För ganska länge sen...

var hon bara så här liten.

Stort grattis på födelsedagen, LindaLottaPusing (also known as storasyster)

Fortfarande i tjänst

Kollade genom de av pappas bilder som jag scannat in. Fastnade för den här bilden från 73-74 nångång.

Spana in knivarna på bordet. De används än i dag, fortfarande lika bra.

Spana in stolarna. Ommålade, men fortfarande i bruk.

Spana in soffan längst bak i bild. Några lager färg senare är den fortfarande lika go' att ligga på och "råka släppa en fjärt". Bra resonans i den som vi brukar säga.

Spana in bordet framför soffan. Används för ett och annat pussel nuförtiden.

Spana in flickorna i bild: Fortfarande lika unga, fräscha och oförstörda. Ja, vi kan väl låtsas det i alla fall ;)

Nipes Nostalgi del 7

Det är något visst över att plocka bär och svamp, eller hur? Att strosa där i skogen och fylla korgarna. Att sitta tyst och plocka och lyssna på alla ljuden i skogen. Fika i en glänta. Choklad i termos och kanelbullar. Klia på myggbetten och bara vara.

När jag bodde hemma plockade vi blåbär och lingon med en sån där speciell bärplockare. Det rasslade på ett visst sätt när man drog den genom riset.

Vår skog hade sina kantarellgömmor som vi vittjade. Vi gick där i kvällningen och plockade tills vi knappt såg framför oss. Hemma fick vi sen smörstekta kantareller på smörgås. Det var guldkant det.

Nu har Gudrun tagit våra kantarellgömmor hemma i Småland. Här i Blekinge har vi inga gömmor, än i alla fall. Nu för tiden är Ica Maxi vår enda kantarellgömma. Men blåbär hittar vi, massor. Förra veckan fyllde vi både frysen och sinnena inför vintern.

Vad plockar/plockade Du?

Ringdans

Hörni ni, farmor och farfar, vet ni vad?

Om två dagar är det midsommar och då blir det fest, det lovar jag.

Då ska vi göra som du gjorde på bilden, farfar. Vi ska också kolla in nya släktingar. Först så där lite avvaktande kanske, men sen blir det nog lite bus och gos. Bus med de stora barnen, gos med de minsta bebisarna.

För vi har ynglat av oss ser ni. Det där går ju liksom i perioder, i cykler.

Ni hade er period på 40-talet, när ni fick pappa, faster S och faster G. Bra jobbat!

De tre i sin tur tog vid på 70-talet och fick oss kusiner: Flicka L, Flicka A-M, Flicka N, Flickorna M&M, Pojke P och till sist Flicka A. Många flickor blev det på 70-talet, man kan nästan tro att man lärt sig hålla till vänster eller nåt.

Nu på 00-talet, nu har det varit våran tur. Vi kusiner har sen 2001 lyckats få minst ett barn om året, med en klar topp 2006, när det inte kom mindre än 4 kusinbarn. Vi verkar sikta åtminstone lite mer i mitten för det blev 8 flickor och 5 pojkar på de här åren.

Vi börjar bli många, ser ni, farmor och farfar? Vi kommer vara ett stort gäng som träffas och firar midsommar ihop, för första gången. Visst är det häftigt? Utan er hade det inte varit möjligt. Vi tackar och bockar och lovar att dansa för er i övermorgon. En ringdans till er ära.

And the winner is...

...LindaLottaPusing, som först gissade rätt på Skruttafis lilla "gåta".

Hon är min alldeles egna underbara storasyrra.

Hon är smart den kvinnan. Det har hon alltid varit. För ett litet tag sen var hon till och med så smart att hon fick vara med i radio och ge råd till de som skulle skriva högskoleprovet.

Matlagningen, som jag redan nämnt, är i en klass för sig. Jag har aldrig smakat nåt som hon lagat som inte varit gott.

Men det gör inget att hon både är smartare och mer matlagningskunnig än lilla jag, för jag vinner nästan alltid i Singstar.

Nipes Nostalgi del 4

Jag har bott vid en grusväg, i ...

ja, i åtminstone en avsevärd del av mitt liv.

Jag kan grusväg, utan och innan. En grusväg på landet är väldigt dynamisk. Den ändrar sig efter årstid, efter väder och efter vilken kärlek den får av vägsamfälligheten...

På landet åker man skolbuss. Är man liten, kommer den och hämtar ganska nära hemmet, men ju äldre man blir, desto längre bort hämtas man.

Som längst hade jag 2,7 km från busshållplatsen och hemmet. I ur och skur skulle denna sträcka avverkas, till fots, till cykel, på spark eller rent av på skidor.

Så jag kan grusväg och alla dess varianter.

Med lätthet kan jag fortfarande förnimma hur det känns att gå på en grusväg om våren, när tjällossningen gör vägen mjuk. Fötterna sjunker ner för varje steg och det är tungt att gå. På vintern när vägen är stenhård men utan snö, då är det lätt, lätt att gå. Det krasar så härligt under fötterna när man går sönder isen som bildats över groparna i vägbanan.

Den jobbigaste grusvägen är den som just fått nytt grus. Det dammar och vägen känns minst dubbelt så lång som normalt. När man kommer fram är skorna alldeles grå av damm.

När snön ligger vit och hårt nerpackad på vägen, då är promenaden ett äventyr. När som helst kan skolväska, armar och ben fara åt olika håll. Men en vinterväg är så tyst, så rofylld. En grusväg om sommaren är ofta en trevlig upplevelse, men det gäller att hålla utsikt efter grenar på vägen som rör på sig. En orm på vägen hem från bussen kan få en liten skolflicka att darra av skräck.

Ytterligare ett sinne hyser starka minnen av grusvägen. Det doftar så olika. En blöt väg om hösten luktar helt annorlunda än när isen håller på att smälta på vägbanan och det rinner små rännilar med vatten under isen.

Att analysera en grusvägs mångfacetterade uppenbarelse kan tyckas en smula udda, men för mig har den där vägen gjort lika många intryck i mig, som jag i den.

Hur var din skolväg, vad minns Du som påverkade dig längs den?

Nipes Nostalgi del 2

Jag gillar IKEA. Kanske inte så konstigt egentligen, jag är uppvuxen i byn bredvid Kamprads barndomshem. Att åka till IKEA var då som barn ungefär som det är att idag som vuxen att åka till Maxi. Inte alltför ovanligt med andra ord.

För mig är varuhuset i Älmhult Moderskeppet med stort M. Du skall inga andra varuhus hava jämte Älmhult. Den byggnaden har en själ. Utan överdrift kan man lugnt påstå att i det huset kan man höra historiens vingslag slå. Många ombyggnader och omändringar har skett genom åren. Jag kommer ihåg hur där såg ut när jag var barn, när jag var tonåring, när jag flyttade hemifrån och förra året. Än idag har jag inte riktigt förlikat mig med att man ska svänga höger när man kommer ner för rampen, det sitter i ryggmärgen att svänga vänster in på lampavdelningen.

Många andra IKEA-varuhus i Sverige (och i Polen) har jag varit och handlat i, men inget går upp mot Älmhult, även om det är trångt och opraktiskt ur logistisk synvinkel. Det är den där själen som fattas på de andra varuhusen.

Vilket IKEA är din favorit och hur många Billy har du hemma?

(Jag har två)

(Bilden är varken tagen i Älmhult eller i förra veckan. Jag gissar på Västerås, på 70-talet?)

Lik moster men söt ändå

Hrm, två saker slår mig när jag ser den här bilden på min syster:

1. Det var värst vad lik Pillerill är sin moster vid samma ålder.

2. Vilket skit att vi sen länge slängt fåtöljen som är bakom det lilla söta barnet på bilden.

(men kaffekannan i förgrunden har jag fortfarande kvar!)

Inte igår minsann

Jag tror nog jag vet vad farfar tänkte, när han sprang ut på gårdsplanen:
- De va ente igåe minsann man såg ena såna däringa Spajker här pa byn!

Längtan

Att längta.
Är det ett positivt eller negativt laddat ord?

Definieras det av vad man längtar till? Att man längtar sig bort från där man är idag? Eller ligger laddningen i själva verbet att längta? Hmm...

För mig är det nog mest positivt laddad och i det ordet ligger för mig mycket vad jag vill ha eller uppnå.
Vad längtar ni efter?
Jag längtar efter flera saker som är motstrider varandra. Längtar efter sommaren, men även efter fler turer på längdskidorna. Längtar efter framtiden, men längtar samtidigt efter att bara vara i nuet.

God Jul i stugan

När jag var liten firade vi jul hos mormor. Man åt tills man sprack, efter det Kalle och sen en oliiidlig väntan på Tomten.

Nu firar Skruttafis och Pillerill jul hos nästa mormor i rakt nedstigande led.
De äter tills de spricker (nåja, nästan), efter det Kalle och sen en oliiidlig väntan på Tomten.

Vi vuxna följer ett lite annat mönster. Vi äter tills spricker. Sen äter vi lite till. Efter det somnar vi innan Kalle har jagat färdigt den där fågeln i djungeln.

King of ice

Eller nåt.
Om vi bortser från de första tio minuterna så var Pillerill både glad och duktig.
Glömde givetvis kameran, men makens mobil fick föreviga det hela. Men att få över dem från telefonen till datorn, ja där gick Nipe bet.
Ett himskans bra initiativ att åka ner på rinken för lite skridskoåkning, tack goa vän och kollega Malin för det!

Nu sitter kungen av is tillsammans med syster Skridskodrottningen i soffan och kollar film. Iklädd ByggareBob-hjälm. Man ska vara rädd om huvudet, inte bara på isen.

Bilden är inte dagsfärsk, nej. Nipe herself fick ju gubevars plats bakom en Kooperativakasse.

På säkraste platsen

På Madlars blogg hittar jag ett fint inlägg om att köra runt med mormor i bilen. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min egen mormor. Det är nu nästan exakt fem år sedan hon begravdes och fan vad jag saknar henne. Den där hårda men underbara kramen man fick, hennes självironi, hennes hem, hennes skriftliga avtryck i korsordsbilagan, ja allt fattas mig. När vi delade upp hennes saker tog jag bland annat två krukväxter, en aloe vera och en svärmorstunga. Växter får inga bra liv i mitt hus, så de här två har varit på fallrepet ett tag. I våras planterade jag om dem i ett sista desperat försök. Aloeveran blev femton små krukor och bara en har vissnat. Svärmorstungan tog jag två sticklingar av utan några förhoppningar, men de tog sig, ja jäklar vad de tog sig! Tack mormor, för att du är envis, även efter jordelivet.

Att köra bil med mormor var ingen lek, det vill jag lova. Mormor var rädd för väldigt många saker, men att åka bil var nog bland det värsta. När man hade henne i bilen, var man tvungen att vara en allkonstnär utan dess like. Inte nog med att man skulle köra, man skulle köra säkert också. Inte för fort, men inte för sakta heller, då kunde hon tro att det var nåt som man var tvungen att se upp med, en fara med andra ord. Man fick inte ta en annan väg än den mormor hade tänkt ut och kunde, genvägar och extrasvängar var stora NO-NO. Dessutom var man tvungen att besvara tusen frågor också, av olika slag:

- Hur ser du mittlinjen när det är mörkt och du får möte?

- Är det halt här?

- Kan inte hjulen lossna?

- Nu känner jag inte igen mig, är vi verkligen på rätt väg?

Men jag lovar er, jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att få höra den svadan från högersidan i baksätet. Den säkraste platsen i bilen, har jag hört...

Köksbestyr

Vi knådar och bakar. Sakta tar kakan form. Renoveringskakan. Köksritningarna är i stort sett klara sen länge, men nu koncentrerar vi oss på tvättstuga och hall. Hur stort ska vårt lilla utbygge bli? Hur stor behöver tvättstugan egentligen vara?

Den största frågan för dagen är om vi ska passa på att byta till vattenburen värme, i alla fall på nedervåningen. Vi vill gärna ha golvvärme i kök, hall och tvättstuga. Golvet på halva undervåningen ska ändå rivas ut, kanske är det läge att konvertera nu då? Eller?

Klurig fråga, det går åt lite kaffe och kakor för att komma vidare tror jag.

Just nu blundar vi lite för det verkligt stora problemet, bygglovet. Vi har i vår del av samhället en väldigt knepig detaljplan, som säger att vi bara får bygga ett visst antal kvadratmeter av tomten, oavsett tomtstorlek. Så vi med våra 5300 kvm får bara bebygga lika mycket som grannen som har 600 kvm tomt. Vi har redan överskridit vår gräns, när förra ägaren byggde garaget. Dessutom har vi en militär anläggning i närheten, som också kanske ger oss restriktioner. Men som sagt, den dagen det bekymret. Just nu bakar vi kaka i köket, renoveringskaka. Kaffet är trattat, så tjingeling!

Kvällsgöra

En fördel med de alltmer mörka kvällarna, är att man får tillfälle att vara lite nostalgisk.

Diabildsvisning må vara hur antikt som helst, men vilken känsla!

Följande tre bilder har jag helt enkelt bara fotograferat av där de visas på vardagsrumsväggen. Resultatet blev över förväntan.

Till mamma om du läser detta: Det var värst vad den däkungen på bordet var lik Pillerill!

Till pappa om du läser detta: Börja fotografera igen, gubbe! Det är en order!

Till mig själv: Var lite kreativ själv och leta upp nån som kan scanna in diabildshögen. Det är en order det med!

Vilodag

Söndag är vilodag. Bäst att helga den, tycker jag.

Föräldrargruppsträff med fika i kubik. Det blir bra.

Vad ska ni andra göra?

Smått irriterad

Just nu har vi problem med felen, oj förlåt, jag menar ju elen.

Gammalt hus som blivit ombyggt, tillbyggt och kopplats samman med uthus på korsen och tvärsen, det ger en intressant kopplingshärva i elskåpen.

Vi har i varje renoveringsprojekt hittat el-lösningar av det mindre lyckade slaget. Man har ibland blivit riktigt mörkrädd.

I vår källare som vi nu renoverar ska det med tiden stå en kyl och en frys, som vi fått av snälla släktingar. Just för tillfället står dessa i förrådet, för att inte vara i vägen i garaget. Vi lever i ett avancerat 15-spel, haha.

I vilket fall som helst, kompis A ringde idag och undrade om vi hade plats i frysen, de behövde frosta av sin. Jamenvisst, vi kan ju alltid koppla in extrafrysen i förrådet där den temporärt står, där finns ju el.

Så bra det gick då. Hon tömmer sin frys och åker hem till oss för att lägga i vår, som jag satt igång tidigare idag.

Kolmörkt i förrådet. En säkring som gått. Men va f-n nu då! Vi sätter i en ny säkring, men den går med en gång. Till slut inser vi att felet beror på att frysens kompressor gått sönder när vi transporterat den mellan släktingarna och vår hem.

Ingen extrafrys alltså. Så j-kla typiskt. Där rök drömmen om stor-bak och blåbärspajer.

Stackars kompis A fick huxflux åka ner till våra gemensamma vänner och försöka klämma in maten där istället.

Men vad har då en kaputt frys med vårt elsystem att göra? Tja, inte mycket egentligen, förutom att när maken grejar med säkringarna, inser han att det går för många sladdar från just den säkringen, än vad elschemat säger. En tråd som vi inte vet vart den tar vägen. Been there, done that. Man måste tydligen ha lite spänning i livet, ohm och ohm igen...Som sagt, vi har problem med felen, el-felen.

Jahapp

Så var man hemma igen efter semestern. 17 nätter på bortaplan sätter sina spår lite varstans, märker jag.

Vi har haft fullt sjå att hinna med. Vi har kryssat mellan lågtrycken i stil med en rugbyspelare på plan. Många roliga ställen har vi besökt - vad sägs om: Borås Djurpark, Ullared, Skara Sommarland, Sunne Vattenland, IKEA, Leklandet Karlstad, Universeum och sist Liseberg.

Nu kan man stilla konstatera att både vi och plånboken behöver rast.

Men vi hade skoj, det hade vi!

Den som inga pengar har, hon får gå med rumpan...

Nu är det den tiden på året

Nu ska höet in. Är man uppväxt på landet och lider av Nostalgi, ja då är detta en jobbig tid på året.

Jag saknar allt man kan sätta prefixet Hö- framför:

kärran

tjugan

loftet

hoppandet

lukten

stickset

Ja, nästan så jag till och med saknar de där speciella busarna man fick i näsan...

Skruttmobilen

Det finns en sak som vi i vår familj är riktigt usla på - att tvätta bilarna. Jag mest för att jag inte tycker det är skoj, maken av helt andra orsaker, fniss.

Men det är egentligen inte på utsidan problemet är som störst, utan på insidan. Av bilen menar jag. Tänk två vuxna som inte orkar ta ut bananskal, lunchlådor eller gamla parkeringslappar. Ta detta i kombination med en totalt städovillig kreativ sexåring och en tvååring och man får värsta mardrömmen för en pedant. Vilken tur att ingen av oss är just det då!

Vi kan inte säga att vi ska städa bilen, för när vi väl gör det, då handlar det mer om att sanera.

Jag brukar kalla bilen för Skruttmobilen och tackar min lyckliga stjärna att jag knappt aldrig har passagerare som inte tillhör familjen.

I morgon ska jag samåka med en kollega. Denna kollega ursäktade sig när jag åkte i hennes bil, för att den var så stökig. En urdrucken petflaska hittade jag i baksätet...

Undras om jag ska gå ut och städa bilen lite lätt eller ta en tredagarskurs i Hjärt-lungräddning tills i morgon? Får nog välja kursen, det andra tar för lång tid...