Småstadstidning

Men alltså...! Hur skriver man i BLT egentligen? Språkpolisen i mig får tuppjuck för mindre. Det vet väl varenda kotte att det borde stå:

- Pinkenödig supporter åtalas för att ha pinkat på Strandvallen ;-)

Första rundan

Kom ut på vårens första joggingrunda ikväll. Asfalt var inte riktigt kompis med mina fötter och ben. Men jag kom ut! Så nöjd med mig själv, att jag tog mig i kragen och gjorde det.
Nu gäller det bara att det blir fler gånger också...

Var uppe vid skidpåret innan, premiär för Skruttafis orienteringsträning. Det är fortfarande åkbart på konstnöspåret och lite sugen blir jag allt. Skidorna har jag vallat av och hängt upp i garaget, så det får bli nästa säsong...(men f-n, f-n, f-n att jag har vallat av)

Nipes Nostalgi del 3

Förra helgen drack jag öl. Jag gör inte det så ofta nuförtiden. Vet inte varför, det har bara blivit så. Lite märkligt, för varje gång det händer inser jag hur gott det är.

Den här gången var inget undantag, första klunken gav mig den där härlig känslan man ser i reklamen: "Worth waiting for".

Men den här gången gav klunken mig nåt mer: en nostalgitripp rakt tillbaka till studentåren.

Herrej-vlar, för nån sekund bara var jag tillbaka på Mjödner i Växjö, iklädd skitig rosa overall besudlad med tygmärken och kapsylöppnare.

Mjödner, Mjödner, Mjödner. Vilket ställe. En rivningskåk bredvid fängelset som studenterna hade som pub. Skamfilat och på övertid, men vilket underbart ställe! På markplan fanns en bar och en garderob med hångelmöjligheter bakom tonvis med jackor. En trappa upp fanns toa som knappt höll ihop längre. Men det var i källaren de flesta var. En liten smal trappa ledde ner till ett dansgolv, en bar och några smårum. DJ:n spelade House of Love med East 17 och Mr Vain med Culture Beat. Folk blev ihop och gjorde slut i den där källaren. Folk blev för fulla och tappade linser i den där källaren. Folk pratade, hånglade och drack öl på träbänkarna. Golvet skulle man noga akta sig för, hur full man än var. Satte man sig på golvet, ja då kunde inget Via Color i världen rädda kläderna.

Dagen efter kunde ingen återställare i världen rädda skallen.

Så många minnen förknippat med det stället. Ganska luddiga minnen ibland dock. Tur att man inte är student längre, det var en kul period i livet, men...

Vilka minnesbilder får ni av öl?

(på bilden en ung Nipe på Vikingafest. Snygga brillor va?)

Nytt sätt att mäta volym

Frågan är inte längre hur många reväskor som får plats i bagageutrymmet, utan hur många nappar man får in i bilen.

Gott mos

Fortfarande rätt mosig i huvudet, men det börjar lägga sig en smula.
Annars ska jag inte klaga alls, det känns bra.

Hur mår ni?

Första dagen

Nytt uppdrag. Igen. Lite längre, både i tid och i förhållande till hemmet.
Nya ansikten, nya namn, ny lokal, nya dokument, ny serverstruktur att lära mig, ny dator, nya rutiner.
Nytt, nytt, nytt.

Gissa hur mosig jag är i huvudet nu?

Första gången

Nä, inte riktigt faktiskt, men första gången hemma. Tillsammans med LindaLottaPusing har jag gjort sushi. Hon är en ideell mästerkock, jag är bara lillasyrran. All matlagningsvilja och kunskap landade hos henne.

Men sushi var vi bra på ihop, en vinnande kombination helt klart. Allt hade varit perfekt om inte den där lillasyrran lagt på för tjock sträng wasabi i rullarna...

Man har inte roligare än man gör sig

Hur man hottar upp en lunch en vab-dag i mars:

Man låter barnen äta med pinnar.

(Skruttafisan fick in snitsen på slutet...)

Nödläge

VAB-dag räknas väl som nödläge, va?

Uppdatering förra inlägget

Vad härligt med era kommentarer! Tack alla, vad roligt.

Bilden är tydligen tagen i Köping. Den som kan sitt IKEA, vet ju att det inte finns nåt varuhus där. Nä, inte nu längre. Man flyttade helt sonika det till Västerås istället. Allt enligt fotografen, tack pappa för infon.

Nipes Nostalgi del 2

Jag gillar IKEA. Kanske inte så konstigt egentligen, jag är uppvuxen i byn bredvid Kamprads barndomshem. Att åka till IKEA var då som barn ungefär som det är att idag som vuxen att åka till Maxi. Inte alltför ovanligt med andra ord.

För mig är varuhuset i Älmhult Moderskeppet med stort M. Du skall inga andra varuhus hava jämte Älmhult. Den byggnaden har en själ. Utan överdrift kan man lugnt påstå att i det huset kan man höra historiens vingslag slå. Många ombyggnader och omändringar har skett genom åren. Jag kommer ihåg hur där såg ut när jag var barn, när jag var tonåring, när jag flyttade hemifrån och förra året. Än idag har jag inte riktigt förlikat mig med att man ska svänga höger när man kommer ner för rampen, det sitter i ryggmärgen att svänga vänster in på lampavdelningen.

Många andra IKEA-varuhus i Sverige (och i Polen) har jag varit och handlat i, men inget går upp mot Älmhult, även om det är trångt och opraktiskt ur logistisk synvinkel. Det är den där själen som fattas på de andra varuhusen.

Vilket IKEA är din favorit och hur många Billy har du hemma?

(Jag har två)

(Bilden är varken tagen i Älmhult eller i förra veckan. Jag gissar på Västerås, på 70-talet?)

Lik moster men söt ändå

Hrm, två saker slår mig när jag ser den här bilden på min syster:

1. Det var värst vad lik Pillerill är sin moster vid samma ålder.

2. Vilket skit att vi sen länge slängt fåtöljen som är bakom det lilla söta barnet på bilden.

(men kaffekannan i förgrunden har jag fortfarande kvar!)

Plötsligt händer det

När jag väntade Pillerill byggde vi om sovrummet. Sen dess har vi inte haft några sängbord. Vi slängde ut de gamla, de var så stora och klumpiga.

Så i nästan fyra år har jag letat efter nya. Min vision var följande:

Lite retro, små och smäckra, lite halvmörka, med en låda och ett hyllplan.

Tycker nog att jag lyckades ganska bra, eller?

Sen kostade de totalt en hundralapp också, det gör inte heller ont.

Baktanke

I bilen hem idag:
Nipe: I morgon ska jag nog baka bullar, vad tror du om det Skruttafis?
Skruttafis: Ja, färska bullar, vad gott.
Nipe: Vi bakar riktigt många, så kan vi lägga i frysen, det kan vara bra att ha...
Skruttafis: ...i nödlägen.

Nödlägen, haha!
Färska bullar - din räddare i nöden!
112- med pärlsocker på!

En utmaning senare

Hemliga damen och jag hade en liten utmaning ihop fram tills denna veckan: att träna 52 ggr på ett år. En gång i veckan är bättre än ingen gång var vår paroll. Bättre att ligga på en nivå som passar än att gå ut för hårt och misslyckas (igen). Vi har räknat ner från 52 och när vi nådde 0, ja då fortsatte vi helt enkelt att räkna för att hålla uppe utmaningen.

Vilken otroligt häftig grej! Jag känner inte Hemliga damen, men vi har haft den här utmaningen ihop ändå och det har betytt massvis för mig. När träningsmotivationen varit låg, ja då har jag fått energi genom att veta att Hemliga damen har koll på mig, och genom insikten att ett missat träningstillfälle betyder att hon ligger ytterligare ett steg före.

Att ha en träningskompis, det är ett råd man ser i alla komiform-reportage. Det är inte lätt att hitta nån. Grannen är mycket mer sportig och har mer tid, bästa kompisen och gamla träningskollegan jobbar inte på samma tider, kompisen ska på kören/hämta barn/gå på kurs de dagar man själv kan träna. Men man måste inte träna ihop rent fysiskt för att träna ihop. Hemliga damen och jag har tränat ihop ett helt år, helt oberoende av varandra. Hon har sprungit när jag har cyklat, jag har sprungit när hon har styrketränat. Men vi har brytt oss om varandra och vi har haft ett gemensamt mål. Tillsammans är man mindre ensam, tillsammans är man stark. Så tack underbara Hemliga, det har varit ett kul år och du har fått mig att se mig själv som en tränande person igen, en person som har börjat sätta mål för min träning igen.

Nipes Nostalgi del 1

Startar ett bloggtema som ligger mig varmt om hjärtat.

Såg inne hos Kaos-Anna att Bravokolorna även finns i Kungliga Nacka. Gott skit det där.

Just Bravokolor får mig att minnas barndomen extra skarpt. Vi hade varubil hemma i byn. I den köpte vi Bravokolor och Pigall. De vuxna köpte Skotte, usch.

Visst är det ganska häftigt att alla tre säljs fortfarande? Bravokolor köper jag ibland när jag vill njuta och minnas. Pigall har jag lite tappat smaken för, men minnena bleknar inte. Skotte - nja, så vuxen har jag nog inte blivit än.

Vilket godis från förr gillar/saknar/älskar/hatar du?

Tankehelg

I helgen har det varit många tankar som snurrat. En situation tog en märklig vändning. Mitt negativa jag blev kanske inte helt överraskat egentligen, men jag hade hoppats på att motsatsen till vad som hände skulle hänt istället.
Min tro på god kamratanda, tolerans och kärleken till nästan fick sig en törn. Vad hände med respekten för andra?
Hur ska jag förhålla mig till detta? Ska jag fajtas för min (och andras) åsikt eller ska jag bara lämna slagfältet och låta mina kombatanter snopet stå där? Eller kombatanterna har kanske inte ens fattat att vi är på mental kollisionskurs just nu? Jag har nog inte ens visat det särskilt tydligt.
Vill jag verkligen fajtas? Tyvärr är nog insatsen i så fall verkningslös, jag förlorar nog mer i andra hänseenden än vad jag skulle kunna vinna i den aktuella frågan. Samtidigt tycker jag att man måste påtala om nåt är på väg åt fel håll.
Hrm.

Nu skriver jag så där kryptisk som jag ogillar när andra gör. Tala ur skägget, kvinna! Men jag mumlar nog helst i skägget just nu. Detta är inget livsvgörande på nåt sätt, och berör inte min familj eller mina närmaste vänner heller (jo lite) , så varför blir jag då så upprörd? Varför snurrar då tankarna i huvudet? Vad enkelt allt hade varit om jag varit lite mer fyrkantig, då hade jag sagt några väl valda ord och vänt ryggen till och aldrig mer ägnat det en tanke. Men jag är inte fyrkantig, jag är rundad i hörnen (haha, bokstavligt talat), jag ser inte världen i svart eller vitt. Jag ältar, jag försöker förstå, försöker hitta en förklaring, hitta ett konsensus.

Hur gör ni när ni hamnar i konflikt? Slåss för er sak (även om ni inte behöver det) eller glider ni undan för att slippa fajtas mot väderkvarnar?

Varför sa jag så?

Häromdagen låg jag i sängen på morgonen och sa till maken:
- Peppar, peppar, men sen jag börjat träna mer regelbundet (skidor) så har jag klarat mig från förkylningar. Barnen har också klarat sig bra, förmodligen för all frisk luft och pulkaåkning.

Varför sa jag så? Pillerill hostar och snorar, maken har ont i halsen och jag likaså.

Glömska

Hur kunde jag glömma? Missade de tre första timmarna på Vasaloppet. Jag som skulle sitta i soffan och hämta inspiration. Se alla spåren i starten, fnissa åt igenkorkningen i början på första backen, komma ihåg känslan när man kommer upp på myrarna.
Men icke, jag trynade i sängen jag.
Skröplighet! Ditt namn är kvinna.

Lördagslyx

Bio: mor och dotter tillsammans på Alvin och Gänget 2. Mysfaktor 10.

Trädgård: plocka pinnar efter trädklipparna som klippt nio fruktträd. Avstressningsfaktor 10.

Fika: trevlig pratstund med vänner. Mysfaktor 10.
Middag: mer vänner, rödvin och ryggbiff. Mysfaktor 10

Full pott.

Siam Park del 2

Parkens fräckaste vattenrutsch heter Draken. Det tog ett tag innan vi vågade oss på den. Länge, länge stod vi under drakens huvud och tittade när flottarna kom farande nedför röret för att sen åka lååångt upp på väggen i drakens tratt.

Bilden gör inte Draken rättvisa, röret är väldigt brant och mycket längre än vad som syns här. Ingen och då menar jag verkligen ingen av de vi såg kunde låta bli att skrika på vägen ner.

Efter att vi våndats ett tag och gått runt Draken som katten kring het gröt, tittade vi på varandra och konstaterade krasst att om vi kunnat föda fem barn (2+3), så borde vi rimligtvis fixa detta också - hur många sekunder kan det ta egentligen? Nu var det dags att bevisa att vi var Qvinnor och inga mesar.

Sagt och gjort, sturska som få, darrade vi upp till starten och satte oss på plats i flotten ihop med två andra modiga Qvinnor - här skulle vi bevisa för världen vilka tuffingar vi var.

Vi försökte verkligen att varken skrika rakt ut eller tokskratta av chocken.

I tell you this - totalt omöjligt. Även andra gången.

Lycklig flickor i slutsvängen

Tack goa söta A för att du är min äventyrskompanjon, aj lav jo!

Nostalgitripp på snö

Idag har jag gått på skaren mellan huset och tvättstuga. Ovanpå snön! Vips var man mentalt förflyttad tillbaka till barndomens vintrar...
Det är inte illa, att kunna gå på skaren som "fullvuxen".

Siam Park del 1

Det var ju ett tag sen jag skrev om min passion för vattenrutschkanor. Det måste ju åtgärdas, pronto.

När vi var på Teneriffa, gick vi till Siam Park, ett väldigt bra vattenland. Har ni vägarna förbi Playa de las Americas, lägg en dag på detta ställe, ni kommer inte ångra er.

Vi var fyra vuxna och 5 barn i åldrarna 7, 4, 3 och 1.

För vuxna barn är stället hur bra som helst. Sjuåringarna låg precis över och under gränsen för att få åka allt. För 3-4 årsåldern var det ganska begränsat och för ettåringen var det ju mest plaskpool som gällde. Så den idealiska åldern för att åka dit är nog 7 -100. Alla hade roligt, inget tal om annat, men de där mellanbarnen var lite frustrerade över att inte få åka med oss andra.

Jag och goa goa kompis A, vi lämnade makar och barn vid piratpoolen och åkte ihop. Lite lätt nervösa och fnissiga, herregud allt såg ju skitläskigt ut. Vi tänkte börja lite lätt med en rak kana där man åkte på mattor. Söte Göte vad vi skrek på vägen ner, det killade rejält i magen. Väl nere tittade vi på varandra och bestämde raskt att åka en gång till. Liggande på mattan igen, undrade vi hur dumma vi är egentligen, den var ju verkligen läskig. Men inte lär man sig nåt av det, nä man tar sin kompis i handen och skuttar iväg till nästa kana, där vi myntade uttrycket:

-Delad skräck är dubbel skräck.