måndag 19 december 2016

Roadtrip till Schweiz - del 3

Orientering etapp 1-2
Vi lämnar Penzberg i södra Tyskland på förmiddagen på lördagen, efter att  vi provianterat lite. Eller, för att vara exakt, vi proppar bilen fullständigt full med mat och dryck. Vi var förvarnade om att priserna i Tyskland är mycket mer trevliga än de i Schweiz, så vi går all in.
Svänger ut på autobahn med riktning mot Garmich- Partenkirschen och sen, ja vad tror ni, jo det tar stopp. Ett tvättäkta stau. Luttrade efter en vecka med liknande vägförhållanden så svänger vi av på första bästa avtagsväg och försöker hitta en alternativ väg. Det är vi ju inte ensamma om, så här är det om inte stau, så rejält med trafik. Det går i alla fall framåt, vi tackar.
Efter Garmisch lättar det och nånstans där i skogen med Zugspitze till vänster, så kör vi in i Österrike. Himlen är blå. Vafalls? Det är nästan skrattretande, att den dagen vi inte planerat att vara utomhus utan sitta i bilen i många timmar, ja då är det fint väder, efter en hel veckas vädermisär.
Ett spännande vägavsnitt över Fernpass, där vi kör som i en ringlande orm av bilar nerför de slingrande serpentinvägarna. Lätt frustrerad är jag bakom ratten, jag kan inte stanna och fotografera, utan här finns bara alternativet att koncentrera mig på bilkörningen.

Vi pausar i Landdeck, där vi ska svänga ner söderut mot St. Moritz. Bergen ligger tätt och dalen vi kör i är verkligen inte bred, men det är vackert som på ett vykort. Det ligger fästningar och fort i dalen, uppe på små sockertoppar, så otroligt häftigt. Vi har inte tid att stanna till nånstans, vi har en tid att passa för att få nyckel till vårt boende i Schweiz. Vi passerar vägen upp mot skidorten Serfaus och snart också gränsen till Schweiz. Nu öppnar dalen upp sig lite, men vägen flyttar sig istället upp på bergskanten. Det tar en hel evighet att komma fram, men det är nog mest vi som har lite fel på tidsuppfattningen av att köra i Alperna.
En kissepaus strax innan vi är framme väcker munterhet. Inte var dag man kissar med en utsikt över snötäckta berg. Idag är det varmt, men dagarna innan har det snöat, så alla toppar är vita, även om vi har stekande sol på oss.
Vi kommer fram till La Punt-Chamues-ch, byn som vi ska bo i. Den ligger nån mil norr om St. Moritz. Två gator bred och nån kilometer lång, några kyrkor och byn ligger liksom på tvärsen i dalen.
Fina kyrkor är det gott om
Vårt hus är lätt att hitta, men här är det ingen som öppnar. Vi ringer uthyraren och får reda på att vi för det första plingar på dörren till fel lägenhet och att vi för det andra ändå måste hämta nyckeln inne i St. Moritz. Vi ska ändå in dit för att checka in på tävlingen, hämta nummerlappar och köpa mig ett busskort. När vi bokade tävlingen kunde man bara köpa busskort för de som bokat hela tävlingen, inte för de som bara ska springa några etapper.
I St.Moritz är det ju helt galet fint! Det ser dyrt ut och japp, det är ju ett jetset-ställe av rang. En hel evighet tar det att få tag på nummerlappar, enstaka tävlingsdagar till mig och det där busskortet. Schweizare är säkert bra på mycket, men att organisera en smidig tävlingsexpedition, nja där har de lite att lära av exempelvis O-ringen. Just det där busskortet är inte smidigt att få tag på. En extra kö att stå i som inte rör sig alls. Det är varmt och vi börjar bli trötta och hungriga och som ett brev på posten också allmänt irriterade. Till slut får vi allting fixat och kör tillbaka till byn och vår lägenhet. Den ligger högst upp i huset, två långa smala trappor upp. Jag är trött, seg i benen och allmänt pestig när vi kliver in. Lägenheten är skitliten och mörkt och allmänt sunkig och jag lackar ur. Trappan till loftet är superbrant och vi inser att här vågar vi inte husera Pillerill som ibland är en nattvandrare. Där uppe är dessutom varmt och passar inte mig som har svårt för värme. Det finns knappt nån förvaring, så den lilla golvytan i rummet upptas av packning. Badrummet rymmer 1,5 person som max och dörren går dessutom inåt. Öppnar nån dörren när någon annan sitter på toaletten slår man dörren i knäskålarna och hyvlar tårna. Med matbrist och sen med den underbara stora fina lägenheten i Tyskland i färskt minne blir jag som en trulig tonåring.

Jamen, hur kunde jag bara vara missnöjd med det här?!
Så här i efterhand skäms jag nästan lite för min reaktion, men där och då var det verkligen inte lätt att ta saken med jämnmod. Efter nån timmes tjurande och en pasta carbonara i magen inser jag att om några dagar kommer jag säkert älska lägenheten. Mycket riktigt, alltså det är ju en helt underbar liten lya! Jag orkade inte se det där och då, men så är det ju. Köket är nästan nytt och bakom en kökslucka gömmer sig en tvättmaskin, vilket är en gudagåva när man som familj är på orienteringstävlingar flera dagar i rad. Sängarna är himmelsk sköna och från min och Pillerills sängar har man fin utsikt ut mot bergen i väster. Uppe på loftet där Skruttafisan och Silverräven får bo, där är ett takfönster som visar både stjärnhimmel och bergen i öster. Och sist men inte minst, vi har ett fasligt stabilt och snabbt Wifi!
Dagen när vi kom var det vitt på topparna. Bilden tagen från min säng.


Lite vackert väder senare såg det ut så här...
Så kommer så första tävlingsdagen! Shit, vad nöjd jag är med beslutet att hoppa över just den etappen. De andra far runt som skållade troll och är nervösa, medan jag kan chilla lite. Vi bor utanför zonen för tävlingsbussarna, men just denna etappen ligger åt vårt håll, så tävlingsbussarna stannar i byns andra ände. Bussresan tar sen bara en kvart eller så och arenan ligger inne på ett militärt område. Nere i en liten svacka, varmt som bara den. Från arenan ser vi löpare som går till start, på  led uppför bergen. Det ser långt, varmt och jobbigt ut bara att ta sig till starten och jag och de andra i vårt sällskap som inte ska tävla, vi sträcker ut oss på filtarna och bara njuter. Allt är väldigt likt en lite större tävling i Sverige, med undantag för två saker: speakern pratar tyska och ibland engelska, men säger egentligen inte så mycket om själva tävlingen, samt att priserna i markan är helt sjukt höga. Över fyrtio svenska kronor för en flaska vatten och orienteringshamburgarna är istället korv för tredubbla kostnaden.  Familjen kommer i mål med lite varierat resultat, men ändå nöjda att ha klarat av första etappen.

Kön till bajamajorna är lika lång i Schweiz som på en svensk tävling
Vi tar bussen hem och vi lagar mat och sen däckar vi i varsin säng. Nä, vi somnar inte, men allt vi orkar göra är att vara sociala på nätet - inte med varandra.
På kvällen ska vi sen lösa morgondagens bussresa. Eftersom vi bor utanför busszonen, får vi ta allmänna kollektivtrafiken till nästnästa by för att sen byta till tävlingsbussarna. En tidtabell på tyska och lite dålig lokalkännedom och dessutom ingen aning om hur långt innan start vi behöver lämna lägenheten... Det blir tidig revelj för att vara på den säkra sidan.

Etapp 2 ligger i St.Moritz och nu ska även jag ge mig in i leken. Vi går från tågstationen till arenan, längs med sjökanten och med byn på andra sidan. Bergens inramning och en fullständigt blå himmel, ger en nästan overklig känsla, nästan som om det bara är en sån där kuliss som Musse Pigg har bakom sin husvagn på Kalles Jul. Ja, ni fattar.

Vägen från arenan till start går uppför och jag börjar fundera på vad jag gett mig in på. Det här kommer nog bli jobbigt? Från start är det sen än mer uppför, men jag är glad att jag inte visste att det här bara var början på en jobbig vecka. Hade jag vetat det då, hade det nog inte blivit mer än en etapp för min del. Det är ganska jobbig terräng, det som ser ut som böljande fina kullar är istället nån ljung på anabola med varierat underlag under.
Många höjdkurvor...
 
Det tar tid, framför allt. Efter halva banan kommer jag så in i ett mer lättsprunget och väldigt fint område. Jag njuter och orienterar även rätt bra. Tyvärr har jag glömt slå på GPS-klockan. På väg in till nästsista är det ett hygge och här snubblar jag på slyet. En fet gren slår i mitt skenben och jag blir liggande en stund. Satan, vad ont det gör! Jag ser genom strumporna att jag har skrapat sönder mig också, fan. Tanken var att bada lite i den där sjön efter tävlingen, säkert iskallt, men det är ju inte var dag man badar i alpmiljö. Med ett färskt sår på benet är det kanske inte tillrådligt? Springer i mål lite haltandes och upploppet går dessutom uppför. Men humöret vänder uppåt igen, när jag pustar ut på den underbara arenan. Sitter där och tittar ut över sjön, mot den där kulissliknande vyn över St.Moritz och försöker bara fatta att vi faktiskt gör detta. Vi orienterar på 1800 meters höjd i Alperna! På vägen till bussen hittar barnen en håv nere vid  sjön och sen är det ingen unge som är torr längre...
På eftermiddagen upprepar sig gårdagen med dusch, resorbdrickande, tvätt av kläder, matlagning och sen sträcka ut sig i den underbara sängen, slösurf och till sist den stora frågan: hur fasen åker vi buss till nästa etapp?

2 kommentarer:

Madelene sa...

Åhhh Schweiz! Underbart vackert land. Hade en misslyckad au-pair karriär där (Bern) för en sisådär dryga 20 år sedan.

Nipe sa...

Schweiz överträffade mina förväntningar med råge! Måste åka dit igen...