En jäkla massa ved

Roade mig med att kolla i min bildbank från 2005. Vad gjorde vi för 10 år sen? Just den 26 april hade jag bara tagit ett kort, det här:

Oklart varför, men jag verkade gilla grönsaker och frukt då med.

I samma mapp låg lite bilder från Gudruns härjningar hemma i byn.
Svårt att greppa för er som inte varit där, men allt på bilden var stor fin granskog innan.

På bilden sen man högarna med massaved som man tagit om hand efter Gudrun.

Nu ser det inte alls lika mycket ut som ett månlandskap längre. Nu är det björksly i stället för kalhygge. Ganska grönt och frodigt, men för en annan som förknippar byn med granskog - ser det fortfarande inte fint ut.

Tio

Läser runt på lite för mig nya bloggar. Fastnar i en ganska ny och läser om hur någon återstiftar bekantskapen med sin hembygd. Läser om hur hon med släkten planerar att återskapa en samlingsplats på gården, om hur hon går runt i skogarna och känner att hon hittar tillbaka till sin plats.

Känner glädje för henne, så härligt! Men känner även ett styng i hjärtat. Gudrun kom för 10 år sen och svepte bort stora delar av det som var min plats.
Här är ett inlägg som beskriver min känsla för Gudrun. Här är ett till.

Ju längre tiden går, ju mer tydligt blir det för mig att jag tappat nåt. Att hemma i byn inte längre är just hemma i byn längre. Visst har jag fortfarande känslan av att komma hem när jag åker dit, men den känslan blir mindre och mindre. Det är inte som förr. Förr är borta, för alltid. Allt ändrar sig med tiden, jag vet. Vägar dras om, gårdar byter ägare, landskapet ändrar sakta form. Men Gudrun, ja hon ritade om kartan fullständigt över en natt.
Jag hittar inte i skogen längre. Eller, låt mig skriva om det. Jag hittar inte skogen längre. Den finns ju inte.

Nu börjar månlandskapet försvinna. Nu är det grönt igen. Men det är ingen skog, det är bara en massa sly, av gran och björk. Men inget man kan vara i. Vi går där aldrig. Vi går bara på vägarna runt omkring och försöker minnas hur där en gång var.  Vi skapar inga nya minnen i skogen längre.
Det är förmodligen det som gör att min hemmakänsla tynar. Vi skapar inget nytt, vi bara försöker hitta det som försvunnit.
Kanske dags att ta tag i det?  Kanske dags att hitta nya platser, som kan bli mina barns?

Fem år sen

Nu är det drygt fem år sen Gudrun drog fram.
Gudrun har en konstig plats i mitt sinne. Å ena sidan eggar hon mig. Har alltid varit fascinerad av naturfenomen. Vilken kraft, vilken tillrättavisning av oss människor - vi är ganska små i sammanhanget trots allt. Resultatet av hennes framfart var på ett sätt magnifik och det var onekligen häftigt att fått uppleva den stormfällda skogen.Den där stormen var nåt i hästväg verkligen. Jag satt själv bara i utkanten av den, men milde vad det blåste även här. Hemma i byn var de utan ström i 7,5 vecka. Det blir väldigt mörkt på landet utan el, men man kan klappa katten även i skummet och TV klarar man sig utan.
Men sen finns den andra sidan. För helvete, Gudrun! Du gjorde så en tant i grannbyn dog. Hon gick vilse på sin egen mark, mark som hon kunnat utan och innan sen hon var ung. Du sopade bort det vackra i bygden, du förvandlade det till ett månlandskap som inte kommer återhämta sig förrän om flera generationer. Den underbara trollskogen nedanför mina föräldrars gård är borta. Jag får aldrig mer gå där och känna barndomens vingslag. Du tog bort tjusningen med skogen, ja, det är inte lätt att gå i en skog som inte finns längre, som består av rotvältor och spår efter uppröjningen.

Men visst, i förhållande till vad tsunamin ställde till med två veckor tidigare, så ska jag inte klaga egentligen. Det var bara skog.
Minnena av barndomen och turerna i skogen, kan ingen vind i världen ta i från mig. Men det stör mig att jag inte kan gå hemma i skogen och visa mina barn var trollen bor.

Att gröatitta del 2

Fick lite tillrättavisande angående att gröatitta av de språkliga experterna hemmikring.

Jag bör påpeka att man egentligen gröatittar utan bil, med hjälp av apostlahästarna. Jaja, ni har väl rätt då kära päron, men i vår generation är vi ju bilburna och bekväma.

Nåväl, nu är det framfört.

Att gröatitta är alltid skoj, oavsett transportmedel, om den saken är vi dock rörande överens!

På bilderna en liten annorlunda gröatittning från 2005. Vi kallade den kort och gott "försöka känna igen sin hembygd efter Gudrun-gröatittning".

Fotoutmaning

Jag fick en fotoutmaning av Popprinsessan. Självklart antar man den. Fin bild va?

Varför i hela friden tar man kort på en skylt med öppettider till ett timmerlager? Enkelt egentligen.

Man är för det första indirekt drabbad av Gudrun.

Man saknar sina gamla träd och vill träffa dem igen.

Alltså passar man på att åka inom timmerlagret på väg till Göteborg. Men eftersom det är stängt, får man återkomma på hemvägen några dagar senare. Då kan det ju vara bra att veta öppettiderna.

Timmerlagret kan man se på bild här. Sjukt mycket timmer på samma ställe, ändå bara en fis i rymden av alla träd som föll.

Skumt ställe, man fick åka buss genom hela upplaget. Det vattnades konstant så bussen körde med vindrutetorkarna på, fast att det var strålande sol ute. Det luktade så där speciellt av blött trä. Bussen stannade och vi fick gå ut för att ta kort. Absurd och lite halvnördig situation. Men mäktigt. Och sorgligt på samma gång.

F-n Gudrun, du snodde min trollskog!

Välkommen till Felia, var god och dröj

Gudrun välte inte bara omkull en faslig massa träd under sin framfart, utan även en hel del annat smått och gott.
El- och teleledningar inte minst.
Elbolaget, säga vad man vill om dom, men de lagade upp sitt nät. I vissa fall ligger tråden fortfarande på marken, men elen fungerar som innan. Det tog sin lilla tid, 7,5 veckor utan el skojar man inte bort, men bättre sent än aldrig.
Telefonen tog inte lika lång tid att laga, men det gick mer under devisen: fort och fel.
Istället för att laga ledningar, stolpar och telestationer, så bestämde man sig för att avskaffa den fasta telefonin. Sagt och gjort. De boende tvångsanslöts till ett sk fast mobilnät. Man använder den vanliga telefonen, men med ett mobilt nät.
Låter ju bra på pappret, synd bara att det inte funkar så bra. Men kvalitet verkar inte spela så stor roll, tyvärr.
Förutom tvångsanslutningen där man blev tvungen att äga installationskitet, är det svårt att beställa hem reservdelar och inte minst så är uppkopplingen något sporadisk ibland.
Det bryts ofta.
Det gör mig inte så mycket egentligen. Att inte få bestämma själv när jag pratat färdigt med föräldrarna, ja det kan ju vara irriterande, men ibland bra. Man kan ju behöva nån som säger till när det har pratats bort för mycket tid...

Men synnerligen irriterande är det dock att det ofta är svårt att höra vad de säger. Det låter som nån har stoppat stanniolpapper i luren, ja som nån gjorde i SOS Sällskapsresan. Föräldrarna låter som om de både har smuttat för mycket på portvinet, men också som om de sitter i en liten plåtburk. Ju längre samtalet går, ju värre blir det.

Riktigt sanslöst irriterande att Telia kan få göra så här. Det är väl meningen att tekniken ska gå framåt och att vår infrastruktur ska bli bättre och bättre?
Hade det varit mitt telefonnät de hade gjort så här med, hade då jag fått lust att riva ner det, skicka tillbaka det til Telia och be dem st.oppa u...
Nä, det vore kanske inte så moget gjort, förståss.
Men det är inte så moget att stoppa stanniolpapper i folks telefoner heller, eller?

Skogen som försvann, del 2

Ska vi leka? Plockepinn kanske?

När skogen försvann... del 1

Till en början var det som ett spännande äventyr.

När vi skulle svänga in på grusvägen och inte riktigt kunde orientera oss.

När vi kom hem med vatten, batterier och lampolja till föräldrarhemmet och i retur fick med oss älgkött, bär och grönsaker till en elgaranterad frys.

Uppsluppna gick vi runt och tittade på förödelsen, fotograferade rotvältor och bortblåsta friggebodar.

Det var en mysig helg. Hela familjen samlad i det kalla huset med tända ljus överallt.

Det var en rolig helg. Jo, vi skrattade mycket den helgen.

Galghumorn kom fram.

Mycket av föräldrarnas skog hade blåst ner, men what the hell? Det var inte mycket om man jämförde med grannarna. Försäkringen täckte en hel del och ekonomiskt var det bara illa, inte katastrofalt.

Jo verkligen ett äventyr. Folket hemma i byn berättade sina historier om hur takpannorna flög, vinden dånade och om hur man inte ens kände igen sig på sin egen gård.

Det roade oss, piggade upp våra vintertrötta själar.

Men det var ju bara i början.

Sen kom verkligheten ikapp.

Undan för undan. Litet i taget.

Fortfarande.