Ibland vill det sig inte riktigt

Det är inte bara skoj att ha snickare hemma som byter fönster medan man själv åker slalom. Man möts av det här när man kommer hem.

Så välkomnande så, eller hur. Nä, just det. Så gräsänkan Nipe får för sig att högen ska förflyttas till släpet, tvärs över trädgården.

Hm, hur göra?

Att koppla på släpet och köra ner det till högen går bort med en gång. Nä, hahaha, så roligt ska vi inte ha det. Med isgata på uppfarten inser jag hur det kommer bli: jag sliter och släpar för att koppla ihop eländet och sen kommer jag fastna med släp och bil på isen utanför högen och det vill jag INTE.

Barnen som blivit straffkommenderade att komma med ut är ovänner. Pillerill vill åka skidor, de som jag just precis innan hängt upp i taket på garaget. Skruttafis tjurar för det vill inte hon. Jag undrar om hon inte kan hjälpa mig, hon tittar på mig som om jag är knäpp och undrar om hon måste vara ute länge till.

Nämen, skottkärra funkar kanske?

Den stora, rejäla skottkärran, den står lägligt bredvid högen, men är fulllastad med sten. På stenen har det sen regnat och efter regnet kom vintern, så skottkärran är till bredden fylld med en isklump med stenar i botten. Skit i den då, vi har ju en till.

Undras var den är? Går ett varv i trädgården och letar, ingen fiskelycka.

Pillerill vrålar i andra änden av trädgården. Jag ber Skruttafis kolla.

I förrådet kanske? Går in och hämtar nyckel och går till förrådet. Fel nyckel! Argh, hur kunde jag glömma att vi bytt dörr? Skruttafis vrålar på mig att Pillerill tappat skidan och att hon minsann inte kan hjälpa honom. Hjälper en ilsken Pillerill med skidan.

Går tillbaka och hämtar rätt nyckel, men i förrådet finns ingen skottkärra. Går ett varv till i trädgården men ingen skottkärra. Frågar Skruttafis om hon sett den, men icke. Pillerill vrålar igen av samma anledning som innan.

Ja, jag inser själv det märkliga i att jag letar efter grejer i min egen trädgård, men believe me, det är inte första gången. Orsakerna till detta är två: vi har ju en löjligt stor tomt och dessutom har vi inte riktigt koll på våra saker, hrm...

Jaja, jag letar vidare och på tredje rundan hittar jag detta...

Jamen hoppsan, den glömde jag där under äppelträdet i höstas och jag inser att den under all den snön dessutom är full med äppelskrutt. Pillerill vrålar igen och jag ber Skruttafis att be honom strunta i att försöka åka uppför backen eftersom han tappar skidan hela tiden. Hon går dit och efter en halv minut vrålar båda två, för han vägrar ta hjälp av henne.

Jag får väl ge mig på den stora skottkärran i alla fall. Tjurskallen i mig bestämmer sig för att få bort den där is- och stenklumpen. Kämpa, kämpa. Den sitter bergfast. Till slut lyckas jag i alla fall välta kärran upp och ner, med tanken att isklumpen ska lossna. Det enda som lossnar är handtagen.

Svordomar. Och några svordomar till. Pillerill vrålar igen, han ger sig inte. Så jag går dit och då vill han inte åka längre, men vägrar bära sina skidor till garaget, Skruttafis ställer upp och tar dom.

Jaha, vad gör jag nu då? Pulkan! Vilken klippa jag är! Att jag inte tänkte på den tidigare - jag kan ju lägga brädorna i den och dra upp till släpet.

Men pulkan ser ut så här...

Uppretad tar jag snöskyffeln och ska börja gräva fram den, men det är som att hugga i sten. Ingen mening jag bara försöker. Så jag får helt enkelt bära brädorna för hand. Men skam den som ger sig. Pillerill vill gå in. Skruttafis vill hjälpa till och bära, men tar en bräda och jag ser att de är fulla med spik. Vill inte riskera att hon ramlar på isen med spikiga brädor i händerna, så hon får också gå in. Nu är i alla fall brädorna i släpet, en efter en, skottkärran sönder och årets svordomar förbrukade.

Så roligt har vi det. Typ.