Let me introduce you to...

Gullan.


Vår sommarstuga!

Alltså, det här har ju varit på gång sen i september, och vi har haft stugan i en månad nu, men jag har inte riktigt funnit orden. Eller, jag ville skriva det perfekta inlägget, men det funkar ju inte så livet, så här kommer ett sånt där inlägg som föds i stunden istället.

I mitten av september får jag ett mail från mäklaren: -Har ni sett stugan jag nyss la ut? Den har havsutsikt, som ni sagt att ni vill ha.

Jag klickar på hennes länk och känner med en gång att här är nåt jag gillar. Den tilltalar mig väldigt mycket. Säger till Silverräven att vi fått mail och då har han precis sett det på Hemnet. Det verkar intressant säger vi, men Tjena, det lär ju springa iväg i pris som alla andra stugor vid havet.
Vi bokar en visning, men är väl rätt avmätta i vår entusiasm, lätt luttrade och faktiskt lite bittra. Alla stugor vi gillar blir ju alldeles för dyra, så vi vill inte bli för intresserade.
Dessutom har vi några kriterier för en stuga, som denna inte har. Vi har efter alla visningar fått en rätt diger kravlista: Kommunalt V/A, tre sovrum, rätt så stort kök, en lättskött trädgård  och definitivt inget renoveringsobjekt med avseende på just trädgård (herregud vi har ju en hel jäkla park hemma att sköta och som vi konstant ligger efter med. Den får gärna ligga på (om inte på så i direkt närhet till) en orienteringskarta

Den här stugan har bara utedass, dessutom med en målning av två ormar på (ormar och dass är en kombination jag inte alls lockas av). Duschen är en hemsk utedusch som står bakom huset, med ett ruggigt duschdraperi till. Inget badrum alls inne alltså, men i alla fall ett handfat i ett rum. Köket är verkligen minimalt. Bara sommarvatten och enkelt avlopp, men med tvångsanslutning till kommunalt under 2018.
Uppe på övervåningen finns fyra sängar, inga tre sovrum här inte.
Trädgården... den är fylld av sten. Mycket sten. Jag menar verkligen mycket sten. Tur man är smålänning så man inte dånade vid åsynen. Sen björnbärsris. I massor.
Det ligger fullt med gammalt virke på tomten. Nä, inte fullt så illa, men det ligger gamla rester av fällda träd. Långa halvmurkna stammar och stubbar. Det är svårt att överblicka för högt gräs, björnbärsris och stenar.

Vi hoppar från sten till sten i trädgården och tänker: Shit vilken söt stuga men vad mycket sten. Vi ser orm-målningen på dass och himlar lite med ögonen. Vi ryser när vi ser duschen. Vi går sen upp för trappan till altanen och ytterdörren, vänder oss om... och ser havet.
Jag vänder mig mot Silverräven och hör honom säga precis vad jag tänker: Herrejävlar, den utsikten vill jag ha.
Nu raljerar jag lite, men det var faktiskt ungefär så här. Vi klev upp för altanen, vände oss om och insåg att det här vill vi ha.
Väl inne sen får vi samma känsla som när vi klev in på visningen på vårt första hus, som vi bodde i mellan 1997 och 2004. Hemma. Det kändes hemma. Det är en söt liten stuga. Inte alltför gammal, stommen är väldigt bra. Visst där finns massor att göra, men förälskelsen slår till. Jag ser mig själv sitta vid köksbordet, med en kopp te i handen och blicka ut på havet. Och ja, den ligger faktiskt på en av klubbens orienteringskartor!

Sen följer en fruktansvärd budgivning. Ni som varit med i budgivning på ett objekt ni velat ha vet ju precis vad jag menar, det är verkligen vidrigt. Man bollar hysteriskt overkliga siffror med varandra och med banken och slängs mellan hopp och förtvivlan. Man tvingas sätta ett värde på sånt där som känsla, utsikt, och jämföra det med kostnader för renoveringar, amorteringar mm. Hur mycket är en havsutsikt värd? Hur mycket är det värt att se på solnedgången från sin egen altan? Vad får ett extrahus kosta? Var går gränsen?
Vi stannar. Vi ser oss besegrade en fredag. Jag svär långa haranger på jobbet och sörjer en smula, men säger samtidigt att det är bara ett hus. En sommarstuga. Ett jäkligt stort i-landsbekymmer att förlora en budgivning på en stuga som bara är ett fritidsnöje. Jag är sur och ledsen men samtidigt oerhört ödmjuk inför faktumet att vi ens KAN buda på en sommarstuga.  I-landsbekymmer, som sagt.

På kvällen åker vi ut dit  och sätter oss med en kaffetermos på altanen och tittar på just solnedgången. Nej, vi vägrar förlora även denna budgivningen. Vi är så himla nära. Vi vill. Vi gillar stugan. Den känns ju som våran. Vi våndas men kommer fram till att vi ska sträcka oss och vår budget lite till.
Vi lägger ett bud till på måndagen. Efter ytterligare ett bud viker den andra budgivaren sig och vi skriver på tisdagen.  Tre veckor senare i mitten av november blir det vårt!

Det är inte helt ångestfritt att köpa en sommarstuga, tro inte det. Inte för mig i alla fall.  Jante sitter på min axel och skriker i mitt öra. Inte ska väl jag förtjäna en stuga med havsutsikt? Vem fan tror jag att jag är? Jag mådde faktiskt skit där ett tag. Jag hade svårt att glädjas fullt ut. Det är mardrömmar om vår ekonomi, om allt jobb som väntar, om att jag inte förtjänar att vara glad för nåt så onödigt som ett hus till.

Nu några veckor senare är det lite lugnare. Det krävdes lite julbelysning, några krukor på trappen och lite annat småpyssel  (en karta på väggen) för att närma mig stugan och låta mig vänja mig. Vi har börjat riva och det närmaste året väntar mycket jobb och mycket utgifter. Vi köpte inte bara en sommarstuga, utan även en hel del jobb. "You've got big dreams? You want stuga? Well, stuga costs. And right here is where you start paying ... in sweat."
We will pay in sweat, indeed. Den där trädgården... den kommer ju kräva en hel del, innan den blir ens hyfsad. Björnbär utrotas inte utan kamp. Stenar flyttar inte sig själva.
Det är många timmar som ligger framför oss, ett badrum  och ett större kök snyter man inte ur näsan.
Men havet, det ligger där, utanför fönstret och bara väntar på min tekopp och på mina blickar.

Bilder från mäklaren.