tisdag 27 februari 2018
Dagens 8
Outfit: Ja ni. Här är det VAB idag, så det blev första bästa (redan halvsmutsiga) kläder som låg i klädkammaren. Adidasbyxor, svart långärmad tröja från H&M och ett par rosa skidsockar från Kari Traa. Håret står åt alla håll och kanter. Ska duscha senare, it's a promise.
Magpirr: Dåligt med det.
Träning: Dåligt med det med idag. Bokat pass imorgon dock. Funderar på att göra lite rehabövningar här hemma. Nu har jag ju skrivit det här, så nu kanske det till och med blir av? Hoppas kan man ju.
Jobb: Nej, VAB. Eftersom jag är konsult och min uppdragsgivare har hög säkerhet, så kan jag inte sitta hemma och jobba. Just nu är jobbet inte så väldigt stressigt, så det stressar mig inte heller att vabba. Nu ljög jag lite. Har en hel del som ska vara klart om några veckor, men jag sticker nog huvudet i sanden lite här. Det kan jag ta igen en annan dag. Jag tycker man ska vabba om barnet är sjukt, inte vobba.
Middagsplan: Lax med citronsås. Vi gör det enkelt idag och häller på en färdig sås på påse över fisken. Till det blir det ris eller kamutvete. Det sistnämnda - fasen vad gott!
Kvällsplan: Ska på möte hela kvällen med klubben. Frallor och alldeles för mycket och för starkt kaffe och förmodligen en massa traggel. Ser inte fram emot det just nu faktiskt.
Saknad: Träningslusten som var här och vände, den saknar jag nu. Jag saknar överlag en gnutta motivation, lust och glädje just nu. Så, nu har jag det sagt. Det är segt, det mesta. I synnerhet på tränings- och matlagningsfronten. Träningen har jag lite styr på för där bokar jag in i förväg och nyter inte att boka av. Men det sprutar inte endorfiner, nej. Mathållningen, den är så sorglig att jag inte ens vill kommentera den. För mycket mackor och choklad i förhållande till träningen.
Tacksamhet: Det finns mycket att vara tacksam för. Men att mitt knä inte verkar blivit mer skadat än en stukning som tydligen är segdragen, det är jag mest tacksam för just nu. När jag stod där i backen och väntade på sjuktransporten, då var jag livrädd för att ha dragit av nåt korsband eller liknande.
Nämen, nu när jag läser igenom detta så känns det rätt dystert här. Så illa är det inte. Men det är lite grått i vardagen just nu. Jag längtar faktiskt till våren.
Snön faller
Klubbens skidspår fick en halvmeter tjock bädd med konstsnö så där har det varit full fart minst en månad nu. Några ledare har köpt in massor med ny fin utrustning och kört igång ungdomsträning, så barnen åker upp dit och har träningar två gånger i veckan. Guld.
På sjöarna och havet ligger isen och Friluftsfrämjandet har turer lite titt som tätt.
Själv, ja själv kan jag inte göra nåt utav det denna säsongen, på grund av knät.
Jäklars.
Jag kör vattengympa och gym. Det är bra, men hur kul är det att se all denna snön och isen. Förgäves känns det som.
Ja jag vet, bryta ihop och komma igen och vara tacksam för det jag KAN göra istället för att stirra på det som jag INTE kan.
Jag är tacksam, tro inget annat. Jag vet att röntgen inte visade nåt allvarligt fel och att de bakslag jag har i träningen förmodligen inte beror på några skador på mjukdelarna, utan på att jag gjort nåt jag inte borde än.
Men ändå.
Konditionsträningen är svår att få till. Promenader funkar inte, och inte skidor och skridskor som sagt. Motionscykel klarar jag bara små stunder, så ingen direkt konditionsträning där heller. Vattenlöpning funkar likadant. Knät klarar inte den mängden som behövs för att ge mig konditionsträning.
Jaja, snön faller i alla fall. Det är åtminstone vackert.
söndag 18 februari 2018
De små rackarna
Insåg att jag publicerade fel bild i förra inlägget.
Här har vi de små rackarna. De där brädorna som inte slutade innan väggen, utan som sitter fast inne i väggen.
Onödigt.
Riva, rev, riva lite till
Hur böjer man order riva, när vi pratar renovera gammalt hus?
Jo, precis som i rubriken: riva, rev, riva lite till.
När man tror man rivit färdigt hittar man alltid nåt som gör att man måste riva lite till.
Den här sommarstugan är byggd 1980, det tackar vi för. Vårt första hus var byggt på sena 30-talet och vårt nuvarande byggdes 1920, så sommarstugan känns ju nästan nybyggt. Allt är original. Det trodde vi kanske i vår enfald skulle innebära färre intressanta överraskningar. Icke.
Idag rev Silverräven de brädor som hållt isoleringen på plats (egentligen onödiga, men de satt där). Då visar de sig att de går in innanför gipset på sidorna och gör att vi även måste riva gipset på kortsidorna. Synd bara att vi tänkt undvika det. Synd också att jag la en ansenlig tid på att ta ner tapeterna där. Hade vi vetat att gipset var tvunget att tas ner hade jag ju sluppit tapetnerdragningen. Suck. Jaja.
Så är det. Detta är tredje huset vi renoverar. Vi börjar bli luttrade. Vi svär en ramsa och tar nya tag.
lördag 10 februari 2018
Knäläget
Jo, vars.
Inga kryckor, men haltar fortfarande lite om jag försöker gå fort eller med normal steglängd.
Hade ett möte med sjukgymnasten idag, efter två veckors rehabövningar. Övningar som jag väl inte kom igång att göra på stört, men senaste tio dagarna har jag faktiskt varit riktigt duktig. Det hade lönat sig, jag fick tummen upp av henne. Gött.
Det är ju lite instabilt, men jag fick klartecken på knäböj utan extra belastning, på rygglyft, på Draken, på motionscykel, crosstrainer och lite annat.
Det är inte bra alltså, men så jäkla mycket bättre!
Jag jobbar på.
fredag 9 februari 2018
På byggfronten intet nytt
Så, det var väl en bra sammanfattning av läget här. Renovering hemma står still och i sommarstugan händer det varken nåt på ritningsnivå eller rent konkret.
Ingen klagan, bara ett konstaterande. Så har vi det ofta, så det stressar mig inte så mycket.
Nästa veckan däremot (eller kanske redan till helgen), då kommer det jobbas i Gullan. Trappräcket här hemma, tja om vi har lite lust så kanske. Annars står det ju rätt bra där, det där bordet. Och va fasen, vi hade det provisoriskt rivet i några år, så en vecka eller två med en annan provisorisk lösning funkar väl.
lördag 3 februari 2018
Plötsligt händer det
Trappräcket på övervåningen kapades till viss del och snickrades ihop lite provisoriskt, med tanken att snarast köpa ett nytt.
Snarast... Jo, tjena.
Först kunde vi inte bestämma oss. Sen kunde vi inte bestämma oss. Sen åkte vi till diverse affärer och tittade på lite räcken, men kunde inte bestämma oss.
Till slut hade vi bestämt oss, trodde vi, och körde till Bauhaus i Kalmar för att handla delarna. De hade inte allt vi skulle ha hemma och dessutom så ångrade vi oss och visste till slut inte ens om vi ville ha det som de ändå inte hade hemma.
Vi la ner projektet.
I höstas ledsnade vi på det provisoriska (alltså några av delarna satt ju knappt fast) och sa att nu jäklar ska det ske. Dessutom hade de rabatt på trappräcken.
Vi slog till. Efter att i flera år ratat standardräcket, så insåg vi att vi måste släppa kraven lite och bara göra istället. Köp för fan nu och sätt dit, annars blir det liksom aldrig av.
Vi körde till Kalmar och handlade. Äntligen.
Sen lade vi delarna i hallen där uppe och ja, där blev de ju liggande. Länge. Vi skaffade ju ett litet hus till att lägga tiden på.
Idag, idag minsann! Det är på G, as we speak! Silverräven sliter sitt hår och snickrar där uppe. Det är inte bara att snickra ihop, trots att det är ett standardräcke. Ett gammalt hus kräver ju sina speciallösningar. Det är inte rakt nånstans. Ja, ni vet säkert. Jag bistår som diskussionspartner och kommer med glada (och ibland arga) tillrop och sånt där. Ska alldeles strax servera lite julmust, det brukar hjälpa mot hår-sliteri.
Men fasen alltså, plötsligt händer det!
Bye, bye, provisorium! |