Avtryck

Igår var en tung men fin dag. Min väns sambo som mycket hastigt och helt ofattbart rycktes bort för tidigt begravdes igår.
Det var en väldigt vacker och värdig ceremoni. Musiken som spelades var vald med omsorg och förstärkte på ett nästan brutalt sätt den enorma kärlek och saknad som strömmade runt i rummet. Jag hade redan innan fått höra orden i öppningssången, men när det väl kom toner till orden, ja då blev det total knockout.
Sambon träffade jag bara ett fåtal gånger tyvärr, men det är fina minnen jag alltid bär med mig. En skidtur i mörka skogen med tre personer men endast en pannlampa. Oförglömligt. En julfest med många skratt. En annan skidtur där sambon fick en idolstämpel av mina barn. Ja, ni fattar va. En person som gjorde stora avtryck. Nu är han borta. Ofattbart.

Och min vän... Så ont det gör att se dig så förkrossad. Jag önskar så att det fanns ett sätt att lindra din sorg.

En slappedag

Kylan kom så även till den södra änden av landet. Tillfälligt, om man litar på smhi.
Nåväl.
Det var fin rimfrost på altanen.

Vi ställde ingen klocka och frukosten blev väl brunch, eller nåt.
Pusslade lite och sen mycket motvilligt drog vi på underställ och begav oss ut i det kalla.
Några timmars lek på bandybanan med paus på mitten med varm saft. Gott för själen.

Nu är raggsockor och underställ fortfarande på, pusslet slut och Silverräven gör varm chokladmjölk.
En mycket välbehövligt  slapp dag idag.

God Jul

Julegröten ligger i magen. Klapparna ligger under granen. Själv ligger jag i soffan och undrar om jag hinner somna redan innan Kalle börjar.
God Jul på Er!

Idogt letande

Det är fortsatt idogt letande efter julkänslan. Hittar den inte. Det får nog vara. Det blir jul i alla fall.

Helgen i korthet:
Lördag morgon, en dryg timmes MTB medan Pillerill spelade bandy. Sicken tur att det finns en fin skog med bra stignät i anslutning till bandybanan. Välbehövligt med lerinpackning...

Åkte in till stora staden och handlade ett gäng julklappar. Nu är det faktiskt bara en person som jag inte köpt till än.
Hem och sen tog jag på mig det stora modet och skyddsutrustningen och begav mig ut i förrådet. Helt galet vilket kaos där var. Var på osentimentalt humör och det behövs ju om man ska rensa lite.
Att rensa är balsam för min själ, det är ju tydligt. Behöver jag strukturera tankarna, hjälper det att strukturera yttre ting.
Rensade ut klädlådor och när jag ändå var igång tog jag klädkammaren med.

Söndag: Ställde ingen väckarklocka och vaknade sådär härligt sent. Åkte till Stufvenäs på julbord. Jaha, gissa slutresultat på det. Ja, just det - mätt som en boaorm.
Nu är det mest småpyssel. Skriver lite listor på mat som ska fixas till julafton. Hängde upp en ljusslinga med röda stjärnor i gardinstången. Oväntat fint.

Dagens tankar

Jamen, ibland fattar jag inte hur folk är funtade riktigt.

Har folk ingen vett och sans och självdistans nånstans? Inte ens vid jul?

Ok, just nu är mina tankar starkt färgade av den tragedi som nån jag gillar skarpt har drabbats av. Just nu känns de flesta ilandsproblem som just ilandsproblem. Så jag överreagerar säkert i nedstående, men det bjuder jag på idag.

Men en del människor borde nog ta en liten reflektion över vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Allt runt omkring oss måste inte vara ljust och fräscht och perfekt. Det är inte de perfekta lussekatterna, den perfekta dukningen eller den in absurdum provlagade skinkan som skapar julefrid och som sprider värme mellan människor. Det är att vi gillar varandra och accepterar varandras fel och brister som gör det. Att vi ser bakom fasaden och verkligen ser varandra som gör det. Punkt.
Nåväl, det här är en storm som blåser över.

En del andra människor däremot, herregud, måste verkligen (och då menar jag ju verkligen), ta ett rejält kliv ner från sin piedestal och rannsaka sig själv. Och därtill skaffa sig en smula taktfullhet, empati och sunt förnuft. 
För ett tag sen var jag med om en ytterst obehaglig händelse. Den som i detta var orsaken till det som hände, visade sig idag vara nästan ännu mer obehaglig. Hur man har mage att själv göra sig till offer i detta, ja det är för mig en gåta. Nä, jag säger bara: backa, tänk om, tänk rätt och ha åtminstone förståndet att uppträda en smula ödmjukt inför den du råkat orsaka lidande.

Åhhh, vad jag önskar att jag kunde skriva mer i klartext. Men, nej, jag vill inte hänga ut folk. Jag funkar inte så. Jag tror på vänlighet, omtanke och taktfullhet.

Var bara tvungen att lätta lite på trycket.

Bilden har vekligen ingenting med detta att göra, tyckte bara den var fin. Tagen i Småland 2004

En efterlysning

Julkänslan? Var är du?

Och nu till nåt inte alls skoj.

Det virvlar tankar.
En vän till mig fick sig en fet jävla käftsmäll av livet i början på veckan.
Jag kan fortfarande inte ta in vad som hänt riktigt, tror jag. Det är så ofattbart.
Mina tankar är hos min vän.

Ge tillbaka mina skridskor, tack!

Igår fick Skruttafisan följa med till bandybanan och långfärdsskridskoträningen. Hon tog mina långfärds och jag rotade fram mina hockeyrör från långt inne i förrådet.

Nej. Hockeyrör är INTE min grej. Totalt livsfarligt!
Ont i fötterna och vingligt.
Efter två varv började jag längta till mina långfärds och ungefär samtidigt hojtar Skruttafis:
- Ge tillbaka mina vanliga skridskor, tack.

Bytt bytt och båda blev nöjda.

Tidigare på kvällen var vi på Stac och Agilityn (för människor). Det var fullt ös och mycket roligt som vanligt. Mina föräldrar var med, så vi var tre generationer från familjen på träningen.
Att toppa agilityn med långfärdsskridskor, ja det är ju lite att be om träningsvärk, men men - it shall pass.

En helt annan runda

I helgen blev det helt andra rundor. Eller, jo, det blev ju självklart en runda till den där bandybanan. Pillerill vaknade tidigt, tidigt, innan lördagens bandyträning och var väl i stort sett klar att åka när vi vuxna vaknade.

Efter bandyn tog vi oss en liten roadtrip. Först till Nybro och svärmor. God mat och lite hejande i soffan på slalomåkarna i Åre.
Sen körde vi till Kosta för att handla lite julklappar, titta på julmarkanden och hitta en vinterjacka till mig.

 Julklappar kanske vi inte hittade så många, julmarkanden var trevlig och en jacka hittade jag efter att ha provat halva butiken, typ.
Som alltid, så är vi aldrig först men ofta sist, så det där med att äta kvällsmat hann vi inte med. Vips, så hade de stängt ner allt och vi stod lite snopna och hungriga mitt ute i den småländska vildmarken.
Lessebo hade en pizzeria som verkade lovande så dit styrde vi kosan.
När vi ändå var hyfsat nära Växjö, bestämde vi hastigt och lustigt att köra den omvägen hem, och passa på att kolla in 12-timmarstävlingen som gick där. Alltså, en ultralöpningstävling (heter det så?), där det fanns klasserna 6-, 12- och 24timmars. En kompis till oss sprang 12timmars och hans fru supportade.
Jamen, det kan man ju inte missa! Helt galet.
Där sprang/joggade/gick det en brokig skara människor runt en 200meters bana. Runt, runt.
Det låter ju helt idiotiskt, men vilken stämning och vilka fantastiska insatser. När vi kom dit gjorde arrangörerna vågen åt oss, eftersom vi tydligen var kvällens första publik.
Vår vän ute på löparbanan sa inte så mycket som halv fem, utan muttrade väl mest, men enligt frun var han mycket glad att vi kom. Jag hade inte väntat mig nån annan reaktion heller, från nån som sprungit i fem timmar och som har sju kvar.
Vi häckade där i två timmar och hade det trevligt med frun istället, som var en smula sällskapssjuk efter att suttit där i fem timmar och servat energidryck enligt ett excel-schema.
Halv tolv på natten körde vi sen hem på hala vägar, det var mindre skoj.

Tidigt sen i går morse ringde klockan. Då var det dags att sätta ut kontroller inför klubbens mästerskap i orientering - långdistans. Inte så värst roligt att sticka ut tassarna utanför täcket, men väldigt härligt ute i skogen.

 

Frostnupet och soluppgång, i kombination med lite cykel och lite löpning.
Direkt efter klubbmästerskapet var det grötfest. Direkt efter den firade vi sen storasyster som fyllde år.
Pust.

Hur det gick för han löparen? Jodå, i sin första 12timmarstävling knep han en imponerande andraplats! 11,3 mil på 12 timmar, jag är grymt imponerad!

Nya rundor

Pillerill och Skruttafis är 8 respektive 12 år så nu kan vi således inte längre kalla oss småbarnsföräldrar. Efter det konstaterandet pustar man ut en smula, lämnar tvättstugan, lutar sig tillbaka i soffan lite, reser sig igen och grabbar tag i bilnycklarna och beger sig till sin nya arbetsplats - bilen.
Nu har man blivit taxichaufför.
Nej, inte som yrke, utan som ideellt arbete med barnen som arbetsgivare. Så gärna, så gärna så.
Vi har nu pau rikktit kommit in i stadiet "Aktivitetsåldern". Det är orienteringsträningar, judoträningar, fiolspel, orkesterspel, tävlingar och lite till som det ska skjutsas till. Vi bor i ett litet samhälle några kilometer från en liten stad och det känns som om just nu är det i den lilla staden allt händer. Vi kör våra rundor mellan samhället och staden. Fram och tillbaka i olika rundor.

Nu i veckan har vi fått en ny runda. Fram och tillbaka till bandybanan. Pillerill testade på i tisdags och kan knappt bärga sig tills nästa träning. Vi kan nog ställa in oss på att denna nya bilrunda blir frekvent.
Dessutom blev jag så inspirerad av hans framfart på isen att jag lite senare på kvällen körde tillbaka till samma isbana och åkte långfärdsskridskor. En gång i veckan är det allmän åkning utan klubba och då passar Friluftsfrämjandet på att ha långfärdsskridskoträning.
Inte en dag för tidigt att jag åkte dit säger jag!
Vi åkte mycket långfärds innan vi fick barn men sen tog det tvärstopp. Tiden fanns inte att vara iväg halva lördagen eller söndagen och det var liksom inte samma sak att åka iväg själv.
Jag var med en runda 2003 senast, och sen dess har skridskorna bokstavligen legat på hyllan.
Nu minsann!
Ut på isen och hjälp vad jag kände mig som Bambi!
Den känslan gick tack och lov över efter en stund. Härligt var det, men en aning skumt att åka runt runt, och dessutom utan ryggsäck.

Så, som sagt, nya rundor lägger vi till rutinerna här.

Grönt är skönt

I somras fick jag en bougainvillea av en kär vän. Den blev lite bortglömd efter att vi kommit hem från semestern. Ja, efter.  Under vår semester hade vi världens bästa blomvakt. Aldrig är våra blommor så fina som när vi haft blomvakt. Men sen efter, ja då missade jag att vattna den fina bougainvillean, så sen var den inte så fin längre...

När hösten kom, plockade jag undan alla säsongsväxter på altanen och i väntan på att få åka med till tippen, ställdes de bakom garaget.
För några veckor sen slängde jag upp blommorna på släpet, men just bougainvillean blev jag lite sentimental över. Kikade lite på den och se, var där inte en liten, ack så liten, antydning till grönt?
Ställde helt sonika tillbaka krukan bakom garaget och tänkte ta in den i värmen senare. Där glömdes den bort, tills i förra veckan.
Se på den nu!

Ur spår

Den där julkalendern... hur går det med den undrar väl kanske både ni och jag.
Tja, det började inte så bra. Jag var på resande fot och lyckades inte få till det de första dagarna.
Sen följde två dagar av stressat leverne på hemmaplan. Det är tidskrävande att söka jobb, hämta och lämna och dessutom hade jag andra möten inbokade.
Fredagen skulle så ägnas åt att jogga dagens datum i kilometer, vilket skulle passa perfekt med avståndet till bilverkstan där bilen bott ett tag. Vaknade med migrän. Det händer väl var 18e månad ungefär... Ridå. Var uppe några jobbiga timmar på förmiddagen och sov sen bort resten.
I går lördag vaknade jag med makens förkylning som jag ärvt.

Jag är ur spår känns det som.
Har nu kryssat av alla vilodagar på kalendern, och har nu bara rena träningsdagar kvar. Jaja, det blir ju jul i alla fall, det är jag övertygad om.
Värre då med den där känslan av att jag inte riktigt har lust. Tappade liksom sugen för gymmet. Gå ut och gå känns skittråkigt. Yogamattan ser allt annat än lockande ut (dessutom fylld med Skruttafisans pysselgrejor - varför undrar modern). Det är mörkt och ogästvänligt ute.
Men, jag motarbetar min ovilja.
Jag pusslar lite.
Jag fantiserar om vinterns skidäventyr.
Jag läser ultrabloggar och lapar i mig löparglädje, så sakta men säkert kommer lusten tillbaka.

Man tackar

Maken drog på sig en förkylning till. Denna gången hade han vänligheten att ge mig lite av den.
Man tackar.

*snörvel*