit för liftarna kunde inte gå.
Ja, sen där vid lunch tog skidåkningen slut för min del.
Ett stopp med tillhörande snöskvättning på de andra, det misslyckades. Det sa krask eller plopp i knät och sen herreminskapare vad ont det gjorde en stund. Inte helt skönt, nej.
Efter några minuters skrik och gråt kändes det ganska ok ändå, så jag ställde mig upp och trodde jag kanske skulle kunna ta mig ner för backen. Nej, det gick inte att stödja på vänsterknät.
Vi fick ringa efter hjälp, så jag fick åka skoter nerför pisten och tvärs över hela skidsystemet bort till läkarmottagningen.
Läkaren kom in i full skidutrustning med sin dotter på släptåg. Han klämde och kände och konstaterade att det nog inte var några större skador på mjukdelarna. Det gjorde ju liksom inte ont?
Sen när jag skulle ställa mig så nej, det gick ju däremot inte. En biljett till röntgen i Hede för att utesluta att det inte var några skelettskador som gjorde att benet var odugligt.
Där blev jag röntgad och sen var där en annan läkare som klämde, vred och verkligen hävde sig på knät. Nej, ingen större smärta. Röntgen var helt ok, så han konstaterade att jag nog turligt nog bara stukat mig rejält. Jag är överrörlig i knäna, i synnerhet bakåt, så det var nog bakåt och lite åt sidan jag stukade till det. Aktiv vila och sen om några veckor kan man se om det blivit några skador på menisk, men mest troligast inte.

Hrmpf. Så gick det, alltså. En jäkla ímpulsiv idé om att skvätta ner dom andra var liksom det som behövdes. Fan.

Äh, nu ska vi inte tycka för synd om mig här. Det är lite "själv göra, själv ha" och det är ju verkligen inte alls riskfritt att åka utför. Sköterskan på Vemdalsskalet berättade dessutom om hur vanligt det är och hur mycket lättare vi kvinnor har för att paja knäna i backen. Med rätt skött rehab kommer de flesta tillbaka ut i pisten, oftast starkare i knäna än innan. Det siktar jag på.

Resten av veckan blev ju en aning mindre aktiv för min del, men absolut inte trist ändå. Gott sällskap och bara att får vara uppe i Härjedalen med så mycket vinter utomhus är ju helt underbart ändå.

Proppen ur

Det där stoppet i avloppet löste sig sen. Jag slapp kissa ute i trädgården i dagsljus...
Vi fick en nyckel av vakten som gick till en stuga lite längre bort. Jag hann aldrig använda den faktiskt.
På natten när alla andra som bodde i stugorna i samma länga skulle upp och nattkissa, då hörde vi det kan man lugnt påstå. Varje spolning de försökte sig på, så bubblade det och levde rövare i vår toalett. Tunna väggar, så vi vaknade med ett ryck varje gång och trodde att nu jäklar, nu svämmar toan över och vi får vatten i hela stugan. Alltså, hur mycket öl hade det druckits i stuglängan på Lalandia egentligen? Det kändes som om nog alla grannar var uppe minst en gång var och lättade på trycket.
Så när morgonen kom, kom också en spolbil och spolade rent i gatans brunn. Tio minuter senare drog avloppet en sista bubbling och allt vatten försvann. Pust.

Sen på förmiddagen skulle vi köra norrut. Vi stannade dock i Rödby för att köpa wienerbröd. Ja, vi hade hela helgen gått och härmat det här Youtube-klippet, så längtan efter just wienerbröd var total.
När vi kommit nästan fram till affären, upptäcker Skruttafis att hon är blöt om jackan, mycket blöt. Äckligt luktade det också. Då har en rödvinsflaska som stod i en kartong gått av. Nere vi botten har den helt sonika bara gått av. Allt rödvin hade runnit ut. Ut ur kartongen och vidare under hennes väska och sen förbi hennes jacka och ut på bagagerumsmattan av plast. Tack för den mattan säger jag bara, utan den hade vi haft rödvin nere i alla springor, ner i reservhjulsbaljan mm. Nu var det hennes väska och jacka som blivit mest marinerad. Ut med alla grejer och hälla av mattan. Det doftade vin-fest i bilen hela vägen hem.

En stjärndag

Födelsedagen tillbringade vi på norra Jylland. Det var inte fy skam alls. Öppnade starkt med en piskeflödebolle med lakritssmak och en god kaffe.  Sen åkte vi till Hirtshals där vi gick på Nordsoe Oceanarium och kollade in en massa coola fiskar.
Efter några timmar åkte vi ut till havet och gick en mycket blåsig promenad. Jädrar i min lilla växellåda vad det blåste! Fikade fick vi göra på rejält behörigt avstånd från havet, även om vi hörde det.
Resten av kvällen chillade vi i huset vi hyrt. Danska sommarhus... Ojojoj vad jag närde min sommarstugelust.

För fem år sen var vi på Gran Canaria. Det känns som förra året eller nåt.

Sen tittar man på bilderna och hittar det här lille gossebarnet. Åh, halledosingen, vad liten?!
Själv har jag inte åldrats ett dugg, nähä, det hävdar jag med bestämdhet!
#förnekelse

Rakt in på pluskontot

Vi åkte på weekend. Ända bort till Kalmar, minsann. Från vår hemort inte så väldans långt, nej.
Men, en helt underbart helg i alla fall!
Tillsammans med våra vänner A&G, som vi känt sen gymnasiet (med andra ord sen Hedenhös, typ), så tog vi en barnfri helg. Sist vi gjorde det, var i september 2011. Vi trodde alla fyra att det nog var längre sen, det kändes som om det var innan barnen eller nåt, men nej, det var faktiskt inte såååå illa.

Alltså, det där slottet!

Vi startade helgen med konsert. Igår lite shopping, kaffe på hotellet (Quality Collection Packhuset)och sen en promenad runt slottet. Mat på kvällen och sen Mello på rummet.
I morse en lång hotellfrukost och sen utcheckning. Härligt att ha tid att umgås ordentligt!
Hemma igen på tidiga eftermiddagen (så himla perfekt med så kort resväg) och har hunnit ha söndagsmys med barnen.  Förra veckan var Silverräven på vift med jobbet och i helgen har barnen varit på läger respektive hos barnvakt, så det var gött att få en eftermiddag och kväll tillsammans i alla fall, trots att vi varit borta.
Kalmar är en fin stad. Åk dit!

Nu på kvällen gick jag en promenad med Skruttafisan ute vid havet. Helt enligt min plan för året att njuta mer av havet. Jag älskar skogen, det är väl mitt rätta element, men havet är god tvåa.
Idag var det både skog och hav i kombination.

En helg rakt in på pluskontot alltså!

Roadtrip till Schweiz - del 5, On the top of the world, typ

Orientering - etapp 5
Så är det så dags för den högsta etappen på Swiss O-week. Den nästsista etappen, sista för mig som bara ska springa etapp 2-5.
Och nu vill jag passa på att varna jag känsliga läsare, för ett mycket långt inlägg.

I vanlig ordning åker vi buss. Tidigt denna morgonen. Vi ska nämligen upp på berget med kabinbanan och inser att ju tidigare vi kommer dit, ju kortare tid får vi köa till liften. Det säger sig själv att flera tusen löpare och en kabinlift blir en logistisk utmaning för arrangören.

Vi har tur, vi köar nog bara en halvtimme innan vi får åka upp. Arenan ligger vid dalliftens toppstation,  halvvägs upp på berget, på ca 2300 möh. Utanför själva stationen finns i vanliga fall kossor, men just idag har man satt upp lite staket i området över stationen. Kossorna står på andra sidan och glor. Där i den branta backen slår vi upp vårt lilla paraplytält och vår klubbflagga. Det lutar. Rejält.  Det är även fullt med koblajjor. Vissa av oss hinner upptäcka det i tid, men andra gör inte det. Tvättmaskin i lägenheten - guld värd ibland, hehe.
Solen skiner och utsikten är bedövande vacker.

 

Det är dags att gå till start och det är nu vi liksom bara baxnar... Folk går i serpentiner uppför backen, så brant är det. Vi ska upp 215 höjdmeter bara till målområdet och sen ytterligare 50 höjdmeter till starten. Bara att börja traska och utnyttja varje Kodak-moment till att ta en liten paus. Efter en halv evighet och redan trötta ben (luften är tunn här) når vi målområdet. Arenan är alltså nere vid toppstationen, sen är målet en halvtimme till upp för berget. Därifrån ska vi sen vidare uppför berget till starten. Så start och mål är inte på samma ställe om arenan. Oftast i orientering är starten en bit bort, men målet brukar vara vid arenan. Inte i detta fallet alltså, på grund av att det är för brant den sista biten ner till arenan.
Silverräven, Skruttafis och Pillerill som gick lite före mig och som inte har pausat lika mycket har redan varit vid målområdet en stund när jag kommer dit. Silverräven upptäcker när han kommer dit att han inte har kompassen med sig... inte läge att gå ner och hämta och sen gå upp igen. Som tur är stöter han på en klubbkamrats dotter som har sprungit klart och som kan tänka sig att låna ut sin kompass. Pust.

Uppe vid målområdet

Tillsammans lämnar vi målområdet och beger oss den sista biten upp mot starten. Det är så jäkla backigt att vi nästan går på tårna uppåt i gruset. Då kommer tre elitkillar från Haldens OK och springer om oss. Imponerande och knäckande. En liten kissepaus på Bajamajorna, det är inte var dag man går på en Bajamaja på 2600 meters höjd.

Hur högt upp ska vi egentligen?!

Äntligen uppe vid start

  

Starten går vid toppen av en släplift. Här är det faktiskt ganska flackt. Eller, det är nog vi som är miljöskadade, hemma i Sverige hade vi nog kallat det kuperat här. Första sträckan går bredvid en liten sjö, det är gudomligt vackert och väldigt likt svenskt fjällandskap. 1:an ligger i norrläge och en bit bort ligger det ett område med snö kvar. Till 2:an springer jag stig och bara njuter. Sista biten är en klättring upp till en övergång över en ganska bred bäck. Vackert, överallt bara vackert och det här känns verkligen som belöningen för allt slit innan i veckan. Alla höjdmetrar till start är förlåtet, all skitterräng på tidigare etapper likaså. Den här banan är värd alla semesterspengar. Så värd. Vägen till 3.an börjar rätt bra. Jag går på en kant och koncentrerar mig på att inte tappa höjd. Tappad höjd är jobbig att ta igen och här är det inte läge för extra höjdmetrar. Jag koncentrerar mig lite för bra så helt plötsligt har jag missat att det hade varit bättre att ligga lite lägre på kanten. Jag ska följa kanten runt till min kontroll. Nu är jag helt plötsligt ovanför kanten och där är ett stenblocksfält. Det är alldeles för brant att ta mig över kanten och gå runt lite lägre ner. Bara att börja klättra, skutta och hasa sig över fältet. Det äter tid, men jag försöker peppa mig med att jag ändå är precis där jag vill vara, på orienteringstävling på en bergstopp. Hittar kontrollen efter lite letande, det hade helt klart varit bättre att ta den lite mer nerifrån. Dessutom är det som det varit innan i veckan några gånger, jag ser kontrollen men har ingen susning hur jag ska ta mig dit, de sista metrarna är ibland de svåraste. Klättra, hasa, chansa lite...
Vägen till 4:an är rätt lätt och det är nerför. Enda smolket i bägaren är att här ska vi passera ett dikesbygge. Alltså, här håller några på och gräver ur ett stort och framför allt djupt dike. Det är brant ner i diket och lösgrus. Här blir jag lite feg och tvekar länge hur 17 jag ska komma över. 4:an och 5:an ligger nära varandra och nu är det dags att vända lite uppåt i backen igen.

En av veckans snyggaste kontroller, mellan två stora klippblock

Stenblock överallt. Knappt nån markkontakt, utan det är bara klättra och hoppa mellan stenblocken. Dessutom börjar det regna lite smått. Några minuter senare regnar det mer än lite smått. Det är inte långt mellan kontrollerna här och jag ser att jag efter 7:an kommer få lämna det här jobbiga stenblocksfältet. Ska bara hitta 6:an och 7:an först. Nu börjar det bli kallt av regnet, men va fasen? Man är väl orienterare och van vid regn?
Vid 7:an ringer Silverräven och säger att tävlingen är stoppad. Va? Det börjar mullra ungefär samtidigt som han säger att det är för att åska och regn kommer. Jaja, jag har ju bara några kontroller kvar och de ligger nästan på rad på vägen mot målet. Jag fortsätter säger jag och avslutar samtalet.
Nu börjar jag frysa. Alltså regn som kommer på den här höjden är inte alls som varmt sommarregn, snarare som regn i mars.
På väg mot 8:an kommer en rejäl stigning. Backen tornar upp sig som värsta slalombacken hinner jag tänka innan hjärnan hinner ikapp. Jag är ju mitt i ett skidsystem och rantar runt. Står till och med rakt under liften.

Skitväder

Börjar fundera på om det verkligen är klokt att fortsätta. Det regnar och det mullrar rätt rejält. Ska jag ta närmaste vägen mot mål eller ta den här jobbiga backen upp mot 8:an? Velar en stund.Tittar åt höger som är närmaste vägen  och ser ett moln komma mot mig med hög fart. Nä, jag ska nog bryta. Byter riktning  och tar sikte bort mellan bergskanten och sjön, där ska gå en stig upp som leder mot målet.
Sen blir det vitt, typ.

Bilden tagen 40 sek innan nästa bild

Ojdå, var tog bergen vägen?

Åska och regn och dimma. Sikt 1,5 m. Jag tackar min tur att jag hann ta ut riktningen innan dimman kommer. Jag vet att håller jag bara rakt kurs nu, kommer jag ha en sjö på höger sida och så ska jag hålla koll så jag inte missar stigen som går åt vänster upp för backen och sen mot mål.
På väg upp i backen ringer Silverräven igen och kollar hur det går. Pillerill är jätteledsen och orolig för sin mamma och vill höra min röst. Jag är mest blöt och kall och försäkrar honom om att det är ok.
Jag berättar inte att jag just såg skenet av en blixt. När jag kommer upp mot krönet kommer motvinden. Jäklar vad kallt! Regnet känns som kallt hagel och jag ser inget och blir rädd att linserna ska sköljas bort. Jag vet att jag behöver springa  dels för att  hålla värmen och dels för att komma undan regnet och åskan så fort som möjligt. Men springa uppför i motvind - fy fasen vad jobbigt.
När jag kommer fram till sjön innan målet slutar vinden och dimman. Jag tar mig tiden att ta några foton, men de blir suddiga på grund av regn.

Kommer till målet och stämplar mål och sen måste jag ju springa nerför den där branta vägen ner till liftstationen. Fy fan vad jobbigt och kallt! Det rinner vatten längs med berget och jag är stel och iskall om hela överkroppen. Springer och funderar på om jag har tillräckligt med extrakläder med mig att byta med. Jag tror att jag har det. Hoppas att jag hittar familjen och alla grejer när jag kommer ner. Jag ser att nere vid liftstationen är det proppfullt med folk. Ca 4000 personer som vill undan från regn och åska. Liften är stängd och ingen får gå ner pga åskan. Äntligen framme! Vi klämmer in oss i pistmaskinsgaraget och jag får byta om till torra kläder efter ett bisarrt besök på bajamajan. Jag kämpar som en tok för att få av mig byxorna med stelfrusna fingrar och byxor som klibbar mot kroppen. Där inne på bajamajan är det faktiskt nästan varmt och jag önskar att jag hade kunnat byta om där inne, men tyvärr fick jag inte med mig väskan in. Knör mig in i pistmaskinsgaraget igen och byter om inklämd mellan okända människor. Underbart med nya torra kläder!

Nu vet vi var pistmaskinen bor på sommaren

Efter en timme kommer beskedet att nu är det 90 minuter till nästa åska, så please gå ner NU.
-" We strongly recommend you to walk down the mountain, it's an easy walk of 30 minutes".
Bara att följa strömmen nerför berget, på leriga små stigar. En lustig syn, med flera tusen orienterare som går på serpentinstigar ner för berget. Men en halvtimme? Tjoflöjt. Alla går skitfort för att komma först i buss-kön., men likväl tar det 65 min. Ett rejält träningspass till, det är rejält brant och tunga ryggsäckar och väldigt lerigt och halt.

Utstirrade av ett gäng alpkossor

Vallfärd mot bussen

Vi har tur och väntar sen bara 25 min på bussen. Den är knökfull och kör inom alla småorter och det tar väl en timme att komma till Samedan där vi byter till vår lokalbuss. Där får vi vänta 15 minuter till, så all go värme vi arbetat upp på den snabba promenaden ner för berget är nu bortblåst. Så, 3,5 timmar efter att vi varit uppe i pistgaraget är vi sen hemma i lägenheten och kan duscha och lägga oss i våra sängar och pusta ut.
Ett äventyr, minst sagt. Ännu en etapp utan att jag fullföljt, men ändå ett positivt tävlingsminne. Kallt och lite läskigt, javisst, men den dagen glömmer jag aldrig!

Roadtrip till Schweiz - del 4

Orientering etapp 3 Diavolezza

Det är dags för den tredje etappen, vilket för mig blir nummer 2. Bussresan går alldeles förnämligt. Lokalbussen stannar bara strax utanför vårt hus och sen åker vi med den till nästnästa by, där etappbussen har sin startpunkt. Väldigt smidigt att vara de första som kliver på, det betyder sittplats från start. Bussen går upp för berget upp mot Berninapasset, parallellt med järnvägssträckan Bernina Express, som är ett världsarv. Det är svindlande serpentiner och makalösa vyer över snötäckta berg. Vi hoppar av vid dalstationen till Diavolezza, vi är på 2093 möh. Det är 40 minuter (ca 3km?) att gå till start och bara den stigen hade fått vilken traillöpare som helst upp i brygga. Det är relativt platt men med kossor, getter, porlande bäckar, stenbumlingar och framförallt är det galet vackert. Precis innan start korsar vi tågrälsen.

På väg mot målet

Vid starten ser man alla löparna och vilka olika håll de går ut på. Vi roar oss med att kolla på barnen när de springer iväg. Det ser lätt ut, men de springer ju nästan direkt åt höger, längs med berget. Det gör inte de vuxna, de springer mer rakt fram. Ajdå.
Från start går det uppför. Väldigt mycket uppför faktiskt. Ser kontrollen redan vid starten och hujedamig vad det är mentalt tufft att se den där långt uppe. Precis vid start såg det inte så brant ut, men nu när vi strävar uppför berget så...

Första och andra kontrollen går bra. Det är visserligen stenigt men jag ser var jag sätter fötterna och det underlättar. Just där och då svär jag lite över stenigheten, men det får jag äta upp senare i veckan. Att se ojämnheter är bra mycket bättre än alternativet - det är lärdomen av denna och nästa etapp.
Nåväl, på väg mellan kontroll 3 och 4 slarvar jag rejält. Ser två stora stenar och en fotograf. Passerar bara några meter därifrån och tänker att: jaha, där ligger han och tar foton.  Men hallå, dumsnut - det vet jag ju egentligen att fotograferna ligger gömda vid kontrollerna. Jag är på väg mot en kontroll vid två stora stenar... En kontroll + två stora stenar = min kontroll. Den matten får jag inte ihop just då utan travar vidare. Sen börjar snurret. Virrar runt i stenfältet alldeles för länge innan jag inser mitt misstag och då är jag en bra bit högre upp. Sträckan mellan 5 och 6 går rakt över berget och det är att välja mellan runt till vänster eller höger. Det är pest eller kolera och jag väljer högervägvalet. En evighet att ta sig runt och när jag kommit runt ska jag över en ravin och ta kontrollen, som jag ser på håll. Döm om min förvåning när jag kommer dit och det inte är rätt kodsiffra. Inser att det nog finns en kontroll lite mer åt vänster och japp, där är den. Nu ligger sen resterande kontroller lite på rad hemåt mot målet. Det är tungan i rätt mun som gäller, men jag upplever att det är lättare på den sista delen av banan. På slutet går det nedför berget och den allra sista biten in mot mål är faktiskt till och med platt. En halv evighet tar även denna etappen, men jag inser att det är nog så det kommer vara. Det är svår terräng och mycket kuperat och sen ska vi inte glömma faktumet att vi är på rejält hög höjd och rantar runt.
Vi tar bussen ner för berget och vid bytet bestämmer vi oss (nä, Silverräven bestämmer) för att ta tåget sista biten. Våra vänner som bor i byn bortanför oss hakar på. Frun i den familjen protesterar lite mot valet av avgång, men hon blir nerröstad av oss andra. Tåget kommer och vi hoppar på. När tåget susar förbi både vår och deras station inser vi att vi borde lyssna lite mer på henne och lite mindre på Silverräven. Vi hoppar av så fort tåget behagar stanna och slår oss ner på bänken utanför stationen. Jahapp, när går nästa tåg tillbaka då? Hrm, om en halvtimme eller nåt. Tja, nu har vi ju även fått se tågstationen i Zouz...



Men, det var ju inte hit vi skulle?

På eftermiddagen kör vi och de två andra familjerna från klubben till Livigno på utflykt. Uppför Berninapasset, förbi dagens tävling och sen svänger vi av norrut mot Livigno. På vägen stannar vi flertalet gånger för här finns det hur många fotovyer som helst. Lago Bianco, kossor med bjällror, serpentiner som ska förevigas och sen är det en massa geocacher som måste hittas. Ingen brådska, bara härligt turistande.

Lago Bianco och Bernina Express

I Livigno är det varmt och ... brunt?!  På vintern är här säkert hur mysigt och vackert som helst, men på sommaren vet jag inte... Jag upplever i alla fall byn som tämligen färglös och tråkig. Allt har samma brungråa nyans och bergen är inte så dramatiska som i St.Moritzdalen. Skitsamma, det är en trevlig, men väldigt varm utflykt. Lite mat och sen kör vi tillbaka över bergen igen. Vi lämnar av barnen hemma, sen tar jag och Silverräven en tur med bilen upp för berget som jag ser från mitt fönster i lägenheten. Det går en serpentinväg upp mot Albulapasset och vi är lite nyfikna på att se vår by uppifrån. Göta Petter vilken väg... smal och inga räcken. Jag blundar på vägen ner.

Vilodag i Italien
Dagen efter är det vilodag och vi drar söderut. Det är blå himmel och galet varmt. Vi har siktet inställt på Lago di Como men tar oss ingen större brådska. Alpvägar kräver sina fotostopp helt klart.
Vi passerar Maloja, där vi ska tävla nästa dag. Här ligger det fina sjöar på rad, med härligt turkost smältvatten.

Utsikten från Maloja

Efter Maloja börjar sen en serpentinsträcka neråt som tar andan ur oss. Vi kör förbi nån cyklist som är på väg upp och vi skakar på huvudet. Jamen hej hopp, just den vägen hade min kompis Sofia cyklat dagarna innan. Imponerande är ordet! Vi stannar till i Chiavenna och tar en bit mat. Det är varmt som sagt, men jag har inte mer ambitioner för dagen mer än äta glass, bada och slappa, så jag njuter för fullt. Liten restaurang, 2-3 bord ute på den trånga gatan, värme och kall dryck och god mat. Ni hör ju, njutning på hög nivå.
Vi kommer ner till Lago Como och till Bellano. Nu är det hög tid för italiensk glass. Vi intar ett bord på en uteservering precis vid sjön. Det är så varmt, så vi kan fasen inte göra annat än slappa idag.
På slingrande vägar tar vi oss norrut och jag blir som jag alltid blir: Oh, hit vill jag igen, eller vi kanske kan bo här ett tag? Eller, jag är faktiskt sån hela dagen, det började redan innan Maloja.
Vi stannar till vid en segelklubb, där ser det ut att finnas en liten strand. Dags att bada! Jag skrapade upp skenbenet på etapp 2 så jag får sätta lite vattentätt plåster på. Bakteriehalten i en italiensk insjö litar jag inte på...

 

 

 Gott att bada lite. Vi softar lite på en av våra filtar vi fick i tävlingens goodiebag och här inser vi att min miss på kontroll 4 är med på filten! Motivet är nämligen en orienteringskarta, just över Diavolezza. Så retligt att just min bom är med.
Ett stopp till, i Colico Piano, där vi ...*trumvirvel*... äter glass. Ska det va, så ska det va, eller hur?
Ja, sen kör vi tillbaka samma väg som vi åkte ner och vi stannar och fotar och jag vill tillbaka till alla ställen och cykla och springa och turista och bo där och ja, allt det där. I Chiavenna stannar vi för att handla lite mat. Oj, vad mycket gott. Meloner stora som pilatesbollar och Skruttafisan hittar Lemon soda som hon fattat tycke för i Livigno. En fin vilodag. Nu i efterhand när vi frågar barnen vad de kommer ihåg från den här dagen säger de: Det var jättevarmt, vi åt glass 2 ggr och drack Cola 3 ggr och det var jättehärligt att bada och det var jättevackert. En bra sammanfattning.

Helt omöjligt att motstå lusten att fotografera här

Orientering etapp 4 Maloja
Nu är det dags att springa igen. Jag öppnar dagen med att av misstag hiva ner min hackade selleri och ingefära i bananpannkakesmeten istället för i den gröna smoothien. Det blir verkligen inte alls gott!

Don't try this at home

Vi åker till Maloja fyllda av förväntan - där var ju så vackert när vi körde förbi dagen innan. En arena på en alpsluttning, med kossor som betar - vad kan gå fel liksom?

Oerhört vacker arena

Jag bara älskar det här fotot av en taggad Skruttafis innan start

 Allt går fel. Jag går i mål, storgråtandes och svärandes och nej, den etappen går inte rätt in i hjärtat. Skitorientering, and that's all I have to say about that. Jo, en sak till. De längre banorna - eliten, de springer mestadels lite mer söder om arenan och där är en helt annan terrängtyp. Fubbigt.

Äh, va fan!

Vi vänder blad och beger oss till sjön vid Silvaplana. Det är dags för SUP-paddling! Först klämmer vi årets dyraste pizza och sen är det dags. Premiär för oss alla fyra och var ska man inte testa detta, om inte i en sjö med smältvatten? Förvånansvärt varmt faktiskt och jag ramlar bara i en enda gång och det är när jag sittandes vid strandkanten ska lyfta ena benet över brädan. Men SUP-paddling är precis lika vingligt och roligt som vi misstänkt. Vilken höjdareftermiddag det blir. Det är precis rätt medicin mot överjävliga orienteringsskogar och på kvällen ligger vi glada i våra sängar med träningsvärk i kropparna och dammsuger Blocket efter tillsalu-annonser på SUP-brädor.

 

Roadtrip till Schweiz - del 3

Orientering etapp 1-2
Vi lämnar Penzberg i södra Tyskland på förmiddagen på lördagen, efter att  vi provianterat lite. Eller, för att vara exakt, vi proppar bilen fullständigt full med mat och dryck. Vi var förvarnade om att priserna i Tyskland är mycket mer trevliga än de i Schweiz, så vi går all in.
Svänger ut på autobahn med riktning mot Garmich- Partenkirschen och sen, ja vad tror ni, jo det tar stopp. Ett tvättäkta stau. Luttrade efter en vecka med liknande vägförhållanden så svänger vi av på första bästa avtagsväg och försöker hitta en alternativ väg. Det är vi ju inte ensamma om, så här är det om inte stau, så rejält med trafik. Det går i alla fall framåt, vi tackar.
Efter Garmisch lättar det och nånstans där i skogen med Zugspitze till vänster, så kör vi in i Österrike. Himlen är blå. Vafalls? Det är nästan skrattretande, att den dagen vi inte planerat att vara utomhus utan sitta i bilen i många timmar, ja då är det fint väder, efter en hel veckas vädermisär.
Ett spännande vägavsnitt över Fernpass, där vi kör som i en ringlande orm av bilar nerför de slingrande serpentinvägarna. Lätt frustrerad är jag bakom ratten, jag kan inte stanna och fotografera, utan här finns bara alternativet att koncentrera mig på bilkörningen.

Vi pausar i Landdeck, där vi ska svänga ner söderut mot St. Moritz. Bergen ligger tätt och dalen vi kör i är verkligen inte bred, men det är vackert som på ett vykort. Det ligger fästningar och fort i dalen, uppe på små sockertoppar, så otroligt häftigt. Vi har inte tid att stanna till nånstans, vi har en tid att passa för att få nyckel till vårt boende i Schweiz. Vi passerar vägen upp mot skidorten Serfaus och snart också gränsen till Schweiz. Nu öppnar dalen upp sig lite, men vägen flyttar sig istället upp på bergskanten. Det tar en hel evighet att komma fram, men det är nog mest vi som har lite fel på tidsuppfattningen av att köra i Alperna.
En kissepaus strax innan vi är framme väcker munterhet. Inte var dag man kissar med en utsikt över snötäckta berg. Idag är det varmt, men dagarna innan har det snöat, så alla toppar är vita, även om vi har stekande sol på oss.
Vi kommer fram till La Punt-Chamues-ch, byn som vi ska bo i. Den ligger nån mil norr om St. Moritz. Två gator bred och nån kilometer lång, några kyrkor och byn ligger liksom på tvärsen i dalen.

Fina kyrkor är det gott om

Vårt hus är lätt att hitta, men här är det ingen som öppnar. Vi ringer uthyraren och får reda på att vi för det första plingar på dörren till fel lägenhet och att vi för det andra ändå måste hämta nyckeln inne i St. Moritz. Vi ska ändå in dit för att checka in på tävlingen, hämta nummerlappar och köpa mig ett busskort. När vi bokade tävlingen kunde man bara köpa busskort för de som bokat hela tävlingen, inte för de som bara ska springa några etapper.
I St.Moritz är det ju helt galet fint! Det ser dyrt ut och japp, det är ju ett jetset-ställe av rang. En hel evighet tar det att få tag på nummerlappar, enstaka tävlingsdagar till mig och det där busskortet. Schweizare är säkert bra på mycket, men att organisera en smidig tävlingsexpedition, nja där har de lite att lära av exempelvis O-ringen. Just det där busskortet är inte smidigt att få tag på. En extra kö att stå i som inte rör sig alls. Det är varmt och vi börjar bli trötta och hungriga och som ett brev på posten också allmänt irriterade. Till slut får vi allting fixat och kör tillbaka till byn och vår lägenhet. Den ligger högst upp i huset, två långa smala trappor upp. Jag är trött, seg i benen och allmänt pestig när vi kliver in. Lägenheten är skitliten och mörkt och allmänt sunkig och jag lackar ur. Trappan till loftet är superbrant och vi inser att här vågar vi inte husera Pillerill som ibland är en nattvandrare. Där uppe är dessutom varmt och passar inte mig som har svårt för värme. Det finns knappt nån förvaring, så den lilla golvytan i rummet upptas av packning. Badrummet rymmer 1,5 person som max och dörren går dessutom inåt. Öppnar nån dörren när någon annan sitter på toaletten slår man dörren i knäskålarna och hyvlar tårna. Med matbrist och sen med den underbara stora fina lägenheten i Tyskland i färskt minne blir jag som en trulig tonåring.

Jamen, hur kunde jag bara vara missnöjd med det här?!

Så här i efterhand skäms jag nästan lite för min reaktion, men där och då var det verkligen inte lätt att ta saken med jämnmod. Efter nån timmes tjurande och en pasta carbonara i magen inser jag att om några dagar kommer jag säkert älska lägenheten. Mycket riktigt, alltså det är ju en helt underbar liten lya! Jag orkade inte se det där och då, men så är det ju. Köket är nästan nytt och bakom en kökslucka gömmer sig en tvättmaskin, vilket är en gudagåva när man som familj är på orienteringstävlingar flera dagar i rad. Sängarna är himmelsk sköna och från min och Pillerills sängar har man fin utsikt ut mot bergen i väster. Uppe på loftet där Skruttafisan och Silverräven får bo, där är ett takfönster som visar både stjärnhimmel och bergen i öster. Och sist men inte minst, vi har ett fasligt stabilt och snabbt Wifi!

Dagen när vi kom var det vitt på topparna. Bilden tagen från min säng.

Lite vackert väder senare såg det ut så här...

Så kommer så första tävlingsdagen! Shit, vad nöjd jag är med beslutet att hoppa över just den etappen. De andra far runt som skållade troll och är nervösa, medan jag kan chilla lite. Vi bor utanför zonen för tävlingsbussarna, men just denna etappen ligger åt vårt håll, så tävlingsbussarna stannar i byns andra ände. Bussresan tar sen bara en kvart eller så och arenan ligger inne på ett militärt område. Nere i en liten svacka, varmt som bara den. Från arenan ser vi löpare som går till start, på  led uppför bergen. Det ser långt, varmt och jobbigt ut bara att ta sig till starten och jag och de andra i vårt sällskap som inte ska tävla, vi sträcker ut oss på filtarna och bara njuter. Allt är väldigt likt en lite större tävling i Sverige, med undantag för två saker: speakern pratar tyska och ibland engelska, men säger egentligen inte så mycket om själva tävlingen, samt att priserna i markan är helt sjukt höga. Över fyrtio svenska kronor för en flaska vatten och orienteringshamburgarna är istället korv för tredubbla kostnaden.  Familjen kommer i mål med lite varierat resultat, men ändå nöjda att ha klarat av första etappen.

Kön till bajamajorna är lika lång i Schweiz som på en svensk tävling

Vi tar bussen hem och vi lagar mat och sen däckar vi i varsin säng. Nä, vi somnar inte, men allt vi orkar göra är att vara sociala på nätet - inte med varandra.
På kvällen ska vi sen lösa morgondagens bussresa. Eftersom vi bor utanför busszonen, får vi ta allmänna kollektivtrafiken till nästnästa by för att sen byta till tävlingsbussarna. En tidtabell på tyska och lite dålig lokalkännedom och dessutom ingen aning om hur långt innan start vi behöver lämna lägenheten... Det blir tidig revelj för att vara på den säkra sidan.

Etapp 2 ligger i St.Moritz och nu ska även jag ge mig in i leken. Vi går från tågstationen till arenan, längs med sjökanten och med byn på andra sidan. Bergens inramning och en fullständigt blå himmel, ger en nästan overklig känsla, nästan som om det bara är en sån där kuliss som Musse Pigg har bakom sin husvagn på Kalles Jul. Ja, ni fattar.

Vägen från arenan till start går uppför och jag börjar fundera på vad jag gett mig in på. Det här kommer nog bli jobbigt? Från start är det sen än mer uppför, men jag är glad att jag inte visste att det här bara var början på en jobbig vecka. Hade jag vetat det då, hade det nog inte blivit mer än en etapp för min del. Det är ganska jobbig terräng, det som ser ut som böljande fina kullar är istället nån ljung på anabola med varierat underlag under.

Många höjdkurvor...

 

Det tar tid, framför allt. Efter halva banan kommer jag så in i ett mer lättsprunget och väldigt fint område. Jag njuter och orienterar även rätt bra. Tyvärr har jag glömt slå på GPS-klockan. På väg in till nästsista är det ett hygge och här snubblar jag på slyet. En fet gren slår i mitt skenben och jag blir liggande en stund. Satan, vad ont det gör! Jag ser genom strumporna att jag har skrapat sönder mig också, fan. Tanken var att bada lite i den där sjön efter tävlingen, säkert iskallt, men det är ju inte var dag man badar i alpmiljö. Med ett färskt sår på benet är det kanske inte tillrådligt? Springer i mål lite haltandes och upploppet går dessutom uppför. Men humöret vänder uppåt igen, när jag pustar ut på den underbara arenan. Sitter där och tittar ut över sjön, mot den där kulissliknande vyn över St.Moritz och försöker bara fatta att vi faktiskt gör detta. Vi orienterar på 1800 meters höjd i Alperna! På vägen till bussen hittar barnen en håv nere vid  sjön och sen är det ingen unge som är torr längre...

På eftermiddagen upprepar sig gårdagen med dusch, resorbdrickande, tvätt av kläder, matlagning och sen sträcka ut sig i den underbara sängen, slösurf och till sist den stora frågan: hur fasen åker vi buss till nästa etapp?

Solen tur och retur

Vi drog till Teneriffa på höstlovet. En helt vanligt, helt j-vla underbar chartertripp till solen. Det ska inte underskattas när ledan och höstmörkret tynger själen. Mycket välbehövligt att tanka lite sol och bad. Just bad har det varit för lite i mitt liv ett tag nu. Förra sommaren var det för kallt för bad utomhus och denna sommaren var vi i Schweiz när det var badväder här i Sverige.

Men what goes up must come down och fallet ner i verkligheten i onsdags var inte nådigt. Från sol, drinkar och härliga morgonpromenader och träningspass - till snö, kyla, automatkaffe och en kontorsstol. Fy fan. Jag är inte bra på att ta svackan som kommer direkt efter en resa. Jag mår skit i några dagar, helt enkelt. I dag är väl första dagen jag inte intensivt velat rymma från allt.

Öresundsbron är vacker i alla väderlekar, men inte mitt i natten när det blåser halv storm och det är snöblandat regn och jag är på väg hem från semestern...

Men Teneriffa... en turistfälla och så, men så fint om man letar sig bort från Playa de las Americas.  Vi tog en dag med hyrbil och körde förbi Teide, ner i pinjeskogen och bort till Teno och Masca. Just Teno och fyren sket sig big time, eftersom vägen var stängd. En googling berättade att vägen var avstängd i tre år för reparation, men öppnades igen för inte så länge sen. Bara en kort tid efter öppnandet rasade en bit av vägen och den fick stängas igen. Jahapp, liksom.

Hur som helst. Där i den hörnan av ön är det gudomligt vackert och dramatiskt med höga berg och slingrade vägar. Vi tyckte att Schweiz var serpentinvägarnas kung, men frågan är om inte Teneriffa har kronan på huvudet? Hisnande och jag var glad att jag inte körde, eftersom jag fick blunda lite ibland.