Onsdag, veckans bästa dag

Jag har lyxen att kunna vara ledig varje onsdag. Det är en lite bräcklig överenskommelse med min chef, som väl kan brytas tvärt om min uppdragsgivare kräver mig på 100%, men jag är tacksam för varje vecka.
Kan vara mitt smartaste drag nånsin, att jobba 2 + 2 dagar istället för 5 i rad. Visst kostar det, i form av mindre lön (och pension), men det är värt det. Mycket värt det.

Just nu är mina onsdagsförmiddagar vigda åt rehabträning i bassäng. Jag går på vattengympa, ihop med ett glatt gäng äldre damer. Inget ont om damer på vattengympa, men jag känner mig en aning malplacerad. Samtidigt är jag precis där jag bör vara. Rörelse i vatten har en klart positiv effekt på min rehab, så är det ju bara. Väljer att köra alla övningar på max och med tillägget att jag kör egen vattenlöpning efter passet så är jag rejält trött efter. Att man kan svettas så mycket av vattenlöpning!?

I bassängen har jag linser i ögonen, men brukar byta till glasögon efter passet. Den billiga fyllan som uppstår efter bytet i kombination med trötthet och eftersvettning... jisses. Jag stapplar sen in till min stående lunchdate med kompis M.

Annars händer kanske inte så mycket på mina onsdagar, jag brukar passa på att tvätta lite så tvättberget inte blir så stort på helgen.
Jag försöker att inte har för mycket på "attgöra-lista" heller, onsdagarna ska vara chill.

Kajaken, mitt gula återbruk

När jag fyllde 30 år (för en herrans massa år sen alltså), så önskade jag mig en kajak.
Paddla kajak hade jag gjort kanske fyra gånger innan, men tyckt att det var ett fantastiskt sätt att njuta av havet.
Så, jag fick ett presentkort ihopskramlat av familjen och maken, till att köpa valfri kajak.
Vi hittade en återförsäljare till en modell som verkade bra och köpte så äntligen en. Lycka!

Ett litet krux bara - jag var ju gravid med Skruttafisan. När vi provade den innan köpet gick det bra, magen var inte så i vägen som jag befarat.
Vi paddlade kanske två gånger? Sen tog det stopp. Inte magen, nej framåt i sittbrunnen fanns det plats, utan det var rumpan. Den fick inte plats på bredden! Min graviditet hade lockat fram ett ohemult ätande av daimstrut och jordgubbsmilkshake nämligen och den sommaren var varm och vad svalkar gott om inte lite av ovan nämnda? Nu i efterhand kan jag fundera över hur mycket jag hade gått upp OM jag hade gått gravid alla 40 veckorna? Skruttan som hade bråttom till världen tittade ut 6 veckor för tidigt nämligen.

Back in the days. Skruttan är nu 16. Åren går.

Tillbaka till kajaken.
Den förpassades in i garaget, i väntan på att rumpan skulle krympa. När den gjort det, ja då var jag ju småbarnsmorsa och turer ut i kajaken blev lite svårare. Även om vi hade hyrt en kajak till maken, hade vi ingen lust att ta med bebis ut på havet? Barnvakt för en paddeltur blev inte så prioriterat heller, de timmarna behövde vi till andra saker.
På vår ort har friluftsfrämjandet turer i skärgården så där tänkte vi att jag skulle hänga på. Men jag klarade inte lyfta kajaken upp och ner från biltaket. Tyckte det var lite jobbigt att behöva be om hjälp av okänt frilufsarfolk. Idag hade jag inte haft några som helst problem med det, men så är jag äldre och känner ju dessutom flera av de personerna idag. (Det gjorde jag nog då också när jag tänker efter, men visste jag inte då).
Nån paddeltur fick vi väl till själva, men alltså max en eller två.

Efter några år kom Pillerill och med två småbarn blev det liksom bara ännu mer krångligt.
Då satt Silverräven på jobbet och pratade med en nyskild kollega. Han sa att han skulle köpa en kajak, för han kände att han ville ha den som terapiverktyg efter en jobbig tid. Köp vår, sa maken.
Sagt och gjort, han köpte kajaken och nu fick den äntligen vara i havet och tjäna sitt syfte.

Det här är alltså 10-12 år sen. Genom åren har jag saknat den och tänkt att nu hade det ju passat mycket bättre att ha en kajak, men inte gjort slag i saken. Min rygg har ju varit rätt klen några år nu, så  att komma i och ur en kajak har känts som ett oöverstigligt hinder. Sitta i den ställningen har inte heller känts helt ok.
Nu har jag tagit tag i det där med ryggen och konstaterat att mycket problem har suttit i att jag varit svag i bålen. Rehab is my friend, och det blir bättre, sakta men säkert.
För nån månad sen insåg jag att tanken på att sitta i kajak inte alls kändes omöjligt längre. Jag sa till maken att vi skulle köpa tillbaka den kanske? Tja, varför inte, kollegan har ju sagt att han övergett paddlandet till förmån för golf och orientering numera.
Några veckor till gick och sen hasplar kollegan ur sig på fikarasten att nu ska nog kajaken säljas. TAGEN!, skrek maken och nu är hon här igen! Obetydligt sliten vad jag kan se, och vi fick med en vagn och ett bra sittbrunnskapell på köpet.

Så det kan bli. Återbruk i sin bästa form.

Ute ur bubblan

Denna veckan har verkligen varit i överkant. Det har varit saker bokade varje kväll som inte bara tagit tid, utan i vissa fall även en hel den hjärnkapacitet. Jaja, det har varit av egenvald karaktär.
Sen jobbet... ja på jobbet hade vi igår manusstopp inför en stor leverans veckan som kommer.
Det har verkligen varit att bara plöja ner i papprena och köra rakt in i kaklet. Vi är inte färdiga, men fasen så himla mkt mer vi levererar till denna uppskjutna deadline än vad vi hade gjort om vi följt urspungsplanen. Nu ska vi nästa vecka kontrollera att allt blir som det ska, att alla dokument verkligen kommer iväg till kund. Men. Jag har kommit ut ur bubblan, for now. Igår när jag körde hem, drog jag en rejäl lättnandes suck och sen drog jag till havs.
Skruttafis och jag körde ner till ett litet fiskeläge och la i brädorna. Klart vatten, platt vatten och alldeles ljuvligt väder.
Vi paddlade runt en lång stund och på vägen ut rundade vi en ö, där några förberedde en fest. Fredagsstämningen var på topp både hos dom och hos oss, bara på lite olika sätt.
På vägen tillbaka paddlade vi tillbaka under den lilla bron som ledde till ön. Nej, vi paddlade inte, vi låg på brädorna och drog oss försiktigt fram med hjälp av stenarna vid sidan av öppningen, så låg var bron.

Efter kom Skruttafis lite på efterkälken och när jag vänder mig om, står hon på knä på brädan och gör  nåt i vattnet.
- Vad gör du?
- Jag klappar maneten!

 Oooookej...

Idag har vi varit på orienteringstävling. Det gick väl lite sisådär för barnen som sprang. Jag gick en promenad i skogen istället och fick tillbringa två pauser under en sten och en stor gran, för att undkomma regnet som helt utan förvarning kom.

Efter tävlingen körde vi och spanade på en tomt med sjöläge. Tomt är kanske fel ord, mark är bättre. För mycket blandskog, stenrösen och kupering för vår smak, även om det inte hade suttit fel med en rejäl tomtgräns mot en fin sjö. Nej, inget jag blev förälskad i alls.

Sen skulle vi bara slänga i Sup-brädorna och paddla lite och ta en fika, men vi hittade inget ställe där vi kunde få i dom. En nödlösning blev att testa en badsjö i en liten by 2 mil hemifrån istället. En liten men naggande god lanthandel råkade vi passera och här hittade vi fikabröd.
Och vilket badställe sen då?!  En helt otroligt fin liten sjö och en nyfixad strand med bryggor, hopptorn, grillplats, omklädningsrum, toaletter och lekplats! Så nära hemma  men helt okänt för oss. Jag hade fått ett tips av en kollega jag pratat paddling och cykling med vid kaffeautomaten och gissa om jag kommer tacka honom på måndag!
Ungefär mitt på paddelturen började åskan att mullra, så vi fick avbryta. Väl i land hade mullrandet avtagit, så vi badade istället. Helt klart godkänd vattentemperatur för att vara i september.

Nu, nu gör vi inte många knop resten av knällen.

The Burk

Nej ingen burk med te.
En sån här burk...

Skruttafis knåpade och knåpade, som den idéspruta och Doer som hon är. När hon var klar visade hon Pillerill, som på Pillerills vis dissade idén totalt. Gråt och tandagnisslan. Eller, bara tandagnisslan och irritation.

The burk of UTTRÅKAD

Den ömma modern tipsade om ett annat förhållningssätt gentemot motsträvig lillebror och framförallt ett helt annat sätt att marknadsföra idén på. Ett omtag senare var de båda två med på banan.

Men är den inte fantastisk, så säg? Burken är fylld av små lappar.
Om man har tråkigt och bara tycker att lillebrorsan spelar, eller att storasyrran pysslar mer än anständigt mycket, ja då drar man en lapp och sen gör man det som står på den. Tillsammans.
Guld, om ni frågar mig.

Exempel på lappar:
Spela sänka skepp
Gör och dekorera pappersflygplan
Tvätta bilen/bilarna  (här undrar jag om jag inte känner igen Silverrävens handstil, hehehe, undrar om kidsen ens vet om denna lappen?)
Lär dig en låt på piano/fiol/gitarr
Gå en Pokémon Go-runda
Gå/cykla till Konsum och köp glass
Kör ballongvolleyboll
Gör en lådbil

Jag tror jag ska smyga ner några lappar till:
Städa rummet
Baka nåt gott
Spring en runda
Ta upp den rena tvätten

Förlåt, väderguden!

Inte för att jag har en aning om vad jag gjort för att förtjäna din butterhet, men förlåt i alla fall!

Vi har inte vädret med oss, nej. Inte för att det spelar så stor roll egentligen, vi har det väldigt trevligt ändå. Men liiite mindre regn hade varit trevligt.
Som idag. Regnet hade gärna fått vänta åtminstone en timme till, så vi hade hunnit upp till bergsstugan där vi planerat att luncha...
Jaja. Vi är inte sämre än att vi planerar om och gör det bästa av det.
En fin dag med fint sällskap att bära med sig.

Ur arkivet

Hittade följande chatt-historik mellan mig och maken. Varken jag eller han kommer ihåg detta, så det var ju kul att jag hade sparat undan det.

Hallå
◄	hoho..?
Nipe herself...	hoho
Silverräven...	ÄÄÄr du där
Nipe herself...	nuuuu så
Silverräven...	Hur börjar man? Nästa vecka skulle jag som sagt behöva åka till A-ås. Den 22/10 har vi avd-dag med resa till Lund (över dagen) Den 15-16/10 har jag möte i Stenungsund. Problems?
Nipe herself...	man börjar med Snääääälllla, sööööta frun, får jag?
Silverräven...	Eller, vad kostar detta?
Nipe herself...	den repliken kan funka md
Silverräven...	Hej gulliga frun, Vad kostar detta?
◄	Nästa vecka skulle jag som sagt behöva åka till A-ås. Den 22/10 har vi avd-dag med resa till Lund (över dagen) Den 15-16/10 har jag möte i Stenungsund. Problems?
Nipe herself...	nä, tror inte det
Silverräven...	kostar nada alltså???
Nipe herself...	jodå, det var inte det jag svarade på, du får, men prislappen får du senare
Silverräven...	I efterhand då, elelr?
Nipe herself...	japp
Silverräven...	snacka om att köpa grisen i säcken
Nipe herself...	du har äntligen greppat hela äktenskapsgrejen sett ur en mans perspektiv ;) grattis till den insiktetn
Silverräven...	Nåja, detta får du inte hålla emot mig, men du är inte så dyr i drift så att det är en issue...
Nipe herself...	big mistejk att erkänna det, hahaha
Silverräven...	Aj fan det skulle jag inte sagt
Nipe herself...	kvinnans list övergår mannens förstånd eller hur var det nu?
Silverräven...	hmf
Nipe herself...	hhe
Silverräven...	har möte idag till 5 men åker hem efter det.
◄	Puss
Nipe herself...	puss

Tänk på vilodagen så du helgar den

Är ju ledig på onsdagar numera. Det kan var ett av de bästa valen jag gjort i mitt yrkesliv, faktiskt.
Just att vara hemma mitt i veckan, så smutt!
Jag har två saker som alltid är bokade på denna dagen: lunch med bästa M och sen ett gruppträningspass på bästa gymmet. I övrigt är det fri lek på schemat.
Problemet är att jag tenderar att lägga in så mycket på att "att göra-listan" att jag blir helt förlamad och bara fastnar i soffan. Jag tar varken tag i de där sakerna, eller struntar i dem och istället typ yogar, eller går en runda i skogen - som jag definitivt hade behövt.

Idag bestämde jag mig redan i sängen: idag ska jag först prioritera att bara vara, och sen få lite gjort.
Så jag drog på mig lite kläder och gick sen sonika ut genom dörren. En promenad ner till ån skulle väl kunna funka tänkte jag. En halvtimme bara promenera och sen äta frukost och efter det fixa lite på den där listan.

Hm, det var så skönt i solen, att jag lät bli att tänka på tiden. Den lilla promenaden blev längre och längre och till slut över timmen lång. Helt avslappnad i sinnet när jag väl kom hem. Resten av förmiddagen kunde jag med lugnt sinne beta av flera punkter på listan. Ett genidrag helt enkelt att prioritera upp den mentala vilan.

Mikroäventyr - plan B

Planen för dagen var som följer:

1. Sovmorgon - check på den.
2. En snabbis på stan för att fixa ett galler till skridskohjälm - check på den.
3. Julbord  - check på den
4. Bandyträning för första gången ever! Med varm dryck i termos.  Inte nån check på den.

Bandyn blev inställd pga blåsten. Vi hade förberett oss noga, jag och Skruttafisan. Packat allt, skruvat på ett galler och letat förgäves efter ett annat. Hittat knäskydd. Peppat oss. Preppat oss med termosar med varm saft- för det här skulle ju sannerligen bli ett äventyr, i enlighet med utmaningen hos Katrin.
Träna bandy, för första gången vid 43,5 års ålder... Hujedamig. Såg fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Lätt pirrigt.
Vilket antiklimax när SMSet kom och det var inställt. Vad gör vi nu då? Termosarna då? Vad hittar vi på nu?

Tja, en får ju inte vara dum. Var planen mikroäventyr, så var det. På vägen hem körde vi upp på Bryggareberget i Karlskrona och spanade in stan by night. Barnen hade inte varit där på kvällstid innan. Det blåste halv storm, så det var sannerligen ett äventyr att gå ut ur bilen och ta några foton med mobilen.
Efter de kalla minuterna ute var det väldigt passligt att dricka varm saft från termosarna. En väldigt lyckad plan B.  Förresten, tror ni vi hade kommit ihåg att ta muggar med oss?

Ett bra val

Vad passar bättre en måndag än lite länkkärlek tillsammans med roliga nyheter?

Den här uppenbarligen grymt kompetenta kvinna har fått ett nytt jobb! Och inte vilket jobb som helst utan ett riktigt drömjobb (om man gillar ord och bild ihop med världens bästa sport  - orientering).
Idag börjar hon på Skogssport och jag lyfter hatten och säger: Grattis Skogssport och Grattis Lina!

Men alltså, kolla in hennes bilder! Utomhusidrottsporr rakt av.

Med lite marginal till och med!

Jag har lämnat in alla mina inlämningsuppgifter till kursen! Den sista uppgiften, att bildbehandla 3 bilder laddades upp på studentportalen alldeles nyss. Här är två av bilderna (den i slalombacken och den efter) och här är den tredje (Pillerill och hans cykel) - alla i oredigerat skick.
Nu håller vi tummarna för att kurslärarna gillar det jag gjort.

Jamen fattar ni hur jäkla skönt det känns just nu? Oavsett om jag behöver komplettera eller ej, så klarade jag deadline! Extra gött att jag dessutom klarade det med 2 dagars marginal.

Nu ska jag gå och lägga mig och inte läsa kurslitteratur för en gångs skull, utan nåt helt annat.

Smultron!

Vi måste prata lite om smultronen. Vilken himla fin uppfinning!
Nu börjar de mogna. Igår plockade vi mängder längs med Blekingeleden. Så ljuvligt gott. Bättre än jordgubbar. Bättre än choklad, ta mig tusan!

Ska lägga till en sak på min sommar bucket list: att trä smultron på ett strå.

Lite så där dagen efter

Jag ligger en dag snett i Sofys Uppochhoppaijuni.
En titt på bilden över månadens inläggstitlar ger mig titeln "träningsform jag älskar".
Ahhhh, jag tyar inte. Orkar inte tänka efter idag. Det är lite dagen efter idag, helt klart.

Veckan som var, var liksom ända in i kaklet. Öppnade starkt med att vara i Norrland på semester.

En "Fjällfie"

Direkt hem på tisdag morgon och kl 11 stod jag sen i givvakt på jobbet. Därifrån direkt till jobbets sommarfest. I samma stil fortsatte sen veckan och igår, ja då var det ju midsommar hemma på vår altan.
En mycket trevlig vecka måste jag säga, men så himla utmattande.

Imorgon hoppas jag komma lite ikapp med själv och kalendern. Det blir förhoppningsvis en långpromenad i skogen, lite matlagning och annat trevligt.

Motsatt effekt

Åkte till Norrland för att försöka bota min Lapplandssjuka. Den där längtan efter fjällvandring ni vet.  Om jag kommer dit och får knata runt lite så stillas kanske hungern.
Hur tänkte jag där?! Nice try, liksom.
Åhhhhhhhhhh. Resultatet blev det motsatta.

Nytt ställe

I helgen åt vi på ett för oss nytt ställe med libanesiskt på menyn.
Servitören dukar upp nästan hela bordet fullt och lämnar oss med orden:
- Här har ni förrätten!

Ungefär vid samma sekund insåg både jag och Silverräven att vi nog inte skulle lämna stället hungriga.
Himmel, vad gott!
Dit kommer vi åka fler gånger, garanterat.

I övrigt har vi plockat pinnar och räfsat löv i helgen. Hela helgen. Nu ser trädgården helt annorlunda ut. Som ett nytt ställe, typ.

På sin fölseda´

På sin fölsedá får man göra som man vill. Alltså orienterar man.
Och på sin fölsedá får man klafsa i gyttjan hur mycket man vill. Och det vill man.

Härlig kväll

Vilken härlig kväll det var ikväll!

Vi hade träning i klubben och jag var banläggare. Fick sån fin hjälp från många olika håll, så jag hade det hur avstressat som helst idag.  Nästan för lugnt - så där så jag kände att jag kanske kom lite för billigt undan själv.
Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag tänker på alla fina människor som ställer upp för varandra. Som ger, utan nån baktanke.

En av klubbens pensionärer ställde upp och satte igår ut 10 av 15 kontroller, med SportIdentenheter. Min pappa och dotter satte ut resterande 5 i eftermiddags.
En annan medlem hjälpte till med dator, programvara och visade mig hur jag skulle sköta det hela.
Sonen tog tag i speakermicken, så vi hade live-underhållning.
Mamma kom med glada tillrop.
Maken, dottern och pappa hämtade in kontroller (även jag faktiskt). Ordförandes fru bjöd in på fika i klubbhuset.
Smhi som ställde upp med underbart vårväder.
Och sen, sist men inte minst, alla medlemmar som kom och sprang och som gav mig fina ord för banläggningen.
Glad och tacksam.

Nånting väcktes

Har senaste veckan varit ute och gått ganska mycket. Varje dag nästan och mer än en timme åt gången.
Det var länge sen jag tog mig tid till det. För några år sen var vi med i en stegräknartävling, men då var varje promenad som ett tvång.
När jag gick på högstadiet och gymnasiet (alltså för sisådär 100 år sen) gick jag varje vardag hem från busshållplatsen, ca 3km. Det var också ett tvång, eftersom det inte fanns nåt annat alternativ. Men det var oftast väldigt skönt att gå och på helgerna hade jag nästan som abstinens för att jag inte fick min dagliga promenad. Den känslan har jag saknat sen dess. Den där känslan av att vilja gå ut och gå. Att gå långa promenader för att jag vill och utan att känna nån stress över hur lång tid det tar. Nu har jag ju lite löpförbud från kiropraktorn, tills jag tränat upp ryggen. Ja, det betyder ju att jag ska träna ryggen, men liksom dit har jag inte kommit än. Det verkar vara en lång process. Den tummen sitter hårt fast nånstans i mina bakre regioner, hehe.

Men. Jag har bestämt mig nu, att åtminstone promenera. Just nu har jag faktiskt tid till det, om jag prioriterar lite.
Så, en vecka lite drygt har jag nu gått en hel del.

I morse, en promenad med fina Sofia och hennes gulleplutt i vagnen. En timme med prat om livet, döden och allt däremellan. Tack för att jag får lyssna (och prata) och vara din vän, det är ett privilegium.
Efter lunch en snabb promenad till massören och sen en kvarts promenad till busstationen.
Nu funderar jag på att gå en runda till med Skruttafis.
Nånting väcktes.
Lusten.

Jamen, jaaaaaaa!

Idag tog jag mod till mig och tog mig väldigt långt ut från min komfortzon.
Jag ringde till en kommunal instans och ifrågasatte ett beslut.
Stod på mig. Behöll lugnet. Bad bara lite om ursäkt för mitt gnäll, men vek mig inte i frågan.
Ödmjuk och realistisk och visade att jag kunde förstå hur beslutet kom till, men att det inte passade ur min (vår) synvinkel.

Alltså, jag är ju tyvärr en sån där person som har många åsikter och idéer men som inte vågar säga nåt. Som knyter näven i fickan. Som varken vågar eller vill riskera att stöta mig med folk.
Så att ringa (bara det, telefonskräck är mitt andranamn) och sen inte vika ner mig - det är stort. Mycket stort.
Bara att jag faktiskt gjorde det är jag mycket nöjd med. Gav mig själv en klapp på axeln.

Gissa utfallet sen då? Jo, efter en halvtimmes konstruktiv dialog på brottsplatsen så  ändrade de sitt beslut!  Två dagars arbete görs nu om och allt blir ungefär som det var innan, fast lite bättre. Ur vår synvinkel helt perfekt faktiskt.

Själv göra, själv ha

I torsdags åkte jag och barnen till Isaberg, Hestra. Silverräven var tvungen att jobba så han fick vackert stanna hemma. Vi tog med en morfar och en annan familj istället.

Då jag är uppvuxen i nästan samma ände av Småland skulle man kunna tro att jag varit där många, många gånger innan - men nej. Under högstadiet testade jag utförsåkning tre gånger, men då i Lammhult, Vetlanda och Kisa, tillsammans med en kompis och hennes familj. I vår familj åkte man bara skidor på längden.
Det var först i vuxen ålder som jag började åka utförsåkning, när några fina vänner släpade med oss till fjällen. Nu för 4 år sen gjorde jag och maken samma sak, vi släpade med oss mina föräldrar till fjällen. De var alltså mellan 65 och 67 när de åkte utför för första gången. Sen dess - helt galna!

Men tillbaka till Hestra. Inte stort, men absolut inte särskilt litet heller. Två sittliftar och tre släp (tror jag). Pister i alla svårighetsgrader. Skidshop, rejäla värmestugor och en restaurang och fik. Allt man behöver med andra ord.
Rejäla öppettider. Redigt rejäla måste jag säga. Liftarna öppnade kl 9 och stängde kl 17. På torsdagar är det kvällsskidåkning mellan 17.30 och 21.30. Ja, ni hörde rätt - man kunde alltså åka skidor där i 12 timmar i torsdags.
Det gjorde vi, nästan.
Gick upp halv sju och var i säng efter tolv. 22 mil bilkörning. Cirka 10 timmars skidåkning på det.
Gissa tröttman.
Gissa vätskebristen.
Gissa träningsvärken.

Aj.

En helt annan runda

I helgen blev det helt andra rundor. Eller, jo, det blev ju självklart en runda till den där bandybanan. Pillerill vaknade tidigt, tidigt, innan lördagens bandyträning och var väl i stort sett klar att åka när vi vuxna vaknade.

Efter bandyn tog vi oss en liten roadtrip. Först till Nybro och svärmor. God mat och lite hejande i soffan på slalomåkarna i Åre.
Sen körde vi till Kosta för att handla lite julklappar, titta på julmarkanden och hitta en vinterjacka till mig.

 Julklappar kanske vi inte hittade så många, julmarkanden var trevlig och en jacka hittade jag efter att ha provat halva butiken, typ.
Som alltid, så är vi aldrig först men ofta sist, så det där med att äta kvällsmat hann vi inte med. Vips, så hade de stängt ner allt och vi stod lite snopna och hungriga mitt ute i den småländska vildmarken.
Lessebo hade en pizzeria som verkade lovande så dit styrde vi kosan.
När vi ändå var hyfsat nära Växjö, bestämde vi hastigt och lustigt att köra den omvägen hem, och passa på att kolla in 12-timmarstävlingen som gick där. Alltså, en ultralöpningstävling (heter det så?), där det fanns klasserna 6-, 12- och 24timmars. En kompis till oss sprang 12timmars och hans fru supportade.
Jamen, det kan man ju inte missa! Helt galet.
Där sprang/joggade/gick det en brokig skara människor runt en 200meters bana. Runt, runt.
Det låter ju helt idiotiskt, men vilken stämning och vilka fantastiska insatser. När vi kom dit gjorde arrangörerna vågen åt oss, eftersom vi tydligen var kvällens första publik.
Vår vän ute på löparbanan sa inte så mycket som halv fem, utan muttrade väl mest, men enligt frun var han mycket glad att vi kom. Jag hade inte väntat mig nån annan reaktion heller, från nån som sprungit i fem timmar och som har sju kvar.
Vi häckade där i två timmar och hade det trevligt med frun istället, som var en smula sällskapssjuk efter att suttit där i fem timmar och servat energidryck enligt ett excel-schema.
Halv tolv på natten körde vi sen hem på hala vägar, det var mindre skoj.

Tidigt sen i går morse ringde klockan. Då var det dags att sätta ut kontroller inför klubbens mästerskap i orientering - långdistans. Inte så värst roligt att sticka ut tassarna utanför täcket, men väldigt härligt ute i skogen.

 

Frostnupet och soluppgång, i kombination med lite cykel och lite löpning.
Direkt efter klubbmästerskapet var det grötfest. Direkt efter den firade vi sen storasyster som fyllde år.
Pust.

Hur det gick för han löparen? Jodå, i sin första 12timmarstävling knep han en imponerande andraplats! 11,3 mil på 12 timmar, jag är grymt imponerad!