Lerig lördag (och lite ilska på det)

Hej på er!

Stora framsteg idag minsann! Jag har äntligen fått tummen ur att koppla ihop min nya GPS-klocka med Garmin Connect och med mobilen. Enligt appen är det även kopplat mellan Garmin och Strava men där vete fasen om det blev rätt. Det är mycket med det tekniska, haha. Undertecknad är ju dessutom teknikinformatör och tekniskt utbildad, men det är uppenbarligen ingen som helst garanti för att man ska få ihop sina egna prylar.

Sen har jag gett upp hoppet om att få Dropbox att synka över mina mobilbilder till datorn nåt mer. Dessutom är alltid vår Dropbox full, men det är för att den är kopplad mot orienteringsklubbens, så det är liksom inte vårt fel.
Istället har jag insett att jag får helt enkelt koppla ihop mobilen och datorn med jämna intervaller och kopiera över bilderna. Suck. Nåväl, huvudsaken är ju att de kommer över, eller hur?

Så,
nu ska det kunna bli lite bilder här och lite mer action på skrivandet också kanske? Det är många som överger sina bloggar, men jag gillar den här plattformen.

Min lördags då? Jo, kidsen är på läger så jag och Silverräven bestämde att ta sovmorgon,. Det gjorde vi med råge för klockan var nästan 12 innan vi klev upp! Halva dagen borta! Inte bra, men välbehövligt!
Han drog sen till Gullan för att renovera och jag drog till skogs för lite cykling.
Gick mellan huset, garaget och bilen på vår uppfart för att fixa med att få alla grejer i bilen och få upp cykeln på takräcket. Fick gå in igen för att hitta en torx-nyckel till att justera sadeln med.
Kom iväg och inser efter nån minut att det luktar jäkligt illa i bilen. Det stinker hundbajs! Satt i oset i en 10 minuter tills jag var framme vid Salsjön där jag tänkte cykla. Går ut och lyfter på ena skon... då är den helt ingeggad med hundbajs! Det är ju märkligt, eftersom jag bara gått mellan huset och garaget. Alltså är det nån som rastat sin hund och låtit den springa in till oss och skita på vår uppfart. Vi har en stor tomt, så oavsett från vilket håll den sprungit in, så är den vääääldigt långt inne på tomten, typ 40 meter. Hur kan man tillåta sin hund det och varför i hela friden har man inte vett att plocka upp efter den?! Fick sanera skon och inne i bilen, men det luktar fortfarande...

Må den hundägaren evigt trampa på legobitar...

Så lite (läs mycket) ilsk så cyklade jag iväg på min runda. Det regnade lite, men jag tror det slutade efter ett tag. Här har ju regnat väldigt mycket senaste tiden så det var en lerfest utan dess like på en stor del av rundan. Munnen ska vara stängd, det är en läxa jag lärt mig :)
Härlig runda. Jag tog 7,5km spåret men gjorde en annan krok på slutet för att få lite mer stig och mindre skogsväg. Gjorde även en extra liten runda när jag kommit till bilen för att varva ner lite.

Man kan säga vad man vill om Blekinge ibland, men här är rackarns grant ändå!

Det här är det som var renast. 

Efter hade jag tänkt sitta i bilen och dricka varm äppelmust och äta en liten kaka jag råkat få med mig, men det gick ju inte på grund av stanken från hundbajset. Jag fick öppna i kombin och sitta i öppningen men det var kallt. Silverräven ringde och behövde diskutera en liten väggbits vara eller icke-vara, så jag körde dit - jag var ju ändå mer än halvvägs dit. Diskuterade en stund och väggbiten blir kvar, det blir nog bäst. I Gullan är där verkligen ingen värme just nu, vi håller på att byta golv och isolering och det som ligger längst ner på undersidan av huset (det står på plintar), så det är liksom fritt blås in just nu. Frös som en hund, blöt, lerig och svettig som jag var. Det var obeskrivligt gött att duscha sen.

Notera krattan till höger, inte var dag man räfsar löv inifrån huset...

Gullan: ja där händer det ganska mycket just nu, jag får försöka göra ett inlägg om vad vi gjort och vad vi ska göra.

Ha en bra lördagskväll, det tänker jag ha!

Älskar teknikstrul

Nej, det gör jag sannerligen inte.
Min dropbox laddar inte längre upp bilderna till datorn. Ja, eller mer korrekt är väl att kamerans bilder inte längre laddas upp till Dropbox. Så blogga från datorn hemma blir inte så skoj, eftersom då blir det inga bilder.
Blogger-appen i mobilen vill inte heller lägga in mina bilder i inläggen, utan stänger helt enkelt bara ner när jag försöker lägga  till bild.
Suck och dubbelsuck.

Igår när jag skrev om husen, skulle där varit en bild på dasset med vindskivor, samt en Silverräv på stege med en hammare i handen. Ni får helt enkelt fantisera fram det själva, hehe.

Här kommer i alla fall en bild på lite gott-gott som jag bakade innan bildstrulet (dagen innan kanelbullens dag).

Det är inte helt lätt

Försöker förtvivlat att hitta lite extra energi att ta tag i vikten. Den går stadigt uppåt. Orsakerna är flera, men rent krasst är det ju så att jag unnar mig för mycket och rör mig lite för lite. Rör mig en hel del, vill jag påstå, men inte alls i den takt som jag borde sett till mitt intag av kalorier.

Men som jag sa till en vän idag, det kräver en extra insats för att orka ta tag i kosten och den extra energin går till annat, jobbet bland annat.
Jag kämpar på. Det brukar gå ganska bra, men sen på eftermiddagen är jag som så många andra: lite låg och sugen på nåt gott.
Vilken tur då att det aldrig står nåt gott i fikarummet. Eller hur är det nu? Nä, det är exakt tvärtom. Maken till gottegrisar har jag nog aldrig sett. Det är kaka var och varannan dag och nu verkar vi vara inne i ett tårt-stim. Det har serverats tårta minst en gång i veckan nu sen i julas.
Jamen, ät inte då, säger ni.
Jamen, jag är ju så jäkla sugen, säger jag!
Jag vill ju liksom inledas i frestelsen. Även om jag nån timme innan varit stark och bara längtat efter morötter, så slår det slint när jag väl tittar in i fikarummet och ser dagens godsak. Ge mig! Ge mig även en extrabit när den första slunkit ner.
Tro fan att jag är rultig.

Blåsigt

Just nu känns det lite blåsigt. Det är motvind på flera fronter samtidigt. Det är inte bra, för de boostar varandra. Strulet på jobbet gör att jag är mer känslig för den iskalla vind som drog över skridskoisen, som i sin tur bara ökar på hur jag reagerar på stormen i vattenglaset som råder i mina ideella åtaganden, som sen gör att jag inte orkar deala med det som händer jobbet utan får mig att med kraft stänga dörren till det mesta just nu.

Ja, jag är kanske känslig och tar in  för mycket och reagerar för starkt. Problemet är nog egentligen att jag knyter näven i fickan för länge och sen när det kommer ut, ja då är det alldeles för onyanserat. Japp, jag är en känslomänniska i en ingenjörskropp  - det är ingen bra kombination. Jag resonerar för mycket inombords istället för att reagera, eftersom jag vill vara en logisk människa. Å det är jag. Logisk. Men som sagt, en logisk person med känselspröt långa som en istid.

Febrilt försöker jag finna min handlingsplan. Ska jag strunta i det som upprör mig, för jag verkar ju ha svårt att hitta ett sätt att tagga ner, ett sätt att undvika att varningssignalerna lyser rött titt som tätt? Eller ska jag kämpa på? Jag har ingen bra verktygslåda att ta till, som det så fint heter numera.

Tur jag har skogen. Där är allt grönt.

Jag log och det blev värre

Nämen fatta!  Bilen visade sig vara lite mer sönder än vi trodde först. Den är trasiga remmen var bara symptomen på att nåt annat gått sönder. Lite mer jobb på verkstan, dvs lite mer skitdyrt än vi trodde.
Varmvattenberedaren trodde vi ett slag (baserat på vad tillverkaren trodde) skulle vara ganska billig att laga, nån packning som gått sönder. Nejdå, så bra var det inte, det var hela behållaren som sprungit läck, så ut med den och in med en ny. Mucho pengar.
Tja, där gick hela skatteåterbäringen.
Det var ju roligt. *ironi*

Det där med att skriva när man är i affekt

Nej, just det, det ska man inte.
Så jag går och lägger mig istället tror jag. Just nu står vissa saker mig upp i halsen.  Folk som undanhåller information för att förvirra, förminska och kontrollera... Folk som säger att de ger fria händer men som sen ändå måste toppstyra och lägga sig i detaljplaneringen. Folk som sen ändrar det som de gick in och toppstyrde om, som alltså inte bara kör över en gång, utan även en gång till.

Jag andas djupt 10 gånger, går och lägger mig och gör mitt yttersta för att inte låter det krypa mig in under skinnet.

Alltså, vi måste prata lite om det här med fotbollen

Få har väl missat den senaste fotbollsskandalen? Ett knallskott slängdes in framför en fotbollsspelare och i närheten av en av domarna. Fotbollsspelaren fick tokspel som reaktion och slängde in hörnflaggan i publikhavet. Matchen blåstes av och spelades sen inte vidare. Medan man väntade på besked tog en hockeyspelare och sprang in på plan, tog bollen och sköt i mål.

Men hallååå? Var det där dolda kameran eller? När kommer Filip och Fredrik in i bild och skrattar läppen av sig och meddelar att vi i TV-soffan utsatts för ett prank?
Jaha, var det på riktigt, menar ni?
Vojne, vojne.

För det första vill jag bara klargöra att fotboll är inte min sport. Har aldrig varit och kommer nog inte bli. Såna här händelser stärker den tesen.
För det andra... så triggar sånt här beteendevetaren i mig. Vilken oerhört spännande subkultur vi har i fotbollen. Här finns hur mycket gottigt som helst att sätta tänderna i, eller hur?

I en artikel i Aftonbladet där de intervjuar killen som träffades av bitar av hörnflaggan säger han så här:

Du tycker inte man kan försvara reaktionen efter den smällen som föregår allting?

– Nej det tycker jag inte. Är man fotbollsspelare så vet man att det kan hända grejer, att reagera utifrån impuls och kasta in en flagga i ett publikhav där man inte vet vem som står då tycker jag han har sjunkit lägre än den som kastade in knallskottet.

Okej, så vi har alltså kommit till en normalisering av att sånt här händer. Fotbollsspelare borde tycka det är helt normalt med knallskott framför fötterna?
Jag säger inte att det är ok av honom att kasta den, reaktionen är förkastlig (om än lite förstålig), men att som supporter tycka att fotbollsspelare bör förväntas sig våldsamma handlingar från publiken, njae... där kände jag att vi har tappat nåt väsentligt när det gäller sport.

Varför är det i vissa sportkulturer tillåtet med läktarvåld, våld mot spelare och domare, medan det i andra  känns som nåt helt absurt? Vi kan ta min sport, orienteringen, som exempel. I helgen går en stafett i Eksjö. Det är många lag som slåss om segern och klubbarna har länge varit konkurrenter med varandra. Det finns många som är trogna sina klubbar i vått och torrt. Det finns såklart också löpare som bytt klubb, ibland till värsta konkurrenten. Så visst vore det helt normal och nåt man borde kunna förvänta sig, att när nya löparen i lag A kommer i mål och ska stämpla ut, ja då kommer en H60-gubbe från lag B fram och slänger in ett knallskott som landar mellan löpare och sekretariatet? Eller att hela lag Bs löpare och anhöriga står i målfållan och skriker både "Judas" och "fitta" efter honom? För att inte tala om innan och efter stafetten, när alla orienterarna möts på ängen utanför arenan och slåss lite granna? Det är ju ändå en sport som engagerar oss och vi älskar ju bara vårt klubblag?
Visst låter det tramsigt? Japp. Tramsigt är ordet.
Vi kan ta en annan sport, varför inte golf? Så fint det är när hela Augusta National lyses upp av bengaler och publiken skanderar "domarjävel"... Nä, just det - ain't gonna happen.

Sen till sist: när ska det bli nåt av de där krafttagen man utlovar efter varje skandalmatch? Varje gång blir det stora rubriker och det skäms och det ojas och det förfasas och det lovas handlingsplaner och fan och hans moster, men än har vi inte sett några åtgärder? När kommer någon instans inom fotbollsvärlden att våga ta i problemet?

Update: Glömde ju alldeles bort att kommentera hockyspelaren som sprang in och lekte fotbollsspelare... men nej, det är ju bara så korkat gjort så jag orkar inte med det. Väx upp.

Ett ilandsproblem

Min gps-klocka vill inte alls dela med sig av mina bravader. Den säger att den synkar sig med datorn, men f-n heller. Enligt min klocka rörde jag senast på mig i mitten av november. Helgens bravader får jag inte att överföras och då kan jag inte lägga in nån rutt på min orienteringskarta. Jag får alltså inte skryta med min fina orientering. Skit.
Japp, ett ilandsproblem, sannerligen.

I helgen stundar nya strapatser ute i skogen. Gott.

Long time, no vätskeryggsäck

Beställde en vätskeryggsäck i januari. Jag hade tittat ut en dammodell som jag tänkte köpa. När jag sen satt och skulle klicka hem den, blev jag akut smålänning och valde en annan, lite lättare och billigare.
Tror ni den passade? Nä, givetvis inte. Att jag aldrig lär mig?
Skickade tillbaka den och skrev att jag ville byta till den första jag tittat ut.
Fick ett mail om att betala mellanskillnaden och att sen skulle de behandla min order.
Betalade och fick nån dag senare ett mail om att ryggsäcken var skickad, med kollinummer och länk till att spåra paketet.
Det kom ingen ryggsäck.
Efter några veckor började jag lite smått undra var den höll hus, så jag klickade på länken för att spåra mitt paket. Enligt Postnord hade de fått digital initiering att paket skulle skickas, men de fick inget paket och har ju då således inte skickat nåt till mig.
Kontaktar då ryggsäcksfirman och de har nån skum förklaring, men är säkra på att de skickat i väg den och skyller på Postnord och ber mig kontakta dom för att spåra mitt paket (vilket jag ju redan gjort via nätet). Ringer Postnord som gör samma spårning och får samma resultat som jag.
De ber mig kontakta ryggsäcksfirman och säga att mitt paket inte blivit skickat därifrån (vilket jag ju redan gjort).
Kontaktar då ryggsäcksfirman på telefon och påtalar att jag inte fått nåt paket och att Postnord inte heller fått nåt.
Suck.
Ryggsäcksfirman lovar att kolla upp det och återkommer sen på mail. I det mailet säger de att de i sitt system klickat i att order gått iväg, men att de inte har scannat nån vara (men det gör de inte alltid, tydligen). Men de är väldigt övertygade om att deras ryggsäck blivit skickad till mig och tycker det hela är mycket märkligt. De skickar en ryggsäck till, men nu hade de den givetvis inte i lager, utan måste göra en nybeställning hos tillverkaren, vilket kommer ta några dagar extra (hur många får jag inte veta). Eftersom de är övertygade om att de skickat en ryggsäck redan och att Postnord har slarvat tror de att jag kommer få två ryggsäckar och ber mig då skicka tillbaka en av dom.

Nej, jag tror inte de skickat nån, självklart inte. Någon har initierat det i systemet men sen glömt att ta ut på lagret och scanna varan och skicka den till Postnord.
Det har jag inga problem med, alla kan göra fel. Men den lite lätt avoga serviceandan, den faller inte mig i smaken faktiskt.
Än så länge har ingen ryggsäck dykt upp, än mindre två.

Sliter mitt hår

Lägger banor inför måndagens ungdomsträning. Det ska vara provtävling, dvs en träning som efterliknar en riktig tävling så mycket som möjligt.
Då behöver man lite extra lull-lull på kartorna som nordpilar, föreningslogotype osv. Just nordpilarna kan se lite olika ut: antingen en liten pil i ena hörnan, småpilar på varje stödlinje eller ett fett rött streck i överkant på kartan.
Jag letar och letar i OCAD, men inte fasen hittar jag! Jag har en liten hemmasnickrad manual som en snäll person i klubben gjorde en gång i tiden. I helt fel version av programmet, men förvånansvärt mycket stämmer fortfarande. Däremot finns ju inte några instruktioner just för hur man får in loggor, pilar och annat på banan.
Till slut mailar jag han som ska ha kartorna. Inget svar. Ringer till min svåger men han vet inte heller hur man gör. Ringer till ytterligare en i klubben som kan det här med kartor på sin högra hand. Han svarar, mitt i en hunduställning, att det inte går att göra i den versionen jag har. Eftersom programmet är en dyr historia är vi några i klubben som enbart har banläggningsdelen, med andra ord kan vi inte redigera kartor, utan bara lägga på banor.
Jahapp.
Han försöker dock hjälpa mig att fuska in en fett rött streck, men det misslyckas.
Nu återstår det att ta mina filer och åka till nån som har en komplett version av programmet.
Sa jag att jag givetvis är ute i sista stund också? Jo, men självklart.
Hade jag börjat på detta för några veckor sen, hade jag inte haft panik nu.
Själv göra, själv ha.

Endera dagen ska jag ta mitt yrkesliv och applicera det på min hobby och skriva en ny manual för detta.
Ta några kunniga personer i örat och tvinga dom att lära mig allt de kan, så vi kan få ner sånt här på papper.
En annan dag. Nu ska jag först rädda mitt eget prokrastinerande skinn.

Mest bara lite irriterad

Usch. Råkade ut för en person idag som var tvungen att positionera sig i gruppen. Pinkade lite revir och jag stod i vägen kan man säga. Blä.
Blev bara så irriterad. Kände att jag lät det dra ner mitt humör och då blev jag irriterad på det också.
Summa summarum: skitsur.
Mer skitsur än behövligt faktiskt.
Borde låta det rinna av.

Imorgon är en ny dag. En bättre hoppas jag.

För övrigt anser jag...

Hörrni, det här med föreningsliv. Jag vet inte...
I helgen har det varit aktiviteter i två olika föreningar. Två helt olika, men ack så lika.

I varje förening finns det ju alltid några så kallade eldjsälar. De som ger och ger och ger av sin tid för att de brinner för detta. De ordnar, fixar, donar och ställer upp. De knotar på och håller föreningen levande.
Så långt allt väl. All heder åt dessa personer.
Men.
I varje förening verkar det också finnas eldsjälar som hela tiden måste påpeka att alla andra minsann borde göra minst lika mycket som de. Som går runt och fixar och donar, men som samtidigt måste racka ner på de andra som inte fixar och donar och ger av sin tid lika mycket.
Dessa gnälleldsjälar kan inte eller vill inte ge utan att få tillbaka. De kan inte eller vill inte inse att många andra inte kan (eller vill för den sakens skull också) ge lika mycket. De kan inte tacka och ta emot den tid och det engagemang som bjuds, utan måste poängtera att det inte duger. Istället för att vara nöjd med en liten insats (men dock en insats), så är gnälleldsjälarna aldrig nöjda. Det borde varit mer. Alltid mer. Det är alltid fel. Det är aldrig tillräckligt.
Så istället för att vara tacksamma för den hjälps som ges och istället för att inspirera andra till att ge mer, så sprider gnälleldsjälarna bara osäkerhetskänsla, otillräcklighetskänsla, olust och framför allt skuldkänslor runt sig.
Föreningslivet måste vara lustfyllt och varje insats måste räknas, liten som stor.