Tio

Läser runt på lite för mig nya bloggar. Fastnar i en ganska ny och läser om hur någon återstiftar bekantskapen med sin hembygd. Läser om hur hon med släkten planerar att återskapa en samlingsplats på gården, om hur hon går runt i skogarna och känner att hon hittar tillbaka till sin plats.

Känner glädje för henne, så härligt! Men känner även ett styng i hjärtat. Gudrun kom för 10 år sen och svepte bort stora delar av det som var min plats.
Här är ett inlägg som beskriver min känsla för Gudrun. Här är ett till.

Ju längre tiden går, ju mer tydligt blir det för mig att jag tappat nåt. Att hemma i byn inte längre är just hemma i byn längre. Visst har jag fortfarande känslan av att komma hem när jag åker dit, men den känslan blir mindre och mindre. Det är inte som förr. Förr är borta, för alltid. Allt ändrar sig med tiden, jag vet. Vägar dras om, gårdar byter ägare, landskapet ändrar sakta form. Men Gudrun, ja hon ritade om kartan fullständigt över en natt.
Jag hittar inte i skogen längre. Eller, låt mig skriva om det. Jag hittar inte skogen längre. Den finns ju inte.

Nu börjar månlandskapet försvinna. Nu är det grönt igen. Men det är ingen skog, det är bara en massa sly, av gran och björk. Men inget man kan vara i. Vi går där aldrig. Vi går bara på vägarna runt omkring och försöker minnas hur där en gång var.  Vi skapar inga nya minnen i skogen längre.
Det är förmodligen det som gör att min hemmakänsla tynar. Vi skapar inget nytt, vi bara försöker hitta det som försvunnit.
Kanske dags att ta tag i det?  Kanske dags att hitta nya platser, som kan bli mina barns?