Plötsligt händer det

För några år sen byggde  vi om trappan i vårt hus. Den var öppen från början men vi satte igen den för att få ett litet förråd under.
Trappräcket på övervåningen kapades till viss del och snickrades ihop lite provisoriskt, med tanken att snarast köpa ett nytt.
Snarast... Jo, tjena.
Först kunde vi inte bestämma oss. Sen kunde vi inte bestämma oss. Sen åkte vi till diverse affärer och tittade på lite räcken, men kunde inte bestämma oss.
Till slut hade vi bestämt oss, trodde vi, och körde till Bauhaus i Kalmar för att handla delarna.  De hade inte allt vi skulle ha hemma och dessutom så ångrade vi oss och visste till slut inte ens om vi ville ha det som de ändå inte hade hemma.
Vi la ner projektet.
I höstas ledsnade vi på det provisoriska (alltså några av delarna satt ju knappt fast) och sa att nu jäklar ska det ske. Dessutom hade de rabatt på trappräcken.
Vi slog till. Efter att i flera år ratat standardräcket, så insåg vi att vi måste släppa kraven lite och bara göra istället. Köp för fan nu och sätt dit, annars blir det liksom aldrig av.
Vi körde till Kalmar och handlade. Äntligen.

Sen lade vi delarna i hallen där uppe och ja, där blev de ju liggande. Länge. Vi skaffade ju ett litet hus till att lägga tiden på.
Idag, idag minsann! Det är på G, as we speak! Silverräven sliter sitt hår och snickrar där uppe. Det är inte bara att snickra ihop, trots att det är ett standardräcke. Ett gammalt hus kräver ju sina speciallösningar. Det är inte rakt nånstans. Ja, ni vet säkert. Jag bistår som diskussionspartner och kommer med glada (och ibland arga) tillrop och sånt där. Ska alldeles strax servera lite julmust, det brukar hjälpa mot hår-sliteri.

Men fasen alltså, plötsligt händer det!

Bye, bye, provisorium!