Bland älgalöss och mossa

Två timmar var vi ute idag och plockade svamp. En påse full med gula kantareller plockade jag, medan Skruttafis tog hand om trattisarna. Även hon fyllde en påse (kompostpåse), men trattisarna tog ju inte direkt slut i skogen. Lite som att plocka blåbär ett bra år, man får tvinga sig själv att sluta plocka till slut.
Men rensa - hur tråkigt? Jättetråkigt!

Älglöss hittade vi inte, men de hittade oss. Illvilliga djur och helt omöjliga att få tag på. Tvi.

Men två timmar i skogen på en ledig dag, det var väl investerad tid. Gott att gå runt på grön mossa. Gott både för kropp och själ.

Ute ur bubblan

Denna veckan har verkligen varit i överkant. Det har varit saker bokade varje kväll som inte bara tagit tid, utan i vissa fall även en hel den hjärnkapacitet. Jaja, det har varit av egenvald karaktär.
Sen jobbet... ja på jobbet hade vi igår manusstopp inför en stor leverans veckan som kommer.
Det har verkligen varit att bara plöja ner i papprena och köra rakt in i kaklet. Vi är inte färdiga, men fasen så himla mkt mer vi levererar till denna uppskjutna deadline än vad vi hade gjort om vi följt urspungsplanen. Nu ska vi nästa vecka kontrollera att allt blir som det ska, att alla dokument verkligen kommer iväg till kund. Men. Jag har kommit ut ur bubblan, for now. Igår när jag körde hem, drog jag en rejäl lättnandes suck och sen drog jag till havs.
Skruttafis och jag körde ner till ett litet fiskeläge och la i brädorna. Klart vatten, platt vatten och alldeles ljuvligt väder.
Vi paddlade runt en lång stund och på vägen ut rundade vi en ö, där några förberedde en fest. Fredagsstämningen var på topp både hos dom och hos oss, bara på lite olika sätt.
På vägen tillbaka paddlade vi tillbaka under den lilla bron som ledde till ön. Nej, vi paddlade inte, vi låg på brädorna och drog oss försiktigt fram med hjälp av stenarna vid sidan av öppningen, så låg var bron.

Efter kom Skruttafis lite på efterkälken och när jag vänder mig om, står hon på knä på brädan och gör  nåt i vattnet.
- Vad gör du?
- Jag klappar maneten!

 Oooookej...

Idag har vi varit på orienteringstävling. Det gick väl lite sisådär för barnen som sprang. Jag gick en promenad i skogen istället och fick tillbringa två pauser under en sten och en stor gran, för att undkomma regnet som helt utan förvarning kom.

Efter tävlingen körde vi och spanade på en tomt med sjöläge. Tomt är kanske fel ord, mark är bättre. För mycket blandskog, stenrösen och kupering för vår smak, även om det inte hade suttit fel med en rejäl tomtgräns mot en fin sjö. Nej, inget jag blev förälskad i alls.

Sen skulle vi bara slänga i Sup-brädorna och paddla lite och ta en fika, men vi hittade inget ställe där vi kunde få i dom. En nödlösning blev att testa en badsjö i en liten by 2 mil hemifrån istället. En liten men naggande god lanthandel råkade vi passera och här hittade vi fikabröd.
Och vilket badställe sen då?!  En helt otroligt fin liten sjö och en nyfixad strand med bryggor, hopptorn, grillplats, omklädningsrum, toaletter och lekplats! Så nära hemma  men helt okänt för oss. Jag hade fått ett tips av en kollega jag pratat paddling och cykling med vid kaffeautomaten och gissa om jag kommer tacka honom på måndag!
Ungefär mitt på paddelturen började åskan att mullra, så vi fick avbryta. Väl i land hade mullrandet avtagit, så vi badade istället. Helt klart godkänd vattentemperatur för att vara i september.

Nu, nu gör vi inte många knop resten av knällen.

The Burk

Nej ingen burk med te.
En sån här burk...

Skruttafis knåpade och knåpade, som den idéspruta och Doer som hon är. När hon var klar visade hon Pillerill, som på Pillerills vis dissade idén totalt. Gråt och tandagnisslan. Eller, bara tandagnisslan och irritation.

The burk of UTTRÅKAD

Den ömma modern tipsade om ett annat förhållningssätt gentemot motsträvig lillebror och framförallt ett helt annat sätt att marknadsföra idén på. Ett omtag senare var de båda två med på banan.

Men är den inte fantastisk, så säg? Burken är fylld av små lappar.
Om man har tråkigt och bara tycker att lillebrorsan spelar, eller att storasyrran pysslar mer än anständigt mycket, ja då drar man en lapp och sen gör man det som står på den. Tillsammans.
Guld, om ni frågar mig.

Exempel på lappar:
Spela sänka skepp
Gör och dekorera pappersflygplan
Tvätta bilen/bilarna  (här undrar jag om jag inte känner igen Silverrävens handstil, hehehe, undrar om kidsen ens vet om denna lappen?)
Lär dig en låt på piano/fiol/gitarr
Gå en Pokémon Go-runda
Gå/cykla till Konsum och köp glass
Kör ballongvolleyboll
Gör en lådbil

Jag tror jag ska smyga ner några lappar till:
Städa rummet
Baka nåt gott
Spring en runda
Ta upp den rena tvätten

En av två

Vi köpte två pumpor till Skruttafisan. Den ena har hon fått tid att fixa till. Den andra står svalt i väntan på inspiration och tid att karva.

En Spindelmannen blev det av den första. Klart godkänd tycker jag.

Gå på pumpen

I helgen körde vi till Listerlandet i ösregnet och hämtade hem husvagnen. En ynka natt utnyttjade vi den på eftersäsong detta året. Vi är inga säsongsliggare alls, helt klart.

På vägen dit körde vi omvägen om en gård där man kan köpa grönsaker i en holk ute vid vägen. Den var stängd för säsongen tyvärr. En bit därifrån ser vi nåt orange ute på fältet. Vad är det? Pumpor trodde jag och sen svängde vi runt hörnan och konstaterade att det var det garanterat. En hel gårdsplan fylld av pumpor i olika storlekar och modeller. En postlåda att lägga pengar i och ett swishnummer. Det behöver inte vara svårare än så.

Långt ute på åkern syns pumpodlingen

Nu har Skruttafisan två pumpor att fixa iordning. Hon har vanan inne, sen flera år. Så här såg det ut på vår trapp för två år sen.

Min favorit!

Hon

Hon, min stora lilla tjej.
Hon som i helgen åkt iväg på stor mästerskapstävling utan oss, tillsammans med 30 andra ungdomar från distriktet.
Hon som mitt under tävling  hittar en skadad kille liggande i skogen.
Hon som springer till funktionärerna och larmar och som sen följer de tillbaka till killen.
Hon som sen springer vidare på sin egen bana och som krigar vidare och ändå inte kommer sist.
Hon som låter hjärtat styra över tävlingsinstinkten.
Hon.
Hon är min stora lilla tjej.

  

Själv göra, själv ha

I torsdags åkte jag och barnen till Isaberg, Hestra. Silverräven var tvungen att jobba så han fick vackert stanna hemma. Vi tog med en morfar och en annan familj istället.

Då jag är uppvuxen i nästan samma ände av Småland skulle man kunna tro att jag varit där många, många gånger innan - men nej. Under högstadiet testade jag utförsåkning tre gånger, men då i Lammhult, Vetlanda och Kisa, tillsammans med en kompis och hennes familj. I vår familj åkte man bara skidor på längden.
Det var först i vuxen ålder som jag började åka utförsåkning, när några fina vänner släpade med oss till fjällen. Nu för 4 år sen gjorde jag och maken samma sak, vi släpade med oss mina föräldrar till fjällen. De var alltså mellan 65 och 67 när de åkte utför för första gången. Sen dess - helt galna!

Men tillbaka till Hestra. Inte stort, men absolut inte särskilt litet heller. Två sittliftar och tre släp (tror jag). Pister i alla svårighetsgrader. Skidshop, rejäla värmestugor och en restaurang och fik. Allt man behöver med andra ord.
Rejäla öppettider. Redigt rejäla måste jag säga. Liftarna öppnade kl 9 och stängde kl 17. På torsdagar är det kvällsskidåkning mellan 17.30 och 21.30. Ja, ni hörde rätt - man kunde alltså åka skidor där i 12 timmar i torsdags.
Det gjorde vi, nästan.
Gick upp halv sju och var i säng efter tolv. 22 mil bilkörning. Cirka 10 timmars skidåkning på det.
Gissa tröttman.
Gissa vätskebristen.
Gissa träningsvärken.

Aj.

Nya rundor

Pillerill och Skruttafis är 8 respektive 12 år så nu kan vi således inte längre kalla oss småbarnsföräldrar. Efter det konstaterandet pustar man ut en smula, lämnar tvättstugan, lutar sig tillbaka i soffan lite, reser sig igen och grabbar tag i bilnycklarna och beger sig till sin nya arbetsplats - bilen.
Nu har man blivit taxichaufför.
Nej, inte som yrke, utan som ideellt arbete med barnen som arbetsgivare. Så gärna, så gärna så.
Vi har nu pau rikktit kommit in i stadiet "Aktivitetsåldern". Det är orienteringsträningar, judoträningar, fiolspel, orkesterspel, tävlingar och lite till som det ska skjutsas till. Vi bor i ett litet samhälle några kilometer från en liten stad och det känns som om just nu är det i den lilla staden allt händer. Vi kör våra rundor mellan samhället och staden. Fram och tillbaka i olika rundor.

Nu i veckan har vi fått en ny runda. Fram och tillbaka till bandybanan. Pillerill testade på i tisdags och kan knappt bärga sig tills nästa träning. Vi kan nog ställa in oss på att denna nya bilrunda blir frekvent.
Dessutom blev jag så inspirerad av hans framfart på isen att jag lite senare på kvällen körde tillbaka till samma isbana och åkte långfärdsskridskor. En gång i veckan är det allmän åkning utan klubba och då passar Friluftsfrämjandet på att ha långfärdsskridskoträning.
Inte en dag för tidigt att jag åkte dit säger jag!
Vi åkte mycket långfärds innan vi fick barn men sen tog det tvärstopp. Tiden fanns inte att vara iväg halva lördagen eller söndagen och det var liksom inte samma sak att åka iväg själv.
Jag var med en runda 2003 senast, och sen dess har skridskorna bokstavligen legat på hyllan.
Nu minsann!
Ut på isen och hjälp vad jag kände mig som Bambi!
Den känslan gick tack och lov över efter en stund. Härligt var det, men en aning skumt att åka runt runt, och dessutom utan ryggsäck.

Så, som sagt, nya rundor lägger vi till rutinerna här.

Nya upplevelser

Helt nya jaktmarker idag. Skruttafisan går sin första judotävling. I Staffanstorp av alla ställen. Där har jag aldrig varit, om vi bortser från några besök på Donken på väg hem från charterresor. Men nu sitter jag här, med en uppdrucken kopp kaffe bredvid mig, för lite sömn i kroppen och undrar nyfiket hur fasen detta fungerar. Har ingen som helst koll på hur judo går till, mer än att de är klädda i vita dräkter och slänger runt på varandra hej vilt. Ska bli spännande detta.

Du kommer väl ihåg pakten?

I går var jag ute och klippte häck halva eftermiddagen. Lite trött och loj kom jag in och insåg att om en timme är det dags för Agility nere på gymmet.
Var inte så sugen. Nej, verkligen inte. Ville verkligen bara ligga på soffan och slötitta på TV. Orkade dessutom inte ta fajten med Pillerill som inte gillar att hänga med som publik.

Frågar Skruttafis lite försiktigt hur sugen hon är.
- Hurså, frågar det lilla sluga barnet. - Vill du inte, eller? - Frågar du så för att jag ska säga nej?
- Eh, ja, typ.
- Du kommer väl ihåg pakten, mamma?

Vi slöt en pakt för några veckor sen. Att vi skulle dra med varandra ut, med målet att bli starkare, snabbare och för att känna lite girlpower.
Så vad gör man? Jo, man inser att det är just vid det här tillfället som man ska tänka på pakten, dra på sig kläderna, övertala Pillerill och faktiskt få ändan ur vagnen och gå på Agility. Trots att soffans dragningskraft är stor och trots att Pillerill tjurar ihop och får mutas med att låna syrrans Ipad.

Och vilket pass sen då! Stort tack till Skruttan som övertalade mig. Det var det roligaste passet, ever!
Lite intervallöpning kors och tvärs mellan koner. Klättra upp i repen så långt som möjligt. Hoppa ¨på ministudsmatta. Hjula på avlånga mattan. Nån skidåkarmaskin som var en balansakt som hette duga. Till sist rulla över en gymboll x fyra. Lekstuga för vuxna med garanterad träningsvärk och många glada skratt.
Vi lyckades övertala Pillerill att vara med på halva passet och klättra i rep var han oslagbar på.

Idag då? Jo, den där skidåkargrejen, den känns i höfterna idag. Jisses.

Åtta

För åtta år sen vid den här tiden var vi hos våra kompisar familjen E och hade precis ätit tacos och efterrätt. Mätta och glada satt vi vid köksbordet och pratade. Vi var tre i familjen just då, men bara två timmar (23.29) senare var vi fyra. Den där fjärde, han väntade 10 dagar extra på att göra entre ut i världen, men när han väl ville ut - ja då gick det fort.

Idag fyller älskade Pillerill år!

I morse fick den mycket förväntansfulla gossen frukost på sängen och en actionkamera. Nu får man passa sig, han smyger runt och filmar lite här och lite där.
Fyller man år får man önska vilken kvällsmat man vill ha - det blev klassikern spagetti och köttfärssås. Skruttafis bakade blåbärpaj till efterrätt. Inte alls dumt så här på en måndag.

Småland tur och retur

Vi drog till mörkaste Småland, jag och Skruttafisan. I går kväll regnade det. Det var en klurig nattbana och jag sprang lite hit och lite dit.

När jag tog av mig kläderna fanns inte en endaste torr fläck. Slängde kläderna i en plastkasse och la den i tältet - ingen mening att ha den i bilen eller med på förläggningen.
I morse, då var det bistert i sinne. Sovit dåligt, lite frusen och öm i kroppen.
Ligger på luftmadrassen och fattar mod för att lämna den varma bädden. Får en obehaglig insikt - min enda sport-BH ligger i en plastkasse i ett tält på High Chaparall...
Alltså, det är verkligen ingen höjdare att frusen stå i tältet och kränga av sig kläderna och sen ta på en kall och blöt sport-BH.
Tur att jag fick springa mig varm direkt efter.
Idag sprang jag lite mer rätt på, tack för det!

Skruttafis gjorde tävlingsdebut på orange bana. Hon sprang tillsammans med två andra sträcka 3 i vårt H16-lag. Starkt jobbat tycker jag!
På hemvägen stannade vi i Växjö för mat och shopping. En mycket trevlig utflykt!

Nytt försök

I  lördags gjorde vi ett nytt försök att cykla Blekingeleden. Hjälmarna packades noggrant in i bilen redan på fredagskvällen...

Vi hade planerat att tillbringa lördag och söndag i Hällevik, så det fick bli en tur längs Blekingeleden i den västra delen av Blekinge. Mitt mål är att cykla hela leden, sen om det är uppdelat i etapper från öst till väst eller tvärtom eller blandat, det är ju strunt samma. Huvudsaken är ju att det blir cyklat, eller hur?

Vi ställde bilen där Skåneleden lämnar över till Blekingeleden, vid Boafall. Det är för övrigt Blekinges högsta punkt, hela 180 meter över havet. Det låter ju inte så skrämmande, men oj, vilken backe det var ner till sjön Halen. Det var knappt att jag och Silverräven klarade gå med cyklarna nedför. Hur Pillerill klarade det, det är en gåta. Envis är ju gossebarnet också så vi fick minsann inte hjälpa till.

Nåväl, ner kom vi helskinnade och där nere vid sjön hittade vi en fin rastplats med vindskydd och allt.

Tog lite foton på den fina utsikten och samlade lite mod och kraft inför stigningen som väntade. Det var många höjdmetrar som vi skulle upp, och sen ner igen. Pillerill och Skruttafisan kämpade på duktigt med att släpa sina cyklar uppför, först på stig och sen på riktigt fin liten skogsväg.
Nerför sen, var det bara stig och knappt det. Stenigt värre och med en hel del vindfällen över stigen. Det blev mycket lyft av cykel och däremellan var det nästan för brant för att cykla.

Vi hittade lite röksvampar som barnen fick roa sig med att trampa på en stund, allt för att hålla framför allt Pillerill på bra humör. Han var lite halvt irriterad över att han inte kunde cykla så snabbt som han egentligen ville.
Efter att ha korsat två kalhyggen med cyklarna på släptåg, kom vi så efter 4 km äntligen ut i fin skog med motionsspår. Nu gick det undan!

Vi kom fram till en rastplats där vi planerat att fika. Helt gudomligt vackert vid Halens sydöstra kant.
Här var även fyra danska kanotister som skulle sova här i vindskyddet. Jag gissar på att de hade en helt otroligt fin solnedgång där senare.

Vi fikade och konstaterade att de första 5km hade tagit 1:15 timmar! Helt klart en perfekt vandringsled eller traillöpningsled, men kanske inte lika bra för MTB-körning om man inte är väldigt tekniskt duktig.

Efter fikat var det mest skogstig och här var det mycket roligt att köra. Från Halens camping var det sen asfalt genom Olofström. Sista biten till vårt etappmål Fritzatorpet var det skogsväg igen och här hade de nog lagt om leden, för det stämde inte alls med kartan.

 De andra tre cyklade sen in till centrala Olofström för att kolla in deras (relativt) nya stora lekplats,medan jag rundade Halen och cyklade på andra sidan med riktning mot bilen.

Vi cyklade 11km på Blekingeleden och sen fick jag ytterligare 9km i transportcykling. Sista kilometern upp till bilen var helt grym uppförsbacke.

En härlig dag!  Jag och Skruttafisan funderar på att springa den första delen av leden vid ett senare tillfälle, alternativt vandra och stanna över natten vid en av rastplatserna.

Hon den där

Alltså.
Hon är så grym ibland.
Numera har jag träningssällskap på gymmet och det är både otroligt roligt och fullständigt knäckande på samma gång.
Skruttafisan spöar skiten ur sin mamma på Stac varje tisdag. Hinderbana är verkligen hennes kopp av te.
Idag stod jag själv över, hade ont i huvudet och kände verkligen inte att kullerbyttor var grejen för dagen. Så tillfälle gavs att föreviga Skruttafisan in action.

Det är inte så många på gruppträningarna på detta gymmet. Det passar mig bra, för det ger verkligen mer för pengarna. Tränarna är grymma och har total koll på vad man gör och vilken nivå man ligger på. Känner mig fullständigt trygg med att jag lär mig övningarna på rätt sätt. Inget snabbt hafsande genom ett styrt program där alla ska göra samma sak utan alla övningar individanpassas - även på gruppträningarna. Som PT-träning fast i gruppform. Me like.

Knäna i mattan är inte tillåtet här.

Armgång är minst lika psykiskt som fysiskt har jag märkt.

 

Skulle jag aldrig sagt

Skruttafis påpekar för mig att hon aldrig testat rullskidor. Klart tösen ska testa om hon vill!

Vi letade upp pjäxorna, tog ner skidorna och stavarna från taket i garaget.
Passar inte! Nej, självklart, hennes nya pjäxor har inte samma bindning som mina rullisar från innan millenniumskiftet.
Letar fram mina pjäxor som hon nästan passar i.

Ut i vändplatsen där det finns asfalt. På med rullisarna och sen börjar hon testa. Det går riktigt bra. Balans och kroppskontroll har hon som få.
Vi vågar oss upp till änden av gatan, där det är en större vändplan.
Allt går bra tills jag påpekar faktumet att hon är en klar talang och att hon är stadig och fin...
Sekunden senare ligger hon där med uppskrapat knä, men med ett bubblande skratt.
Rörande eniga är vi att nästa gång ska mamman hålla mun och knäskydd ska brukas.

Inte i går

Idag lagade jag en punktering på Skruttafisans cykel. Eller rättare sagt, jag bytte slang.
Det var minsann inte igår det, snarare mer sisådär en 25 år sen om inte ännu mer.
Kan inte komma ihåg att Silverräven heller har lagat några punkteringar så värst många gånger, så förmodligen har vi varit förskonade. Eller cyklat lite.

På tal om cyklar så fick Pillerill en ny cykel idag. Ja, en bättre begagnad Scott var det visserligen, men ny (och större) för honom. Föga förvånande vill han cykla till skolan i morgon...

Årets skitigaste träning

Varje år har klubben Träskrace istället för vanlig barn- och ungdomsträning. Man springer en bana som på slutet går förbi ett träsk. Vill man inte bli alltför blöt om mer än tassarna, stannar man vid att just bara springa förbi träsket. Det gungar så där läskigt i marken när man springer och det är med skräckblandad förtjusning man tar sig förbi träsket. Ibland klarar man sig, ibland går man ner sig till låren eller så.
För några år sen sprang även jag...

Efter rundan är det många barn (nästan alla) som återvänder till träsket och lever bus.
Här snackar vi inte länge om att det gungar under deras fötter, nej, det är mer regelrätt gyttjebad det handlar om. En timme senare är det inget barn som har en ren fläck kvar på kläderna, ansiktet eller håret. Skitiga barn från topp till tå är verkligen ingen överdrift.
Lika stor som barnens glädje är, lika stora är föräldrarnas förberedelser för att få hem alla träsktroll efteråt. Sopsäckar, överdrag till bilklädslar, ombyten etc. Skitiga barn är lyckliga barn.
I går valde jag att låta Skruttafisan cykla hem...
När hon kom hem blev hon spolad med trädgårdsslangen.

Äpplet och päronträdet

Igår åkte jag och Pillerill till Malmö för att möta upp Silverräven som kom från tjänsteresa over there.
Pillerill försöker förhandla bort att ha jacka på sig och jag säger att "självklart ska du ha jacka med dig, det är ju höst...du vill väl inte frysa heller".

Kommer ner till Malmö, kliver ur bilen och konstaterar att det mycket riktigt är skitkallt ute och blåser halvt storm.
Var är min jacka tror ni? Jodå, kvar hemma.

Pratar senare i telefon med syster som är i Stockholm på orienteringstävling, där även Skruttafis befinner sig.
Frågar om Skruttafisan sköter sig och får svaret: "tja, litegranna i alla fall."
Gissa vem som tidigt på morgonen hoppat ur bussen framme vid tävlingsarenan, utan jacka?

Såna är vi. Uppenbarligen.

En fin kombination

Rasta min MTB tillsammans med Skruttafis, det var en fin kombination det!
Pannlamporna ovanpå hjälmarna höll helt klart inte måttet, så det var bra att vi nästan hela tiden höll oss till elljusspåret. Tur man inte är mörkrädd, eller?! Som mamma i sällskapet får man vackert dölja rädslan och bete sig som vuxen.
Nästa investering i huset blir nog ingen GPS-klocka utan riktiga orienteringslampor.

Men vilken runda! Men kölden bitande i fingrar, lår och kinder. Med en underbar dotter snett bakom i spåret. Med höstlöv som virvlar runt däcken. Med pigga ben.

Fint.

Ta det lugnt sa du?

Pillerill ramlade ner från en gungbräda igår och tog emot sig med ansiktet. Litet besök på akuten sent på kvällen, där man tyckte att han klarat sig bra men att han för säkerhet skull skulle vila lite idag.

Jodå, det funkade ju bra på förmiddagen idag.
Nu på eftermiddagen har jag upprepade gånger fått förklara för honom att nej, du får inte cykla idag, inte hoppa studsmatta osv.
Sen var det lugnt ett tag med tjatet och jag trodde i min enfald att budskapet gått fram.
Tittade ut i trädgården på Skruttafis och hennes kompis som försökte få ner äpplen från trädet. Ta äppelplockaren istället tyckte jag. Behövs inte säger hon, Pillerill hjälper oss.
Var är han då frågade jag och fick svaret: I trädet!