Jag ljuger om jag säger att jag är på topp.
Mentalt dränerad är mer rätta formuleringen.
Ingen träning på en månad. Inte ens en futtig promenad. Ikväll efter kvällsmaten skulle jag och Skruttafisan ut på lite mtb, tänkte vi. Efter maten var det segt i kropp och själ och ute föll regnet. Då är sinnet vekt och cykling uteblev.
I morgon siktar jag på comeback på gymmet. Håll tummarna för att vekheten ger vika för förnuftet.
I övrigt är det jobb som strular. Slutgiltig deadline nästa vecka och nej, vi hinner inte klart. Det känns surt. Allt som har kunnat strula har gjort det. Allt som är kvar för min del är surdegar, där ingen verkar sitta inne med infon som kan lösa problemet. Mentalt är jag inte heller där.
Allt är inte målat med stora svarta penseln, tack och lov. Det finns ljusglimtar. En månad kvar till semestern. Då får jag träffa personer som jag längtar efter, som jag behöver krama just nu.
Trots den uteblivna semestern är kroppen ändå starkare nu än förra sommaren. All gymtid från november till maj har gett utdelning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vet precis. Ibland, när man som mest behöver komma ut, så orkar man bara inte. Och då kanske man ska lyssna på det?
Det kommer att bli bättre. Det vet ju du med. Men ack, så jobbigt det är när man är mitt i det.
Den där dippen efter ett stort event (tävling / utmaning / deadline) är ju nästan oundviklig. Kroppen och huvudet behöver nog återhämtningen så om du bara har tålamod kommer energin och träningslusten tillbaka.
Tack för fina ord! Nä, att vara mitt i dippen är jobbigt, även om dippen var väntad. Jag vet att det vänder, att lusten kommer åter, men nu är det segt, på många plan.
Skicka en kommentar