Blåsigt

Just nu känns det lite blåsigt. Det är motvind på flera fronter samtidigt. Det är inte bra, för de boostar varandra. Strulet på jobbet gör att jag är mer känslig för den iskalla vind som drog över skridskoisen, som i sin tur bara ökar på hur jag reagerar på stormen i vattenglaset som råder i mina ideella åtaganden, som sen gör att jag inte orkar deala med det som händer jobbet utan får mig att med kraft stänga dörren till det mesta just nu.

Ja, jag är kanske känslig och tar in  för mycket och reagerar för starkt. Problemet är nog egentligen att jag knyter näven i fickan för länge och sen när det kommer ut, ja då är det alldeles för onyanserat. Japp, jag är en känslomänniska i en ingenjörskropp  - det är ingen bra kombination. Jag resonerar för mycket inombords istället för att reagera, eftersom jag vill vara en logisk människa. Å det är jag. Logisk. Men som sagt, en logisk person med känselspröt långa som en istid.

Febrilt försöker jag finna min handlingsplan. Ska jag strunta i det som upprör mig, för jag verkar ju ha svårt att hitta ett sätt att tagga ner, ett sätt att undvika att varningssignalerna lyser rött titt som tätt? Eller ska jag kämpa på? Jag har ingen bra verktygslåda att ta till, som det så fint heter numera.

Tur jag har skogen. Där är allt grönt.

Dra, eller nåt

Alltså idag skulle jag lätt kunna bara dra. Är så tje på det mesta. Att semestern är slut om en vecka ligger som en blöt filt över allt. Där under den blöta filten jäser missmodet och frustrationen och ilskan och lessenheten och fan å hans moster.

Jag har väl egentligen inget emot att vara hemma lite. Det finns ju tusen projekt att sätta tänderna i. Men jag tyar inte. Och sen blir jag arg och lessen för att jag inte tyar. För att jag slöar bort dagen. Att slöa är inte att vila, så det är liksom ingen tröst. Jag går som katten kring helt gröt. Vankar vanmäktigt runt och får absolut inget gjort. Fan.

Förlåt. Här skulle ju egentligen nu finnas en rad fina bilder från semestern. Det vimlar blogginlägg i mitt huvud. De verkar inte vilja komma ut just nu. Jag väljer tydligen istället att vältra mig i självömkan. Det är inte fruktbart på nåt sätt, men jag kommer inte ur hjulspåren.

Får dra på blåbärsjakt och hoppas att det går över. Blåbär i frysen är i alla fall ett steg i rätt riktning, eller hur?

Update: Å vet ni? Jag försökte mig på lite hårdare trädgårdsarbete häromdagen. Vi ska ta bort en stentrappa. Vad resulterade det i? Jo, en överansträngning i skuldra/axel/nacke så nu kan jag inte cykla, trädgårdsarbeta eller göra nåt annat produktivt heller. Nämen, ni hör ju. Fast i nån jäkla blä-sväng.

Update igen: Å vet ni igen? Jag glömde ställa om kameran från raw-format till jpg. Så nu har jag 500 bilder som är i rawformat och måste fixas till. Oooooorka! Alltså, det är väl bra för de tiotal bilder som kanske är nåt att fixa till och vara stolt över och kanske göra nåt kreativt med, men resten då? Raw i alla ära, men va fasen, så himla krabbigt. Ja, jag är en gnällkärring just nu. Vänta bara lite så kan jag säkert komma på fler saker att rya om.

Å bilen går bra?

Jag ljuger om jag säger att jag är på topp.
Mentalt dränerad är mer rätta formuleringen.
Ingen träning på en månad. Inte ens en futtig promenad. Ikväll efter kvällsmaten skulle jag och Skruttafisan ut på lite mtb, tänkte vi. Efter maten var det segt i kropp och själ och ute föll regnet. Då är sinnet vekt och cykling uteblev.
I morgon siktar jag på comeback på gymmet. Håll tummarna för att vekheten ger vika för förnuftet.
I övrigt är det jobb som strular. Slutgiltig deadline nästa vecka och nej, vi hinner inte klart. Det känns surt. Allt som har kunnat strula har gjort det. Allt som är kvar för min del är surdegar, där ingen verkar sitta inne med infon som kan lösa problemet. Mentalt är jag inte heller där.

Allt är inte målat med stora svarta penseln, tack och lov. Det finns ljusglimtar. En månad kvar till semestern. Då får jag träffa personer som jag längtar efter, som jag behöver krama just nu.
Trots den uteblivna semestern är kroppen ändå starkare nu än förra sommaren. All gymtid från november till maj har gett utdelning.

Motpol

Hur skriver man ett inlägg idag? Hur tacklar man terror och allt annat elände? Nej, idag hittar jag inga ord som passar. Idag vill jag bara vara tyst.

Moloken

Och så var det fredag igen. Veckan gick långsamt, men ändå alldeles för fort.
Idag slutade min närmaste kollega, vi kan kalla honom för Seglargossen.
Skit.
Ja, det är väl ungefär allt jag har ork att säga om det. Denna omgången som kollegor (läs här så fattar du vad jag menar med denna omgången), så var vi nästankollegor i ett halvår. Det har varit ett helt fantastiskt halvår. Maken till bättre kollega har jag nog aldrig träffat på. Jo, det har jag och det är M och hon känner precis som jag om Seglargossen. Vi tre har väl aldrig lyckats vara på samma ställe samtidigt, men ändå varit kollegor eller nästankollegor i olika konstellationer genom åren och gillar varandra skarpt.

Idag hissade Seglargossen sina segel och drog på nya äventyr, i storstaden. Med minsta möjliga marginal klarade jag mig från att börja böla innan han lämnat kontoret. Känner mig oerhört övergiven faktiskt. Inser mer och mer hur beroende jag är av att ha kollegor jag gillar och som jag kan samarbeta bra med runt omkring mig. Kollegor med samma typ av humor, som kan blanda allvar och skratt på ett positivt, energigivande sätt. Utan det -  ingen drivkraft alls.

Så idag, moloken. Det kommer säkert nåt gott ur detta med, det brukar det ju göra. Men just nu har jag lite svårt att se det.

Och nu till nåt inte alls skoj.

Det virvlar tankar.
En vän till mig fick sig en fet jävla käftsmäll av livet i början på veckan.
Jag kan fortfarande inte ta in vad som hänt riktigt, tror jag. Det är så ofattbart.
Mina tankar är hos min vän.

Ljusglimt

Just nu är humöret verkligen inte på topp alls. Tänker inte gå in på detaljerna, men känslorna är både arga och ledsna just nu. Mest arga, men det verkar vara så att jag tar till ilskan istället för ledsenheten. Det är nog egentligen ledsenheten som är baskänslan.

Vill bara krypa ner under filten. Tvingade, ja verkligen tvingade mig själv att träna styrka idag.
En timme då jag helt kunde fokusera på träningen, vilken härlig flykt.
Det börjar faktiskt gå framåt med träningen, trots att jag inte varit så frekvent på gymmet som jag kanske borde.
Kunde öka lite idag, göra fler repetitioner och faktiskt lägga på vikter på några av övningarna.
Skönt med en ljusglimt i mörka november.

Jamen, måndag verkligen

Idag var ingen bra dag.
En jobbgrej som tog en ganska oväntad och negativ vändning idag. Bedrövad.

Var sen med om en högst otrevlig upplevelse. Försökte varna men det hjälpte inte.
Blev vittne på nära håll, vad avsaknaden av reflex kan göra. Fy fasen. Blåljus och hela faderullan.
Då totalfokus och effektiv. Efteråt lätt skakig. Jag tänker på den drabbade.  I morgon ska jag ladda familjens fickor med reflexer.

Nu lägga mig och hoppas att John Blund har tid att komma direkt.

Andas in, andas ut

Gick på ett lunchpass idag, som i egentligen är nån form av avslappningspass, fast mestadels stående.
" I andningstempo", var väl i stort sett enda förhållningsregeln.

Just det. Bara där blir jag starkt medveten om hur den här kroppen både gasar och bromsar samtidigt.
Jag är så ovan vid att andas lugnt och fokuserat, att hela min kropp reagerar med att blir skitstressad.

Nu ska jag väga upp allt mitt klankande på mig själv och min kropp (och knopp), med den för mig glädjande känslan av att det gick bättre på slutet av varje övning. Det går åt rätt håll här, även om det är med myrsteg.

Ris och ros till Tjugoelva

Nu när 2011 är ett passerat kapitel, så kan jag med fokus inställt framåt  försiktigt  blicka tillbaka litegranna. Jag varnar för ett långt inlägg. Bilder får ni i nästa inlägg.

Januari:Vi åkte till Idre och hade i stort en underbar resa. Frös som en hund hela resan och hade en kräksjuka light som däckade halva styrkan i 1,5 dygn. Men hey! vad det är hälsosamt och stärkande i fjällen, om man då bara undviker dåliga hamburgare och tar med tillräckligt med Jäger, eller hur mamma och pappa?
Maken drog på tjänsteresa i Australien och stiftade bekantskap med diverse giftiga saker ute i bushen, kom dock hem helskinnad. Avslutade månaden med att se finalerna i handbolls-VM, på plats i Malmö. Hotellfrukost och shopping på det, man tackar.

Februari: Döptes om till Vabruari. Förutom att vi vabbade eller var sjuka själva varje vecka hela månaden, så vurpade jag när jag var ute och joggade. Ja, ni fattar stämningen va? Utöver detta så ändrades min jobbsituation en smula, inget allvarligt egentligen, men en liten ettrig stressfaktor kom in i bilden.

Mars: Lite vabb och lite egen förkylning, men också lite rolig träning mellanåt. Grävarna kom och påbörjade äntligen vår utbyggnad/renovering. Lugnet före stormen.

April: Åkte till Branäs med jobbet och hade det väldigt trevligt, om än väldigt dimmigt (kan dubbeltolkas). Kom hem och hade influensavirus med mig, som jag även bjöd maken på. Vi öppnade april starkt med att ligga helt utslagna i soffan. Vi missade Pillerills rockkonsert på dagis, vi orkade knappt föda oss själv och barnen, samtidigt om snickarna kom och vände upp och ner på större delar av huset. Mycket mer än beräknat blev byggarbetsplats.  Hur mycket vi än ansträngde oss, så fanns liksom inte tillräckligt med ork. Vi hade bara ström i vardagsrummet, så där bodde vi ett tag, utan kök och med kolstybbsrester överallt.  Denna renovering som vi sett fram emot så länge och som nånstans trodde att vi inte skulle tycka var jobbig alls, tog verkligen musten ur framförallt mig. Så här i backspegeln tror jag att det var den där influensan som gjorde det.  Jag tömde alla energireserver jag hade, både fysiskt och psykiskt. När köket försvann, försvann även mina goda matvanor. Lägg till den där stressfaktorn på jobbet ovanpå detta. När elektrikern lyckades koppla ur hälften av den lilla elen vi hade kvar och då även kopplade bort kyl/frysen i källaren utan att säga till, ja då gick liksom proppen även hos mig. Kunde inte tänka klart och jag är evinnerligt tacksam för att mina föräldrar helt oplanerat råkade dyka upp just då. De hjälpte mig att dra en förlängningssladd från garaget och övertygade mig om att det mesta i frysen faktiskt hade klarat sig. Jag hade bara kollat i en låda där det låg bär och glass och de hade ju redan smält. Resten var Ok. Ingen stor händelse kanske, men det var så tydligt där att min stressnivå blinkade ilsket rött. Helt blockerad från logiskt tänkande, jag gick bara på adrenalin.

Maj: Månaden inleddes med högst oväntat och ovälkommet besök. Skruttafisan kliade sig frenetiskt i huvudet och gissa hur kul med är med löss, när man bor högst provisoriskt inklämda i samma rum?
Dagen efter åkte jag till apoteket och köpte lusmedel och åkte hem för att lusbehandla. Då hade nog nån högre makt lite medlidande, för hemma hade elen på övervåningen kopplats in. Dessutom hade snickarna gjort så mycket färdigt i köket att golvpappen kunde tas bort. Vi kunde gå runt på vårt nya fina parkettgolv och kunde liksom se att det började likna ett hem igen. Heaven! Städade, bäddade rent och tyckte att det nog verkade gå åt rätt håll. Så underbart att kunna slå på värmen i huset och få sova i sin egen säng. Dagen efter hittade jag även lus i mitt eget hår... Det var inte det enda jag hittade. Vid frukosten så satt jag och tittade in i blivande köket, med morgonsolen som flödade in bakom mig. Då hittade jag 5-6 golvplank som var mattlackade. Synd att resten var lackat... Ett felmärkt paket var orsaken och just detta paket hade den stackars snickaren använt som "såg-paket", så de här felande bitarna satt liksom lite här och där på golvytan. Snickaren hade inte upptäckt det, eftersom han la på täckpapp direkt efter läggningen och solen inte låg på från det hållet han la det. I vissa vinklar syntes det inte alls, men från andra riktigt lös det om de felaktiga plankorna.
I denna minst sagt för psyket ansträngande vecka, när vi inte visste vem som skulle få betala omläggningen så började jag träna med min PT/sjukgymnast. Hur jag tänkte där, det är en gåta. Det var jätteroligt och nåt jag velat göra länge, men med facit i hand så borde jag väl ha väntat till lite senare.
Köket och hallen blev brukbart och snickarna drog sig tillbaka och vi kunde tapetsera och måla.
Tyvärr medförde inte det nya köket att jag återgick till de bra matvanorna, utan tvärtom. Denna månaden gjorde vi liksom allt. Vi målade, tapetserade, tränade, orienterade, joggade, köpte ny cykel och krönte det hela med att vara med på möhippa/svensexa.

Juni: Cirkusen fortsatte hela juni. Det var helt otränade cykellopp, klassåterträff från studenten, skolavslutningar, orientering och bröllop. Midsommar hade vi hemma hos oss  när vi ändå var i farten och ovan på detta min jätteroliga men samvetstyngande träning med PT/sjukgymasten. Sista veckan innan semestern som väntade i juli, så var jag på röntgen av tjocktarmen, nåt som jag skjutit på hela våren för att jag inte hann och inte riktigt vågade.

Juli: Äntligen semester! Sprang en för mig lite för lång orienteringstävling i en 20-mannastafett. Direkt efter drog vi till ALV i Vimmerby. Lämnade barnen på kollo hos svärmor och tänkte jobba med att lägga trall runt entrén. Svärmor ringde och meddelade att de åkte till sjukhuset med Pillerill med  befarad blindtarmsinflammation. Avbokade mitt planerade träningspass, men Pillerill repade sig så vi kunde bygga vidare. Nånstans där och då tog väl stressen överhand över mig.  Symptom hade jag haft redan i maj och juni, men lite öronsus, dubbla hjärtslag pga kaffe kan man ju ignorera när man tror man måste hålla uppe tempot. Nu på semestern blev det så uppenbart att det inte var bra. Trots några lugna dagar så gick inte kroppen ner i varv, snarare tvärtom. Sömnproblem, kort stubin, öronsus, hjärtklappning, you name it. Självskattningstest på nätet gav mig high score. Jag tappade totalt kontrollen över min egen kropp och knopp. Fy fan, vad läskig den känslan är. Träningen som jag ställt in, blev aldrig ombokad, det gick liksom bara inte att fortsätta. Gick till min goa vän och låtsaslillasyster JoSe som gav mig massage och mental energi. Kärlek till dig, vännen!
Vi drog iväg från allt sista veckan i juli och hade två helt underbara veckor i Ängelholm. Vi gjorde massor med saker, men bara det vi kände för. Kroppen och knoppen fick komma till ro.

Augusti: Mitt i den underbara semester så ringde det och vi fick veta att vi hade haft inbrott hemma. Så otroligt typiskt, eftersom vi beslutat oss skaffa larm, bara huset var färdigrenoverat... Vi vägrade låta det sabba vår semester och jag lyckades faktiskt att i stort behålla lugnet jag fått tillbaka.
Vi gick på en magisk konsert med The Ark på Tyrolen i Blädinge, där allsången aldrig ville ta slut (och nu medan jag skriver detta så är faktiskt just den allsången på min spotify, fan jag ryser i hela kroppen!). Sista halvan av augusti jobbade jag och sprang en del orientering.

September: Vi drog till Tivoli i Köpenhamn, helt underbart och till och med jag våga åka några bergochdal-banor. Orienterade massor och hittade groteskt mycket svamp. Nya träningsrutiner för Skruttafis och en löjligt liten men naggande ond jobbgrej stressade upp mig igen. Höll mig flytande i alla fall, men hade massor med stressymptom. Minsta lilla sak körde upp mig i varv. I månadskiftet mot oktober  körde det ihop sig igen och jag fick en rejäl förkylning. Choklad är bra botemedel, eller kanske inte förresten.

Oktober: Den där förkylningen  kröntes med ett ryggskott. Kroppen drog i handbromsen ytterligare en gång alltså. Gick till en helt underbar naprapat som mellan knäckningarna och vridningarna ställde de rätta frågorna. Drog ner på både tempo och egna förväntningar. I slutet av oktober återupptog jag min träning med PT/sjukgymnasten, men med ett helt annat tempo och fokus. Nu kunde jag känna att det gjorde mig gott.

November: På det stora hela en bra månad. Låga krav (både yttre och inre) höll stressen på en låg nivå. Gjorde ett 24timmars-EKG för att kolla de dubbla hjärtslagen, men trots att jag drack både kaffe och alkohol för att trigga, så slog hjärtat helt normalt. Nästan skrattretande egentligen, men på kvällen efter att jag lämnat tillbaka grejerna så kom dubbelslagen tillbaka igen.

December: Ungefär som november fast med mer glögg och pepparkakor inblandade. De där dåliga matvanorna jag återföll i under renoveringen, de har jag inte kommit ur än. Dagen innan julafton fick vi äntligen tummarna loss och skaffade katt igen, snart nio år sen sist. Så härligt rätt! Lilla Sigge, du var efterlängtad!

Jämnt över året ligger lite jobbrelaterad skit, men det kan jag inte skriva om här. Det finns också andra händelser framför allt i renoveringen som kan adderas till det hela, men det skriver jag inte heller om, för det hade bara gjort inlägget ännu längre.

Jahapp, det var mitt år det. Jag blir liksom inte riktigt klok på hur jag mår egentligen. Helt klart skrapade jag näsan i en tegelvägg där i början av sommaren, men jag tror det var tur att jag hade sex veckor semester just då. Det är små små saker som tillsammans nästan stjälpt lasset. Att få löss är ju ingen stor sak egentligen, inte heller att golvet blir fellagt. Men i kombination med 10 andra småsaker, så blir summan för stor. Det här året har kostat energi helt klart.
Men med en ökad medvetenhet för mina egna begränsningar, tänker jag nu äntra 2012 och bygga upp reserverna igen, sakta, en bit i taget.

Nåt att klura på

Läser en krönika av Anna Laestadius Larsson, där hon skriver om vad Annika  Norlin (Säkert) sagt i intervju:
"Om något bär emot ställer hon sig frågan: Är det för att du inte tycker att det är kul, eller för att du inte vågar? Är svaret att hon inte törs tvingar hon sig själv att göra det. "

Vill jag inte för att jag inte tycker det är kul, eller för att jag inte vågar? Oj. Den satt där den skulle.

Likt pannkakan...

Platt fall liksom.
Förra måndagen kändes det som om allt var möjligt.
Idag är känslan den motsatta.
Min resa till månen, ja den tappar jag hopp om just nu. Mina förbaskade stressymptom fick jag tillbaka som ett brev på posten. I samma brev kom en förkylning som däckat mig totalt. Veckan som kommer är en sån där när krav och tid inte går hand i hand. Är ledig idag eftersom dagis är stängt. Tänkte göra nåt högst ovanligt och putsa lite fönster. Resultatet so far är en krossad glasljusstake och en prydnadssten som kilade fast sig i dammsugarröret när jag skulle dammsuga glassplitter. Vi kan lägga till att jag vaknade med ont i ryggen igen och när jag stapplade upp så begick jag misstaget att ställa mig på vågen.

SKITNOVEMBER!
Den enda glädjen i misären är att det tog ända fram till den 21e  november innan jag fick det här brytet. Om en månad vänder det och blir ljusare igen, man får glädjas åt det lilla.

Nån som vill säga nåt uppiggande?

Reflektion

Nu när det har kommit några månader mellan oss och det där inbrottet, börjar det hela klarna lite. Eller?
Då när det hände, var det liksom bara nåt vi tog oss igenom, precis som med allt annat som hänt senaste året.  Vi har haft ett ganska tufft år. Eller nej, inte tufft, men allt har liksom bara kommit slag i slag och det har inte funnits tid till eftertanke och reflektion. Vi har likt robotar bara tagit oss genom allt, stort som smått. Semestern blev till en tvärbroms i tillvaron, vi flydde allt och beslutade oss för att bara vara. Det gick över över förväntan faktiskt. Det var välbehövligt, helt klart. Även om vädret minsann bjöd på svarta moln och oplanerade störtskurar, kunde vi låta bli att det kom oss inder skinnet.
Men så kom ett stort svart moln till, i form av inbrottet. Vi fällde upp våra paraplyer igen och tillät det inte förstöra vår idyll.
Så långt allt gott.
Nu då? Hur är status nu då, har det kommit ifatt oss eller inte? Har det klarnat?
Nu när all pappersexercis förmodligen är klar, larmet installerat och minnena bleknat. Vad bär vi med oss i ryggsäcken efter detta?
Är jag räddare nu än innan? Äcklas jag av tanken på att nån rotat bland mina saker? Har vi verkligen fått med allt på listorna eller har vi glömt bort saker vi en gång ägde som nån annan nu tycker sig ha rätt att äga istället? Har vi ersatt det som försvann, både i själen och rent materiellt?

Ja, jag är lite räddare nu, fast på ett annat sätt. Innan var jag mer irrationellt rädd för att nån skulle finnas ute i mörkret mellan garaget och huset. Nu är jag mer rädd för bilar som kör sakta utanför, för personer som visar konstigt intresse. Mer rädd för att sätta ut saker på Blocket, för jag vet att det är en risk att lämna ut telefonnummer och låta folk komma hem till mig för att köpa nåt och då också få chansen att "kolla av". Låter det nojigt? Nej, inte alls, vi hade faktiskt några misstänkta personer här bara någon månad innan inbrotter, som ställde märkliga frågor och som polisen sen kollade upp. De var oskyldiga i detta, men de var inte på något vis okända för polisen.
Innan var jag bara rädd för inbrott när vi åkte på semester. Nu vet jag, efter samtal med polisen, att största risken faktiskt är efter skymning, strax innan man kommer hem från jobbet. Självklart har vi numera larm, men det var bestämt sen innan också, vi skulle bara invänta att renoveringen var klar.
Är jag äcklad då? Den frågan får jag varje gång inbrottet återberättas för nån som inte hört talas om det. Men nej, det rör mig faktiskt inte så mycket. Kanske för att tjuvarna inte röjde runt så mycket, de hade inte slängt runt kläder, eller vält ut köksskåp, utan "skött det snyggt" om man nu kan säga så.

Visst kröp det lite i skinnet när jag skulle städa iordning i smyckeslådan, för där hade de tagit mest och dessutom brutit upp en del småaskar. Men mitt hem är fortfarande mitt.
Men sakerna då? Hur har det gått med allt som försvann? Tja, inte så bra.
Vi har faktiskt inte fått tillbaka nåt än, eller ersatt något än. Försäkringsärenden är inte nåt som går med blixtens hastighet och vi känner ingen större brådska heller. Jo, min lilla surfdator hade jag gärna ersatt, men tiden har inte funnits att hitta en ersättare.
Fick vi med allt som försvann på listorna till polis och försäkringsbolag?
Ja, vi trodde det, tills igår kväll. Eftersom jag tog nya hål i öronen, började jag fundera på vilka örhängen jag äger. Då kom jag på ytterligare ett par som jag tydligen inte är ägare till längre.

Jaha, vad ville jag ha sagt med detta? Inte mycket egentligen, det var väl mest min egna reflektion över det som hänt.

Men om jag ska komma med några "goda råd" så är det väl följande:

• Fotografera av alla värdesaker och skriv en lista med inköpsår, ungefärligt pris etc. Det hjälper väldigt mycket när det ska värderas till dagens värde.
• Förvara inga pengar hemma, försäkringen täcker bara några ynka tusenlappar. Det gäller samtliga kontanter, även spargrisar, småpengarhögen och födelsedagspengar - allt.
• Spara inte foton i mobilen och bärbara datorn. Ladda över till extern hårddisk med jämna mellanrum och förvara inte den externa hårddisken på samma ställe.

Humörvändning

Blev så lack idag.
I förra veckan uppdagades en sak på Skruttafis skola som jag inte riktigt gillade, en sk kompis som inte var så snäll. Inget allvarligt, men så onödigt.
Idag två nya saker, men med andra barn. Inga allvarliga denna gången heller, men min snälla dotter blir utsatt för att hon är just snäll. F-n vad det svider i modershjärtat! Det som gör mig så lack är att hon är snäll som i godhjärtad och inte som i dumsnäll och att det utnyttjas. Det är svårt att förklara för en åtta-åring, att hon inte kan vara godhjärtad i alla lägen, för det rimmar ju liksom inte eller hur? Man ska ju vara godhjärtad, det tror jag de flesta vill att ens barn ska vara. Man ska behandla alla som man själv vill bli behandlad, men om man inte får goda handlingar tillbaka, vad ska man göra då? Hur ska man förklara det för en lessen flicka?

Dysterkvist

Idag är jag inte hög över havet. Inte alls. Vissa saker har kommit på tapeten igen.
När jag grubblar på saker, utspelar det sig olika scenarios i mitt huvud. Det kanske kommer bli så här, eller så här. En del historier har lyckliga slut, andra inte. Mitt positiva jag har en version, och mitt negativa jag har en helt annan. Båda förmodligen lika ologiska och oftast blir det scenario som utspelas sig i verkligheten nån variant på den positiva.
Inte den här gången. Det blev exakt så som jag i mina negativa stunder trodde. Exakt.
F-n vad liten jag känner mig nu. Liten, lessen och en smula pissed off.
Lägga sig i soffan och dra en filt över huvudet känns som grejen just nu.

Bryta ihop och komma igen, så får det bli.

Tankehelg

I helgen har det varit många tankar som snurrat. En situation tog en märklig vändning. Mitt negativa jag blev kanske inte helt överraskat egentligen, men jag hade hoppats på att motsatsen till vad som hände skulle hänt istället.
Min tro på god kamratanda, tolerans och kärleken till nästan fick sig en törn. Vad hände med respekten för andra?
Hur ska jag förhålla mig till detta? Ska jag fajtas för min (och andras) åsikt eller ska jag bara lämna slagfältet och låta mina kombatanter snopet stå där? Eller kombatanterna har kanske inte ens fattat att vi är på mental kollisionskurs just nu? Jag har nog inte ens visat det särskilt tydligt.
Vill jag verkligen fajtas? Tyvärr är nog insatsen i så fall verkningslös, jag förlorar nog mer i andra hänseenden än vad jag skulle kunna vinna i den aktuella frågan. Samtidigt tycker jag att man måste påtala om nåt är på väg åt fel håll.
Hrm.

Nu skriver jag så där kryptisk som jag ogillar när andra gör. Tala ur skägget, kvinna! Men jag mumlar nog helst i skägget just nu. Detta är inget livsvgörande på nåt sätt, och berör inte min familj eller mina närmaste vänner heller (jo lite) , så varför blir jag då så upprörd? Varför snurrar då tankarna i huvudet? Vad enkelt allt hade varit om jag varit lite mer fyrkantig, då hade jag sagt några väl valda ord och vänt ryggen till och aldrig mer ägnat det en tanke. Men jag är inte fyrkantig, jag är rundad i hörnen (haha, bokstavligt talat), jag ser inte världen i svart eller vitt. Jag ältar, jag försöker förstå, försöker hitta en förklaring, hitta ett konsensus.

Hur gör ni när ni hamnar i konflikt? Slåss för er sak (även om ni inte behöver det) eller glider ni undan för att slippa fajtas mot väderkvarnar?

Ärligt talat

F-n va det suger just nu. Allt. Sitter och skriver listor på saker jag vill göra. Ja, rent teoretiskt alltså. Sen när jag ska göra det, då har jag ingen lust. Orkar inte.

Kan inte, vill inte, har inte lust.

Den där dimman ute, den sitter i huvudet på mig just nu. Försöker och försöker fokusera på roliga saker, tänka positivt, hej och hå - men det misslyckas.
Är bara moloken, sur, lessen, trött och godissugen.

Ge mig era bästa tips för att orka med skitnovember.
Under tiden ni funderar ska jag masa mig ut i köket och ta en kopp te. Alltid nåt.

Suck

Den här låten av Pink nynnar jag ofta på:

I'm a hazard to myself
Don't let me get me
I'm my own worst enemy
It's bad when you annoy yourself
So irritating

Jag motarbetar mig själv, hela tiden.

Sätter ett mål: jag måste bli piggare på morgonen, ikväll ska jag lägga mig tidigare.
Sviker mig själv: stannar som vanligt uppe till efter elva, krälar upp ur sängen efter en timmes snoozande morgonen efter, sen som vanligt till jobbet.

Sätter ett annat mål: jag ska sluta dricka kaffe för att slippa vara kass i magen.
Sviker mig själv: först bara smuttar på makens kopp, sen en halv kopp, till slut kilar jag stadigt med kaffemaskinen på jobbet.

Sätter konstant nya mål: idag ska jag inte äta nåt onyttigt.
Sviker mig själv every day: men titta här - lite kladdkaka kvar i kylen! En timme senare efter att bannat mig själv åker jag till kompisen på fika, gissa resultatet.

F-n, jag behöver hela tiden försvara mig mot mig själv.
Jag behöver gå en kurs - i självförsvar.

Då var jag en av dom Andra...

SR uppmanar att skriva ett inlägg om när jag kände att jag tillhörde "dom andra", dvs när jag nån gång känt mig utanför eller mobbad.

Jag öppnar dörren på vid gavel till den delen av minnesbanken och tänker bittert:
- Vilken j-vla gång ska jag välja???

När jag blev utfryst? När de bara gick så fort jag kom i närheten? Eller när jag blev snöbollskrigsoffer? Den gången när vi väntade på bussen och jag var enda offret? När snöbollen var ett klot? När läraren såg att jag i desperation helt sonika började gå hem 6 km, men hon ändå valde att inte se?
Eller när mina tjejklasskamrater trodde jag uppskattade att de hittade på en sång om hur töntig jag var och sjöng den för en kille jag tyckte var trevlig?
Eller...
Eller...

Kan inte välja, vill inte välja. Vill inte öppna den dörren alls. Har lämnat det bakom mig nu. Jag ältar inte detta längre. Det har format mig till den jag är. Vaksam, för mycket blyg i situationer där jag borde ta för mig. Men också till en människa som avskyr oprovocerade elakheter. Som tycker att man ska ha vett att vara vänlig. Som försöker gilla de jag träffar oavsett utseende, dialekt, politisk åsikt, bakgrund, tills motsatsen blivit bevisad. Som inte är bitter längre, för bitterhet äter upp en innifrån. Som har valt glädjen istället.

Varför skriver jag då detta? Varför gör jag så här mot mig själv, varför öppnar jag dörren så att ni alla kan se?
För det är viktigt! För vi måste se Dom andra!
De förtjänar att synas.

Plåster

Alla barn har väl en period när de vill ha plåster, oavsett om det är stort skrapmärke eller ett nästan osynligt märke. Bara man får ett plåster, så blir allt bra. Råkar det dessutom vara Nalle Puh eller Bamse på, ja då trollas det onda bort tvärt.

Ibland önskar man att det kunde fungera så även för vuxna eller hur?

Just idag var det svårt att få till ett roligt inlägg. Lite trista saker som hänt. Inte mig personligen, men väl både i min närhet och i periferin.

Två trevliga bloggare har lagt ner, den ena har dessutom raderat sin blogg. Jag kan bara spekulera i varför.

Men mera jobbigt för mig är, att en vän jag önskar all lycka, har det jobbigt just nu.

I tankarna skickar jag en hel lastbil full med Stålmannenplåster till henne...

Update: till råga på allt skrev en annan kär vän det här fina inlägget. Skickar en liten laddning till dig med!